Valerie Kyeyune Backström: "Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?"

13:10 21 May 2014



”Kända människor är projektionsytor. De är hålrum som vi fyller med drömmar och besvikelser, avund, längtan och identifikation”, skriver Clara Thörnvall i Fokus om Whitney Houston.
Det är sant. Vi vet så litet om dem, förutom den polerade, kontrollerade yta de väljer att ge oss, filtrerad genom pr-maskineri och managers. Därför blir sådana här händelser så spektakulära. Det blottar något vi egentligen inte borde få se. Som att få komma dem inpå livet. Nästan.

 

Ändå är det tydligt att vi fortfarande inte vet något, att vi fortfarande projicerar det vi vill, behöver, tycks oss se. Sällan har jag sett ett videoklipp så snabbt omvandlats till något nytt som det där Solange och Jay Z slåss i en hiss. Alla hade något att säga, eller kanske främst något att skämta om. Alltifrån hur Solanges rakpermanent hade gjort henne knäpp, avslutat med ett självgott #teamnatural, till hur hon flippat för att Jay Z jämfört henne med någon ful snubbe. Gemensam nämnare var alltid komiken.

 

Detta lyfte Kristofer Andersson i sin Bon-krönika Våldsamma skratt. Men Andersson lämnar det inte där. Nu blir Solanges hissincident plötsligt ett slagträ för hur våld i nära relationer trivialiseras när offret är en man och förövaren en kvinna. Det är kanske sant, och det stämmer säkert. Det är en fråga som behövs lyftas och diskuteras. Men jag kan inte undgå att reagera på att just detta ska vara öppningen, och förenklingen som görs i och med det.

 

För om det där videoklippet, och vårt mottagande, är en berättelse om hur svårt vi har att ta våld mot män på allvar, är det också en berättelse om hur svårt vi har att ta svarta kvinnor på allvar, deras smärta, deras vrede. 

Vi vet ingenting om det där hissklippet, men nu när vi ändå är igång, nu när vi varit igång i dagar, kan vi ju ändå konstatera detta: det är ingen glad Solange vi ser. Oavsett vad man tycker om vad hon gör, oavsett om det finns en förmildrande omständighet, oavsett om det aldrig finns förmildrande omständigheter – Solange är inte glad. Kanske ledsen, eventuellt sårad, definitivt arg.

 

Jag tycker inte heller att det där klippet är roligt, men det är inte nödvändigtvis för att jag tänker på alla de killar som blivit misshandlade av sina partners. Jag tycker inte att det är roligt av det enkla skälet att det visar en kvinna som uppenbarligen är så upprörd att hon slåss. Ändå blir detta genast omtolkat till skämtmaterial, till komik. Och det speciella med detta skämtmaterial är var humorn ligger, var poängerna plockas – genast blir Solange reducerad till The Angry Black Woman, och folk jublar, applåderar och deltar glatt i detta görande. Alla bara kastar mer och mer bränsle på den där majbrasan som är incidenten men främst våra egna fantasier, äntligen får vi utlopp för dem! 

 

Sexism får alla kvinnor utstå, men det finns en specifik som är reserverad för svarta kvinnor allena. Det finns en term för detta, myntad av aktivisten Moya Bailey: misogynoir. 

En av anledningarna till att det svenska instagramkontot @svartkvinna startades uppges vara för att belysa den kombinerade sexism, exotism och rasism svarta kvinnor möter. I Sverige. För vi här, liksom där, delar samma uppfattning om svarthet, och samma oförmåga att ta svarta kvinnor, deras glädje, men än mindre deras smärta eller vrede, på allvar. 

 

Jag tänker att hissincidenten är en berättelse om det. Om hur svårt vi har att läsa vissa personer som människor, även när de är det som mest. Stereotyperna verkar ligga så mycket närmare till hands.

Valerie Kyeyune Backström är skribent på Rummet. Hon har för Nöjesguiden tidigare skrivit om bland annat Mapeis syn på SverigeRaskortet och kulturskribenters cultural appropriation.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!