"Vi lever i den mest spännande tiden på 100 år"

Det är hög tid att bekanta sig med Ali Abbasi, den iransk-svensk-danska regissören som med sitt oförutsägbara drama Gräns, vann Cannes prestigepris ”Un certain regard”, tidigare i år.

I jämförelse med, tja, till exempel Ruben Östlund, som smygande gjorde entré i Filmsverige innan han vann Cannes andrapris med Turist (2014), skedde Ali Abbasis antågande på den internationella arenan över en natt. Gräns, som är baserad på John Ajvide Lindqvists novell med samma namn, lämnade juryn och den samlade filmkritikerkåren i en blandning av chock och förundran. 
– När crème de la crème i filmvärlden i Cannes säger att det är den mest fascinerande film de har sett på åratal undrar jag vad de har sett för filmer? Jag tycker vi har gjort en film som har vissa grejer som är spännande och annorlunda, och samtidigt golvet för vad experimentell film kan vara, säger Ali Abbasi.

I Gräns är Tina (briljant spelad av Eva Melander) en oumbärlig tulltjänstanställd som tack vare sitt utsökta luktsinne kan avslöja allt från droginnehav till skuldkänslor. En dag gör hon ett tjänstefel och stoppar Vore (Eero Milonoff), som döljer en omänsklig hemlighet och ett gemensamt förflutet. 

Det är frestande att läsa filmen som en allegori över människans benägenhet till förtryck mot minoriteter, men Ali vänder sig mot den typen av förenklad förklaring. 
– Det finns paralleller till det rasbiologiska kastreringsprogrammet under 60- och 70-talet, men om jag verkligen ville kommentera något som var akut politiskt skulle jag inte göra en film om troll. Det är viktigt att påpeka för det är många som läser filmen som en smart metafor för världen och jag tycker lite illa om folk som inte kan säga vad de tycker.

Vad har du för världssyn?
– Jag tycker att vi lever i den mest spännande tiden på 100 år. Minst. När jag växte upp under krig kunde jag tycka att det var lite roligt när flygplanen kom och skulle bomba skolan jag gick på, och vi gick ner i källaren för att ta skydd. När jag blev äldre kände jag i stället att världen är fucked. Nuförtiden tycker jag att de där känslorna balanserar varandra, och att allt är ett tragikomiskt spel. Jag skulle vilja leva 50 år längre bara för att observera utvecklingen. 

Hur påverkar det ditt filmskapande?
– Du kan älska även den fula, jobbiga aspekten av verkligheten utan att försvara något som är brutalt eller omänskligt, och ändå se en poäng med den komplexiteten. Du har säkert också upplevt att saker har ändrat sig. Datorer, internet, din tjej eller kille. A Clockwork orange var en sådan upplevelse för mig. Jag tror det var första gången jag upplevde att världen är tragikomisk. Du kan älska det utan att älska våldtäkt. Allt det har vi försökt berätta i Gräns.

Vad är det som tilltalar dig med genrefilm?
– Det är liksom det enda kommersiella fönster som finns för att göra dessa typer av filmer. Jag har en förkärlek till surrealism och allt man kategoriserar som konstfilm eller weird movies. Det som är spännande med genreuniversum är att man får lov att göra ett parallellt universum. Den tesen tycker jag om för då kan man förhålla sig lite mer friställd till vilka regler som finns.

Vad gav du för regi till århundradets sexscen? 
– Vi var ute efter att hitta balansen mellan det djuriska och det mänskliga, men jag kunde inte säga hur de två skulle knulla med varandra, sånt är jag dålig på. Det jag är bra på är att, precis som en personal trainer, säga hur de ska göra för att uppnå sin potential. Men det är en approach som bara funkar om man har folk som tar ansvar för sin karaktär, och på något sätt har övervägt vad de ska göra innan. 

Otacksam fråga, men vad händer härnäst?
– Jag har flera projekt på gång men har inte hunnit landa än. Det som har hänt efter Cannes är att hela mitt perspektiv på vad jag kan och får göra har exploderat. I normala fall hade jag tänkt ut ett projekt som jag velat göra inom ramarna för norden eller Sverige. Nu har jag oändliga möjligheter där liksom… the sky is the limit.  

Gräns har premiär på svenska biografer den 31 augusti.