Svartrockarna från Crawley satte Slottsskogen och hjärtan i brand.
Plötsligt står han där. Lika självklar som natten med utsmetat läppstift, svart kajal och ett allt glesare kråkbo på huvudet. Robert Smith är den 60-årige gothikonen som, även om han åldras, tycks vara fast i en evighetsloop infesterad av spindlar, fullmånar och hårspray. I år är det 40 år sedan The Cure albumdebuterade med postpunkplattan Three Imaginary Boys. Till skillnad från Joy Division som alltid sökte sig mot stadens mörka hjärta ville The Cure in i skogen för att vira in sig i spindelnät och begravas levande. Inte mer än rätt att de avslutar fredagens festivalkväll i ett skymmande Slottsskogen.
Det tar ett tag innan konserten tar sig. Kanske för att de första fyrtiofem minuterna består mestadels av rakbladsballader som Plain Song och Fascination Street. Först därefter vaknar Robert Smith till liv. Han dansar och leker till Inbetween days, förvandlar Just like heaven till en dröm med sin extremt välbevarade röst och när bandet bränner av en otrolig liveversion av A Forest lämnar de Slottsskogen i aska.
Efter en och en halv timme håller Robert Smith ett tafatt men oändligt charmigt mellansnack. Sista halvtimmen blir en greatest hits-kavalkad där den åldrande Edward Scissorhands-mannen springer fram och tillbaka över scenen och fullkomligen spikar upp sig på patetikens kors. Just den här fredagsnatten är det svårt att inte bli förälskad.
