Efter mitt förra blogginlägg Tålamodshattarnas Folk mottog jag denna bloggkommentar:
Av: Erik Hansson
Det är så jävla bra att Kakan använder sin mediala position till att skriva om och uppmärksamma situationen för de västsahariska flyktingarna i den fullkomligt sterila saharaöknen i Algeriet sedan 40 år tillbaka.
MEN, jag kan inte låta bli att bli lite lite lite irriterad över den slentrianmässiga orientaliseringen av dessa utsatta människors situation. Att plocka billiga vänsterpoäng kring att vår västvärld blir allt mer individualiserad och kall och osolidarisk medan dessa människor verkligen tar hand om varandra och ser sin nästa blir nästan lite äcklande. De är som sagt FLYKTINGAR i en jävla död öken, de har inga andra att förlita sig på än sin nästa. Och självklart är det inte bara av godo att vara totalt beroende av sin familj och sitt grannskap för sin trygghet och frihet? Det finns något som heter konformism och social kontroll. Jag var nere i flyktinglägren i en månad och drev ett fältarbete där jag intervjuade unga och gamla västsahariska flyktingar kring hur det är att vara ung kvinna i denna samhällsstruktur som är helt beroende av Inte bara bistånd, utan också av etnisk och religiös nationalism för att alls kunna härda ut i denna hopplösa situation. Det är klart som fan att det får konsekvenser för kvinnors rörelse- och yttrandefrihet. Nationalism i alla dess former förtrycker alltid kvinnor på ett eller annat sätt, därför att de bli tilldelade ansvaret att symbolisera nationen/kulturen och uppfostra dess framtida arvtagare.
Kakan skriver "Hur kommer det sig att ett flyktingläger med 40 år av kris och krig som referens har ett mer öppet samtal om mäns våld mot kvinnor än vi i Sverige?"
Well, det finns flera sätt att ifrågasätta denna retoriska formulering, men framförallt blir jag fundersam över varifrån Kakan får idén att allt hon får höra skulle vara sant? I egenskap av "västerländsk" solidarisk hjälpperson är hon alltså den självklara målgruppen för den propaganda och kollektiva sociala sanning som MÅSTE användas och spridas för att få ignoranta Väst att alls ha NÅGON sympati för dessa lidande människor. Jag fick höra om och om igen till en början av alla mina informanter att i den västsahariska kulturen finns det inget våld mot kvinnor, därför att det är lagstiftat och den västsahariska kvinnan är respekterad. Så småningom (efter att jag hade hängt där tillräckligt länge) fick jag höra om kvinnofängelser uppförda på medborgarinitiativ för att skydda kvinnor som blivit utomäktenskapligt gravida från hämndaktioner.
Det är än en gång oerhört bra och fantastiskt av Kakan att sprida budskapet om dessa människors lidanden och helveten för en ointressant omvärld, men att romantisera att "dessa människor har något som vi saknar" är inte bara tanklöst utan också ett främlingsgörande av medmänniskor. Patriarkatet och kapitalismen har alltid sina vägar att förpesta människors förutsättningar och frihet.
Hej Erik.
Tack för ditt intressanta inlägg. Självklart finns det en överhängande risk för att trampa i den ”slentrianmässiga orientaliseringen”, men det gör inte jag. Ingenting med den här resan, vårt engagemang eller rapportering kan passera som slentrianmässig.
Du har fått höra om ”hemmet” och om deras verksamhet, som du också kallar fängelse av någon märklig anledning. Du ifrågasätter min information och skriver ”framförallt blir jag fundersam över varifrån Kakan får idén att allt hon får höra skulle vara sant?”
Min ”ide”om att allt jag hör är sant, speciellt i frågan om det du kallar ”hemmet” eller ”fängelset” är baserat på ett tre timmar långt samtal hemma hos en kvinna som heter Nuha, som jobbar på the National Women Union och Afapredesa. Efter en lång lunch, där vi bla samtalade om kvinnors ställning i lägren, följde en lång berättelse om just denna inrättning. I ett rum fullt av kvinnor, både svenska, norska, västsaharier. Ett rum med endast kvinnor är något speciellt, en unik stämning skapas och där delas information som sällan delas i utrymmen där män också är med. Det kvinnoseparatistiska rummet är något jag jobbat med, både politiskt och konstnärligt i flera flera år. Jag vet hur det funkar och vilken effekt det ger, vilka sanningar som kryper fram. Jag vet också att dessa sanningar inte ska avslöjas för alla. Vissa saker stannar i gruppen av självklara anledningar. Även om jag också är vit, är jag övertygad om att din närvaro som man inte på långa vägar inneburit att du blivit inbjuden till samtal som vi fått ta del av. Eller, det är ju uppenbart. Du medger ju själv att du inte får veta så mycket om detta, även om du spenderat hela tre veckor i lägren. Och att göra ett uttalande om detta, och tom skriva om det, när ditt underlag är så tunt, är märkligt och inte speciellt förtroendeingivande.
Vi har blivit matade av manliga ministrar och andra västsaharier om hur normen kring ickevåldet här ser ut. ”Det finns inget våld här”, ”kvinnan är jämställd” och ”våra lagar täcker kvinnorna” är mantran som vi fått höra dagligen. Vi vet att män inte sitter inne på sanningen, speciellt inte när det kommer till kvinnors upplevelser och verklighet. Det är något vi feminister tyvärr lärt oss mycket tidigt. Jag är inte alls intresserad av din uppläxning som berättar för mig vilken position jag är i. Jag är väl medveten om att jag är en västerländsk person som är här för att hjälpa. Jag vet hur jag hanterar information. Både här och på andra ställen i världen.
Att du som vit, akademiker och man åker ner till flyktinglägren och intervjuar både unga och gamla västsaharier om kvinnorollen… ja du Erik. Bara där blir det lite knäppt och jag känner mig, för att använda mig av dina uttryck lite äcklad. Vad tror du att du har för tillgång till deras kultur och kvinnors rum och verklighet, speciellt i en religiös kontext? Med den insikten du har, och fick där, borde du ju förstått direkt att en rättvis bild inte är möjlig. Om nu Västsahara är så ojämställt som du säger, har du ju per automatik aldrig tillgång till någon sanning.
Jag påstår inte att de västsahariska kvinnorna är mer jämställda än svenska kvinnor, eller vice versa och jag är väl medveten om den sociala kontroll som råder här. Mitt 20 år långa feministiska engagemang, min insyn i kvinnojoursverksamheten i Sverige och mina erfarenheter av det kvinnoseparatistiska utrymmet och samtalet, och vad det ger, ger mig ett tolkningsföreträde, oavsett du vill eller inte. Vad jag reagerade på i samtalet med Nuha, var just hur samtalet om mäns våld mot kvinnor skiljer sig markant från det i Sverige. Jag skrev ingenting om våldet, jag pratade om samtalet.
Jag skulle älska att inte behöva åka hit och skriva och fotografera. Men det går inte. Som du vet är det inte jättehett med en fredlig kamp som har varat i snart 40 år, där media helt har slutat rapportera från och där EU tecknar folkrättsvidriga avtal med Marocko. Vem ska berätta den här historien om inte jag eller någon annan med liknande erfarenhet? Inte du.
Att lägren i Västsahara är, och kämpar för, ett fredligt samhälle är unikt, och det måste få belysas. Vilka andra länder i kris, kaos och krig har utvecklats såhär? Polisario har jobbat extremt hårt och jobbar as we speak för att bibehålla detta. Idag finns mer konkurrens och mer problem med ungas aggressivitet än för bara 10 år sedan. Men fortfarande är lägren något utöver det vanliga.
Det du blev omnämnd kring i boken ”Tyst territorium” lade sig verkligen som en mörk, kall filt över alla som arbetar feministisk här. Bara för att det inte ser ut som i Sverige och den feminismen DU upplever i Sverige, betyder det inte att samhället här är mindre feministiskt. Snarare tvärtom.
Jag skulle säga att det är du som gör bort dig med din postkoloniala, vita syn på hur feminism ska se ut för att passa in i din mall där Sverige är mest avancerat och alla andra långt efter. Det är uppenbart att du inte har tillräckligt med kunskap, varken i Sverige eller i lägren här, för att kunna komparera. När jag läser din text är det som att du inte ens har varit här. Men på många sätt har du ju inte varit det, inte på samma sätt som vi kvinnor som besökt Västsahara.
Ps- ”Billiga vänsterpoäng”? Solidaritet med Västsahara handlar inte om mig, eller mitt liv. Det handlar om ett stulet land och inte om identitetsbyggande. Där finns nog skillnaden hos dig och mig.
