[B]I bland undrar jag[/B] om det finns någon som verkligen garvar åt de där komedierna som filmkännarna brukar hålla som de allra roligaste. Sitter folk hemma och gapflabbar åt Semestersabotören? Har en Woody Allen-film någonsin utlöst ett hysteriskt anfall? Mina känslor har ingen som helst smak. Jag har närmare till tårar under Stekta gröna tomater än Dancer in the dark. Och jag har aldrig skrattat åt någon av de där engelska arbetarklasskomedierna som alltid beskrivs som "en varm komedi som hyllar livet". Mina allra roligaste stunder de senaste åren har jag haft tillsammans med Anna Faris och Regina Hall, hjältinnorna från Scary movie-serien. Jag minns en poppersflaska som skickades runt på biografen samtidigt som Shawn Wayans våldtog Det-clownen. Jag minns (knappt) rökiga kvällar med skrattkramper åt David Cross och Chris Elliots handikappade bitchfights. Jag slutade inte ens garva när mina barndomshjältar Zucker/Abrahams tog över serien från Wayans-bröderna. Scary movie 3 hade en del poänger även om lite av magin hade försvunnit och ersatts av Leslie Nielsen-grimaser. Men efter att ha genomlidit del 4 i en tom biosalong i Råsunda inser jag att den här vänskapen inte riktigt fungerar längre. Zucker/Abrahams har aldrig klarat av att döda en filmserie i tid (Nakna pistolen 33 1/3, anyone?) och Scary movie 4 är ett levande lik. Så det är dags att ta farväl. Visst finns frat pack-gänget kvar, men det arbetar fortfarande med begrepp som finess och stil. Det som jag älskade med Scary movie-filmerna var ju att det bara var ett gäng smaklösa kiss-och-bajs-skämt staplade på varandra utan någon som helst respekt för snille och smak. Sarah Silvermans stand up-rulle Jesus is magic är det självklara substitutet just nu. Jag kan fortfarande få min dos av plump, politiskt inkorrekt under-bältet-humor. Om än i en betydligt intelligentare kontext. En del av mig fortsätter ändå att hoppas att någon ska fatta stafettpinnen och att den hjärndöda flabbhumorn överlever långt efter Scary movie 4.Stad:
Kategori:
