Devi Brunson mailade mig och uppmärksammade mig på magasinet Darius kvinnoförnedrande bildspråk:
"Blev mycket upprörd när jag fick denna dos kvinnovåld i form av en inbjudan till en tidningsreleasefest i min inkorg. Jag vet inte om det är relevant för er att skriva om, men jag blir väldigt ledsen då en medieaktör inte tar ansvar för sin makt de har i det offentliga rummet och för bilden de sprider av kvinnor (samt män som våldsbenägna) och gör ett sådant utskick då de matar på bilder av kvinnor som objekt (för våldsamma handlingar bl.a.). Kollade på Darius hemsida och där finns en uppsjö av bilder där kvinnor porträtteras som passiva (och nakna) objekt, samt som infantila varelser. Bilderna på en man visar honom påklädd då han tittar rakt in i kameran på bilderna, som subjekt.
Utskicksbilden är äcklig, jag mår illa, samt bilderna på hemsidan varierar mellan att vara mjuk- till våldsporr med anspelning på sex med barn.
Sammanfattning av Darius reason-to-be på deras FB-sida är: 'Darius Magazine is a portrait of an urban culture that celebrates beauty, joie de vivre and fabulous hedonism.' Jag vet inte riktigt var våld mot kvinnor och bilden av kvinnor som objekt speglas i den tidningsbeskrivningen."
Förutom tidigare exempel vi tagit upp som Britas text om Our Legacys kvinnoporträtt och Kakans uppradande av sexism i konstens namn för det här tankarna till min text om Papercut och omslaget där en kvinna sågs hängandes i en snara, naken.
Vi kommer hela tiden tillbaka till samma fråga, varför skapas det konst och mode av kvinnoförtryck?
