"Tar man sig inte tid för att träna får man ta tid för att vara sjuk", har en grekisk gubbe sagt. Det vet jag för att det står skrivet som träningsmotivation utanför ett gym på Birger Jarlsgatan här i Stockholm. Vi måste prata om det här översittargymmet, Metropolis Gym.
Den där hemlighetsfulla fasaden säljer fler medlemskap än en nationell tv-kampanj skulle kunna göra. Visst, spegelglas får oss med erfarenhet från Homeland Securitys förhörsrum på amerikanska flygplatser att kallsvettas. Tanken på att okända personer som eventuellt/förmodligen hatar mig kan se mig passera utanför får mig alltid att märkbart justera min gångsstil för att verka så oberörd och oskyldig som möjligt. Slutar med att jag släpar benen efter mig i slow motion med händerna hårt knäppta bakom ryggen och blicken fäst rakt ner i marken.
Kan fantisera om träningslyxen (gratis proteinshakes året om? rena träningskläder och handdukar? den största lyx jag kan föreställa mig?) och undra om det egentligen bara är ett tillhåll för kändisorgier. Antalet gånger jag har kapitulerat inför nyfikenheten överstiger antalet gånger jag har använt mitt SATS-kort de senaste två åren och ändå vet jag att jag kommer att stå där igen, med ansiktet tryckt mot rutan för att kunna se in, i hopp om att få le mot Sebastian Ingrosso men istället återigen möta blicken hos hånleende, självgoda löpbandsnyttjare. Enter: självföraktet. Gets me every time.
