Jag gjorde misstaget att börja dagen med att läsa DN:s ledare. Ett misstag eftersom den platsen på sistone har utvecklats till ett ställe där man motarbetar varje försök till att föra den antirasistiska kampen framåt. Eller som Rashid Musa skrev igår:
”Vi lever i en tid då den som belyser strukturell rasism är extrem och den som förnekar rasism belönas med ledarplats på DN.”
Idag har turen (återigen) kommit till Hanne Kjöller. ”Rör inte min offerroll!” sätter ribban direkt. Hon stör sig alltså på Rummet, en plattform för samtal och analys för så kallade rasifierade antirasister och feminister. Ett ställe där de som drabbas av den strukturella rasismen kan diskutera med varandra om hur man bäst ska hantera den, hur man ska orka leva med den och i bästa fall hur man ska motarbeta den. Framför allt stör sig Hanne Kjöller på att det i just det här fallet inte är hennes röst som räknas mest eller ska höras högst. Hon skriver:
”Graden av pigmentering är det som bestämmer individens rätt till en uppfattning. Även på sajten. Så här skriver en av kvinnorna: ’Jag är svart, men jag är mixed, lightskinned, yellabone, insert insert. Jag drabbas av afrofobi, men jag drabbas inte av lika allvarlig rasism som mina darkskinned systrar.’”
Vilket är helt sant. Bara någon som är van vid att alltid ha tolkningsföreträde skulle finna det upprörande eller kontroversiellt att tolkningsföreträdet i en fråga flyttas till den som frågan omfattar. I egenskap av heterosexuell man skulle jag aldrig läxa upp en kvinna eller en homosexuell om vilka utmaningar hen möter eller vilka situationer hen ställs inför. En kvinna kan naturligtvis bättre än jag beskriva hur det är att vara kvinna i Sverige 2014. En homosexuell kan naturligtvis bättre än jag beskriva på vilka sätt hen fortfarande diskrimineras på i Sverige 2014. Detta torde vara helt rimligt och inte vara uppseendeväckande för någon. Men Kjöller fortsätter:
”Men vänta nu. Med vilken rätt kan en ’mixed’ ha en åsikt om rasismen mot ’svarta’ om inte ’vita’ får ha någon åsikt om rasismen mot ’mixed’ eller andra vars pigmentering går i något annat än vitt?”
Och det är just det som är poängen. Det finns ingen rasism med stort R som drabbar alla icke-vita på exakt samma sätt. Verkligheten för någon som har invandrat från Somalia, ser så klart annorlunda ut från min, eftersom jag råkar vara svart men är född här. Och min verklighet ser annorlunda ut från en kvinna vars ena förälder kommer ifrån Thailand. Vi möter skilda fördomar, antas ha skilda egenskaper och behandlas olika. MEN – det vi har gemensamt är att vi inte tillhör normen. Vi har gemensamt att vissa rum som är öppna för vita heterosexuella svenskar är stängda, eller åtminstone hastigt barrikerade, för oss. Att det i den kontexten för en gångs skull upprättas en plats, som Rummet, där dörrarna är vidöppna, där vi kan utbyta erfarenheter och diskutera vad vi kan göra för att förbättra situationen är därför någonting att applådera. Inte något att raljera kring.
Men ni gissade rätt, Kjöller fortsätter. Som något slags rekordförsök i osmaklighet jämför hon Rummet med ”ältarsajter för sjukskrivna” där de som skriver ”vältrar sig i upplevda oförrätter”. Allt detta, inte för att hon inte ”får” ha åsikter om rasism, som hon uttrycker det. Utan för att andras röster, de som faktiskt drabbas av rasismen, är viktigare i just det här fallet. Precis som att min röst inte är lika viktig som en homosexuell persons i fall där kränkningar av homosexuellas rättigheter diskuteras. Men Kjöller verkar inte kunna ta att inte stå i centrum och omvandlar därför frustrationen till ilska genom att fördöma och förminska.
Det är ledarplatsens motsvarighet till att bli nekad inträde på en nattklubb och sedan stå utanför och vråla att nattklubben suger. Alla som har sett det hända vet att det inte är ett värdigt beteende.
