Under den sista tredjedelen av konserten sänktes en vajer ner mot Bey på den stora scenen. Hon greppade tag, lyftes upp och flög mot oss i en blåglittrig kroppsdräkt. Jag fick en blodpropp.
Hon landade, baddade ansiktet med en liten, vit frottéhandduk och drack en gul vätska som jag misstänker är energidryck, ditplacerat av en person någon minut innan. Två meter ifrån mig hinner jag tänka att hon är PYTTEliten, något som får mig att googla hennes längd efteråt: 1,68! All kraft i den lilla kroppen! Hon säger åt oss att inte vara "stiff" nu och påbörjar "Irreplaceable". Plötsligt går hon RAKT MOT MIG.
Händelseutvecklingen som spelats upp för mitt inre sen dess, efter att mitt livs största idol står tio centimeter ifrån mig:
1. Hon sätter sig på huk.
2. Jag får en till blodpropp.
3. Hon ler och lutar sig mot mig.
4. Jag lyfter armarna mot henne och LÄGGER DEM RUNT hennes lilla kropp. Sänker ner huvudet mot hennes ben den lilla sekund jag vågar med hennes livvakt precis bredvid.
5. Hon riktar micken mot mig, instruerar mig att sjunga "To the left, to the left".
6. Jag skriker/sjunger "To the the left, to the left".
7. Bey säger "OH"?!?!?!?!??!?!?!?!?!
8. Jag undrar om hon säger det för att hon får syn på min fangirl-tröja? Antagligen inte pga sången.
9. Ida lyckas fånga det exakta dumglada ögonblicket när jag dels försöker greppa det surrealistiskt magiska som precis hände, dels inser att min stund med jordens drottning är över och att min tur i detta liv antagligen är helt förbrukad:
Kontentan: JAG KRAMADE BEYONCÉS BEN!!! OCH SJÖNG I HENNES MICK!!!! JAG HAR ALDRIG VARIT OCH KOMMER ALDRIG BLI LYCKLIGARE!!!
Tänk att kunna GÖRA någons kväll, år och liv bara med det här? Hon luktade gott, var varm, log konstant och var supermjuk.
Hon avslutade Irreplaceable så jävla starkt och flög tillbaka. Älskar henne mer än någonsin.
