"Exodus" – en studie i whitewashing.
Det bästa med livet är att det verkligen inte finns några gränser för vad som är gångbart, görbart. Det är också det värsta. I det av Athena Farrokhzad granskningsnämndsanmälda sommarpratet av prinsessan Anna von Bayern slås ett slag för att allt måste diskuteras – invandring, abort – för i slutändan kommer den med bäst argument vinna.
Ungefär som att människor styrdes av logik. Jag vet inte var sessan bor (i Bayern?) men för mig är det så tydligt att det ofta är helt andra parametrar som bestämmer vad som vinner popularitet eller stöd.
Vi behöver inte ens prata om det faktum att Jesus på korset hänger över hela världen. Den korsfästa är vit och mörkblond, när det så uppenbart inte var så Jesus såg ut. Men vi kan prata om Bibeln, nu när vi ändå är igång.
En av årets stora julfilmer verkar bli Exodus – Gods and Kings, regisserad av Ridley Scott. En film som ska utspela sig i Egypten, med Moses och Ramses vid rodret. Jag lyssnade inte så noga under söndagsskolan, men det är den där storyn med havet som delar sig och tåget ut ur Egypten, Gud och gräshoppor och allt det där. Ni fattar.
I Exodus är Moses en vit kille med skägg, Christian Bale, och Ramses en vit kille med kajal, Joel Edgerton. Hela casten är i stort sett vit. Förutom slavarna – de är svarta! Jag vet inte var ni kommer ifrån (Bayern?) men det var inte så vare sig Moses eller Ramses såg ut.
I en intervju med Woody Allen i New York Observer nyligen svarar han angående bristen på svarta personer i hans filmer att han bara skulle casta dem i fall rollen behövde det, samtidigt som han säger att ras aldrig är en faktor när han väljer skådisar. Vilket förstås är motsägelsefullt, även om det är precis så många faktiskt resonerar, skriver Indiewire.
Det vill säga: Man kan bara se en svart person få en roll om den rollen uttryckligen kräver det. Annars är det inget man har med i åtanke, vilket betyder att ingen svart castas alls. Som av en slump.
Men problemet med den bristande representationen av verkligheten går från ursäktbar till absurd när man på riktigt kan spela in en storfilm som utspelar sig i ett svart land med en svart befolkning, men ändå enbart casta svarta personer till slavrollerna. Den rollbesättningen säger ingenting om forna Egypten, men desto mer om vår samtid. Det säger något om en samtid som har så svårt att se svarta personer på film som annat än slavar, kriminella eller mer komplexa än Sassy Sidekick – att till och med när vi bevisligen är kungligheter måste vi bytas ut till vita skådisar för att mainstreamen ska kunna relatera.
Det är tio år sedan Paul Mooney i Chapelle’s Show skämtade om Hollywoods extrema whitewashing med att pitcha sin egen filmidé, The Last Nigga on Earth – starring Tom Hanks. Om det fortsätter såhär får vi väl ladda inför att Obama i en framtida biopic kommer spelas av en solbränd James Franco.
Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se.
Läs fler av Valeries texter:
• Mapei belyser det slentrianrasistiska Sverige
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan
• När vita artister lajvar svarta älskar jag Azealia Banks för hennes kompromisslöshet
Valerie Kyeyune Backström: "Exodus säger mer om vår samtid än om forna Egypten"
Stad:
Kategori:
