När jag går hem på natten är jag rädd. Alla min kvinnliga kompisar, transidentifierade samt män som avviker från könsnormen är rädda på natten. Det är saker vi pratar om, det är ett faktum som vi inte ens höjer på ögonbrynet åt för det tillhör vår vardag. Ända sedan vi har varit små tjejer har vi vetat att mörkrets intrång betyder fara. Även i Sverige, vårt "jämställda" land. Överfallsvåldtäkter kommer dock inte i närheten av hur vanligt det är med våldtäkt av en man du känner, din kille, en kompis eller släkting. Kvinnor och transpersoner lever i ständig fara.
Jag har just kommit hem från min vernissage på utställningen "Jag Ska Begrava Dig" som handlar om mäns våld mot kvinnor, våldet i hemmet, där rädslan över att ens man, ens kille ska psykiskt eller fysiskt misshandla en är vardag. Inte bara rädslan utan också verkligheten ATT dom faktiskt misshandlar och i vissa fall mördar. Över hundra personer kom på mitt vernissage ochd det var många för att vara i Kiruna sa dom. Under filmvisningen som var 2x 25 minuter gick flera kvinnor. Vissa gick ut för att hämta luft och torka sina tårar när minnena eller referenserna blev för tydliga. Andra bara gick, och torkade sina tårar på vägen hem. Kanske hade dom varit med om samma sak eller hade en väninna i samma situation, eller så väntade hoten innanför dörren.
Mäns våld och sexuella våld mot kvinnor dominerar vår värld. Och dom hör ihop. Det är inte struntsaker som sker då och då, det är en verklighet för så extremt många kvinnor och män. Människor lever i detta varje dag, rädslan tar inte semester, slagen och terrorn uteblir inte. Oavsett om det handlar om våld i nära relationer eller våldtäkt, är mekanismen samma; kvinnor lever i rädsla. Kvinnor är strukturellt förstrycka av manssamhället. Och jag är så förbannat trött på att lägga ner tid på att FÖRKLARA och ÖVERTYGA människor om att det är så. Jag är trött på att ena dagen sitta med kvinnojourer och lyssna på deras extremt utvecklade verksamhet och strategi för att i nästa dag höra att feminsmen gått för långt. Ingen är fri förrän alla är fria.
Vems frihet är det att slå och psykiskt misshandla någon, oavsett kön? Hur kan detta vara en genomgående norm i vårt samhälle utan att det erkänns? Att få folk att förstå att detta händer ofta och systematiskt är så trögt, för vem vill inse att ens granne, ens pappa eller bästa kompis eventuellt är ett as? Hur svårt är det att inte slå.
Vi måste börja prata om vad den manliga könsrollen innehåller, vad den rymmer och vad den ger utrymme för. Läs Karen Austins text om hur vi kan förebygga våldet, hur nästintill vattentäta metoder är utvecklade, men vi ser bara på när utvecklingen går bakåt. Vi har svaren rakt framför oss. Vad är vi så rädda för? Att såra nån?!
Idag läste jag detta vidriga:
"Varje år anmäls 28 000 fall av misshandel mot kvinnor i Sverige. Det är 76 om dagen. Men mörkertalet är stort och mycket tyder på att långt fler kvinnor utsätts för våld än anmälningarna visar.
Sverige är emellertid inget undantag.
I England, och resten av världen för den delen, är siffrorna ungefär lika höga. Och de blir högre under fotbollstider.
Enligt studier från University of Lancaster, England, ökade antalet fall av misshandel mot kvinnor med 38 procent efter att landet åkt ur fotbolls-VM i Brasilien. Sammanlagt har våldet mot kvinnor ökat med 26 procent under mästerskapet."
(Läs texten i sin helhet på Nyheter24.)
Det förvånade mig inte, men samtidigt blev jag paff. Nä inte paff, men jag läste det och liksom tittade mig omkring fastän jag satt hemma i min lägenhet. Ser inte människor mönster på att könsrollen hos män är VIDRIG? Är män möjda med att bilden av dom är grottmänniskor utan emotionellt tänkande, utan kapacitet att bete sig. Dagen efter England hade åkt ut VM omhändetogs bla fyra kvinnor, som var så allvarligt skadade att dom fick bo i skyddat boende. Dom fick alltså tas ifrån sitt egna hem för att risken att dom skulle slås ihjäl var överhängande. Vanligtvis brukar ett sådan fall räcka per dag. Och de 38% är såklart reducerade med mörkertal som alla dessa sorters brott.
Jag undrar, vad tänker ni göra? Vad tänker ni MÄN göra åt detta? Förstår ni att vi lever i ett jävla krig och det är ni som har makten att förändra. Och stop, nej långt ifrån alla män slår. Men alla män är en del av den mansroll som patriarkatet serverar och som de flesta män lever i. Ni måste börja bruka allvar nu.
Godnatt.
