Vad sa du sa du?

Händelser vid vatten är bra och sådär, men hör du vad de säger?

När jag av anledningar vi inte ska uppehålla oss vid spelade Macbeth i en teaterproduktion i gymnasiet fick jag ett direktiv och ett direktiv allena av min teaterlärare. Ar-ti-ku-le-ra! Karaktärens motivation och inre kamp var inte lika angeläget som att jag besegrade min småländska fäbless för att hoppa över R:en (onödig skitbokstav för övrigt).

Just då lät det som en härskarteknik. Som när de tuffa killarna längst bak i klassrummet ropade ”Tala högre!” när det var muntliga redovisningar. I efterhand fattar jag. Jag var knappast Daniel Day-Lewis, klart att det var viktigare att publiken hörde mina repliker.

Debatten har blossat upp igen. Inte om min rollprestation, men vikten av att tala tydligt. Nyligen gubbklagade radiomakaren Anton Berg på Twitter att SVT:s Händelser vid vatten var bra och så, men han hörde ju inte vad de sa! Jag som alltid har undertexter på, ryckte på axlarna, och scrollade vidare. Sedan dess har det förföljt mig. Mumlet!

DN tog sitt journalistiska ansvar på sedvanligt allvar och skjutjärnskrävde svar från SVT Dramas programchef, Anna Croneman. Det visade sig att Anton Berg inte var ensam. Många hade hört av sig och klagat på ljudets kvalitet. Det var som om Sverige hade samlats längst bak i klassrummet för att unisont ropa ”Tala högre!”.

Även The Guardian nystade i detta i artikeln Mumbling actors, bad speakers or lazy listeners? Why everyone is watching TV with subtitles on, och förra året lät Netflix avslöja att 40 procent av deras globala användare har på undertexter hela tiden. När Vox ställde frågan till sina tittare svarade 57 procent att de slår på undertexter när de tittar på film och tv eftersom de annars missar dialogen.

Av samma anledning som vi har tv-program som inte går att titta på om du inte drar ner dina mörkläggningsgardiner – jag tittar på dig, House of the Dragon (tror jag, det är mörkt) – har vi underhållning som inte går att höra. Är det en massiv trollning orkestrerad av Big Streaming? Mycket tyder på det.

Även om jag gärna avfärdat det hela som en omfattande konspiration finns det, tyvärr, en tråkigare förklaring till allt det här. Tekniken har blivit bättre. På samma sätt som filmer och tv-serier har blivit mörkare i takt med att kamerorna har blivit bättre och våra tv-apparater fått högre upplösning har ljudet gjort samma resa.

Mikrofoner och mixteknik och förmågan att skilja frekvenser gjort det möjligt för skådespelare att tala lägre och otydligare. Entré mumblecore – indiegenren som definieras av sin låga budget och mumliga dialog.

Problemet är att tv och film produceras för att visas under de bästa förutsättningarna. Men sannolikheten är större att du ser dem på mobilen i tvättstugan, på din sega jobblaptop när du åker tåg, eller i vardagsrummet på så låg volym att du inte väcker ungen som du ägnat halva kvällen och hela tålamodet åt att natta.

Jag säger inte att jag längtar tillbaka till gymnasieteaterns Shakespeare-produktioner. Inte nödvändigtvis. Men lite lustigt är det att teknikens framgångar har förfinat hantverket till den milda grad att vi behöver stödhjul för att uppskatta den.

Läs även: Här kommer de bokstavstrogna tolkningarna.