Efter min största hobby i livet, att leva för/genom tv-serier, kommer tidningsslukandet. Det här gänget har fått följa med Hellas och jag tog mig an NME först enbart för att få läsa detta utlovade intimate portrait, där han - visade det sig - själv inte medverkar alls i intervju eller liknande. Min relation till NME sen gammalt är på nivån att jag följer sajten på Twitter, har absolut inget intresse whatsoever för brittisk popkultur, punkt. Jag har försökt! Men skiter i dem.
Avfärdade och bläddrade snabbt förbi uppslag där man verkar ha haft en intern tävling på redaktionen i hur många intetsägande gitarrmän i halvlånga ickefrisyer som man kan lyckas spränga in på minsta möjliga yta och hittade till slut Jiggaman.
FÖRSTÅR ni hur nöjd redigeraren blev när han pusslade ihop den här Oasis-referensen i rubriken? Han och GQ-mannen borde bruncha.
"the cuddly face of enemy-slaughtering, crack-baking hustler rap"
ÄE, det var väl ett bra tag sen om ens då
Skrattade dock till av "Shit, sadly, is seldom cray". Fastän jag älskar skivan välkomnar jag en recension bestående av den enda meningen. Kommer inte att hålla med! Men kommer garanterat att lola.
Kan inte släppa det här med killkvoteringen, hur kan man som redaktion tycka att det här är försvarbart?
Och det eviga tjatandet om KASABIAN på det, som inget annat land och ingen annan tidning vill skänka en rad. Har news for you, NME:
INGEN
BRYR
SIG
