Upp till kamp!

Bilden av arbetarklassen i svenska dramaserier får mig att vilja kräkas. Vad är det för människor som bestämt att så fort en dagisfröken, hantverkare eller vaktis är med i rutan ska de vara diskslamrande, simpla och suckande människor i flanellskjorta och träskor? Glöm inte det uppgivna, livströtta ansiktiktsuttrycket! Som Karin i Skilda världar bär de sina matkassar som den sista droppen vatten och verkar helt oförmögna till större känslor än missnöje.         Utvecklingen på den här fronten har gått fullständigt i stå, den här enahanda porträt-teringen är så vanlig att den är äcklig. Rätten att ha ett känsloliv och intressanta tankar, problem att ta på allvar, verkar komma med rikedom eller i alla fall först med ett säkert avstånd till underklassen i de svenska serierna. I amerikanska tv-serier är det inte alls samma tröttsamma förenklade bild av människor som inte tillhör de priviligierade klasserna. Vad kan det bero på?
Mia och Klara har blivit vansinnigt hyllade i pressen. Det är ett humorprogram som inte är det minsta roligt, bara hemskt och i bästa fall beklämmande.        
    Skämten är inte skämt och de skruvade situationerna är simpla ”vi röker på jobbet och hatar kunderna”. Pröva en dag i vilket servicejobb som helst så får ni se. Det är ju bara vardagligt, alltför vardagligt för de allra flesta människorna och det är inte ett dugg härligt att avsky sitt jobb. Så varför tycker den svenska medelklassen (ja, vilka trodde ni annars?) att Mia och Klara är så fantastiskt roligt? Det ska jag berätta för er. De tycker att det är så himla roligt att få skratta åt Tabita i sin misär, med sin dialekt som konnoterar obildad, de älskar att flabba åt den påträngande gittan som klipper hår och ger idiotiska råd till alla som inte bett om dem. Åt den där tysta misären runt matbordet för att pojkvännen inte har några egna vänner och stör sin flickväns plågsamma tjejmiddag. Hör ni inte vilket nervöst skratt det är? Hur de i tv-sofforna verkligen undrar om det är okej att skratta, men samtidigt så verkar de ju, alltså Mia och Klara men framförallt Mia, liksom veta vad hon pratar om. Hon verkar ju vara från arbetarklassen och då får man, som alla vet, skämta om sina egna. Jag förstår inte alls vad som är skojigt i den här bilden av underklassen, för det är ju det Mia och Klara handlar om.
    Att spela på den här fördummande, löjliga och fruktansvärt självhatande bilden är farligt om man inte vet vad man pysslar med. De flesta tv-tittarna tänker inte tacksamt att Mia och Klara tar upp ett ämne på ett humoristiskt sätt eller reflekterar över varför de tycker att det är så inihelvetes jävla kul. De bara flabbar sitt dumma flabb åt den där korkade trebarnsmorsan som röker och pratar i telefonen med den där nästan obegripliga dialekten. Sen stänger de av tvn. Det fula och motbjudande får ju för guds skull inte fastna. När de slätstrukna figurerna ur arbetarklassen hittills varit ömkansvärda i alla fall, så smeker Mia och Klara det kontrarevolutionära budskapet att det är okej att inte förändra någonting i synen på våra medmänniskor. Att vi nu rentav kan skratta åt dem som är så dumma att de inte studerat vidare.

Bäst just nu

Flight of the Concords
Canal+ 12 november
Ja, det är lite fjantigt men dudekomedin är här för att stanna. Och jag skrattar ihjäl mig åt deras sånger!

Traveler
Kanal 5 i november
Spännade och lite mystisk vardagsflykt. En trudelutt, men helt okej.

Carolina Gynning
Kanal 5 i november
Självlysande Gynning får ett
eget program. Jag kommer
att titta, förfasas och älska
henne ännu lite mer.