Spinn är Sveriges första integrerade danskompani.
Om du är rullstolsburen, vad har du då för förhållande till dans? Om du är döv, hur är din relation till musik? Om du är svart, vad ser du då i scenkonsten där det mesta är vitt? Och om du inte är straight; får du ut något som helst av att se heteronormativa kärlekskomedier?
Svensk scenkonst vill och ska vara demokratisk, tillgänglighet och mångfald är viktiga frågor och tuffa utmaningar för alla teatrar. Vem som gestaltar vad är både konst och politik. 2011 är den svenska scenkonsten fortfarande inte representativ för Sveriges befolkning. Merparten av skådespelarna är medelsvenssons som varken sitter i rullstol, är döva eller svarta. Däremot finns en hel del bögar, vilket privat är lite kul.
Angående bögar på scen. I pausen till premiären av All We Need is Love på Intiman förra året överhörde jag ett samtal mellan en medieprofil och en glamtant som delade på en cigg och bubbel. Medieprofilen berättade att han njöt av föreställningen om de sex malmöbögarna och uppskattade skådespelarnas gedigna insats. Han betonade att alla var duktiga, men funderade på om det verkligen var så smart att låta skådespelaren Lindy Larsson, som är gay i verkliga livet, spela en gayperson i föreställningen. De andra skådespelarna, vilka han då antog var heterosexuella, hade i och med sin sexuella läggning en distans till verket och karaktärerna, menade medieprofilen. Det är naturligtvis en intressant tanke som for igenom den där medieprofilens lite äckliga huvud. I hans värld borde bögar bara få spela Romeo, vit överklass gestalta Sharks-medlemmar i West Side Story och Behrang Miri få huvudrollen i samtliga Hamlet-uppsättningar.
Gestaltning kräver distans, eller? Medieprofilens scenkonstprofetia skulle innebära att skådespelaren endast skulle få spela sin motsvarighet i teateruppsättningar. Det skulle i sin tur innebära att hela Sveriges scenkonstpersonal skulle behöva bytas ut mot minoriteter som istället skulle gestalta det vi oftast ser på scen: dramer för och av medelsvenssons.
Någonstans är det att tänka det möjliga i det omöjliga. Och om inte i scenkonsten – var?
Danskompaniet Spinn hade under våren premiär i Göteborg med Obscuro. Spinns dansare har olika uttryck och olika kroppar. Det är Sveriges första integrerade dans-kompani, som har dansare både med och utan rörelsehinder. Tre av dansarna sitter i rullstol, en använder lift. Föreställningens alldagliga och oglammiga handlingar, som att lyfta en person från sin rullstol med hjälp av en lift, blir dansdramatik. Naturligtvis uppstår något nytt när nya perspektiv och kulturutövare gör entré på scenen.
På SVT Plays humoravdelning gick nyligen en miniserie om två musikalartister som aldrig fick några huvudroller på grund av deras sexuella läggning. Publiken vill inte se Romeo spelad av en homosexuell, hävdade musikalproducenterna; identifikationen blir inte rätt, äktheten blir inte stark nog. Behöver skådespelaren privat ha sex med kvinnor för att karaktären på scen ska vara tydlig nog i sin sexuella drivkraft? Kan Jeanne d’Arc spelas av en muslim utan att publiken blir ofokuserad? Svaren borde vara självklara; teatermagin borde vara tillräckligt stark, men när publiken får bestämma ser verkligenheten annorlunda ut. Det är helt enkelt lite provocerande när en bög spelar bög på scen, samtidigt som alla andra bögar på scen egentligen är hetero. Ska det va’, så ska det va’.
