På lördag tar Ty Segall Stockholm med storm på Kägelbanan. Nöjesguiden har laddat genom att ringa upp honom hemma i Kalifornien.
Vi är många som har hyllat Ty Segalls dist- och popgeni i flera år, medan han släppt det ena briljanta albumet efter det andra. Sju stycken har det blivit sedan debuten 2008, kryddat med fler singlar, EP:s och gästinhopp någon kan hålla reda på. Med Manipulator i somras - hans andra skiva som belönats med högsta betyg i Nöjesguiden - nådde han så äntligen utanför den snäva kretsen finsmakare.
- Det har varit cool, man, myser han när jag når honom på telefon hemma i Kalifornien. Det kommer många nya fans på mina spelningar.
För första gången tog Ty Segall lång tid på sig i studion.
- Väldigt lång tid, faktiskt. En hel månad i studion, och totalt 14 månader från den första låtidén. Idén var att pröva att arbeta på det sättet, och låta skivan växa fram istället för att bara spela in en bunt nya låtar.
En av orsakerna till den utdragna processen var att Ty Segall drabbades av skrivkramp, hur osannolikt det än kan verka för den som följt hans intensiva och täta releaser under åren.
- Det var lång tid när jag inte kunde skriva alls inför det här albumet. När jag fick sådana perioder förr brukade jag bli rädd, hade jag inget mer inom mig? Fattar du, man? Men nu är det tvärtom. Jag kan känna mig rätt nöjd när jag inte hittar någon idé, för jag vet att när det lossnar och låten kommer blir den första nya låten min allra bästa låt. Så har det blivit varenda gång.
Men i Ty Segalls ganska sorglösa tillvaro vill han ändå inte riktigt tillstå att skivan skulle vara resultatet av en medveten plan.
- Äsch, man vet aldrig vart det ska ta vägen. När jag börjar skriva är det bara att se vartåt det bär och hänga på. Jag börjar med den idé, och sedan märker jag att det blivit något helt annat, det drar i alla riktningar.
På Manipulator är Ty Segalls unika melodikänsla allestädes närvarande, och den där förtjusningen i allt som gnisslar, diskar och går överstyr finns också där. Men där finns också vackra stråkpartier, signerade Ty Segalls vän och kollega Mikal Cronin.
- Han snackar alltid om att han har gått musikskola och att han kan rara stråkar, så jag sa åt honom att ta itu med det. Och han hade ju rätt.
Även texterna är mer genomarbetade än tidigare.
- Jag försökte skriva ur tredje person-perspektivet, och andra person, och första. Ibland i samma låt. Hehe. Karaktärerna i sångerna är lite stereotypa, jag föreställde mig dem som figurer i en tecknad film. Man kanske skulle se till att den filmen verkligen blir gjord någon gång?
Den här skribenten är särskilt förtjust i hur Ty Segall på Manipulator tydligt blinkar åt David Bowies gamla medarbetare producenten Tony Visconti och inte minst gitarristen Mick Ronson, särskilt i I Stick Around. Men det David Bowie-medley han bjöd på i Chicago förra månaden lär vi inte få en upprepning av i Stockholm på lördag.
- Nämen det var ju bara på skoj. Och ärligt talat lät det för jävligt. Shit, vi hade inte repat det och jag kunde inte ens hela texten till Ziggy Stardust.
Ty Segall är ett genuint musikfan, och att de lokala legenderna Redd Kross tillhör hans personliga favoriter har varit tydligt i hur han ständigt kombinerat lekfullhet och distinkta powergitarrer med killermelodier genom åren. På Manipulator hörs det tydligast i It's Over.
- De styrde faktiskt min syn på allt som har med musiken att göra - hur de lät, hur de skrev låtar, hur de såg ut. I mitt första punkband Goner spelade vi alltid deras första EP som covers. Hela EP:n, varje gång. Jag reagerar på samma sätt när jag hör nya coola grejor fortfarande - ”Det här är så cool, jag kanske skulle försöka pröva det?”
Så vad förväntar han sig av sin publik på lördag?
- Eh. Inget särskilt, tror jag. Att någon kommer, bara, och att den personen har kul. Då är jag nöjd.
Ty Segall spelar på Kägelbanan i Stockholm på lördag kväll. Har du väldig tur finns någon enstaka biljett kvar i dörren.
Foto: Denee Petracek
