Varsågod, en monologfestival

Förra vintern tyckte jag mig se tecken på att gränserna mellan monologens subtyper befann sig i upplösning på Stockholmsscenerna. Alltså gränserna mellan klassiska typer som finmonologen på den stora teaterscenen, den personlig-politiska indiemonologen i frigruppskällaren, kändisshowmonologen på privat-teaterscenen och den förtroliga humormonologen med känd komiker. Det var tecken i form av förvirrande nya kombinationer av komponenterna – som till exempel att en monolog från en liten experimentell frigrupp sattes upp på den stora teaterscenen, att en finskådespelare på den andra stora teaterscenen framförde sitt egenskrivna, personliga och kvinnohistoriskt politiska vittnesmål, och att en annan finskådespelare hade planer på en enmansshow på en privatteater. Herregud, var skulle den där sammanblandningen och subgenreförskjutningen sluta? Dessutom verkade det mest vara kvinnor i nästan alla produktionerna. Tur att det nu, ett år senare, verkar ha stabiliserat sig igen (och några män har släppts in). För när jag ser ut över repertoarerna ser jag mest institutionsscener som ger snyggt producerade urtypiska monologer. Eller ja, så när som på att det där kvinnohistoriskt politiska vittnesmålet fortfarande spelas. Och just det, så när som på att ett förortshistoriskt politiskt vittnesmål kommer att gästspela snart. Och så vidare. Så okej, för dig som inte räds vare sig subgenreuppluckring eller klassiska typer har jag satt ihop en liten monologfestival här. Se alla fem i snabb följd så får du en polyfon berättelse om konst, klass, identitet, samtidshistoria, nu, radhusångest, förortsliv, Finland, Skärholmen, Paris…

1 Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein
Stadsteatern, till och med den 10 maj
Geniet Gunilla Röör spelar geniet Gertrude Stein.

2 Så går en dag
Klara Soppteater, till och med den 24 mars
Skeda nu i dig rejält med krämig champinjonsoppa med örtkrutonger för snart kommer du att känna det mörka bottensuget från den stora tomheten. Jonas Gardell fortsätter skrapa på den svenska medelklassfasaden i denna lunchteatermonolog för Anna från romanen Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter, från 1998. Nu tio år äldre, med man och barn, tvättbar inredning, trätulpaner, Twitter och 40-årskris i radhuset. Regin gör fint motstånd mot det för fyndiga, och Ann-Sofie Rase briljerar i subtilt spel.

3 Mormors svarta ögon
Dramaten, till och med den 28 april
Skådespelaren Tanja Lorentzon dramatikerdebuterade för över ett år sedan. Spelperioden har förlängts, föreställningen har riksturnerat, sänts i SVT och flyttats till en större scen. Det är kul för att den är bra, men också för att den så lätt hade kunnat bli en ”liten” kortvarig uppsättning. Istället tickar den bara på och växer. Mormors svarta ögon väver fint samman finskt trettiotal och svenskt sextio- och åttiotal genom tre kvinnors öden.

4 Gregorius
Stadsteatern, till och med den 16 maj
En tanke som slog mig när jag såg Emma Buchts uppsättning av Erik Uddenbergs dramatisering av Bengt Ohlssons parafras på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas – förutom att just de där olika lagren blev en poäng som gav sväng åt det hela – var att Johan Rabaeus är rasande bra på att spela mot sig själv.

5 127
Stadsteatern Skärholmen, den 10–13 mars
Snyggt av Carolina Frände att plocka upp Pablo Leiva Wenger, avgångselev på Stockholms dramatiska högskola, för ett gästspel med föreställningen 127 (skriven av brorsan Alejandro Leiva Wenger). På Skärholmenscenen vill de gärna visa platsspecifika erfarenheter och 127 handlar om att växa upp i just Skärholmen (titelns siffror är Skärholmens postkod).