Igår kväll visades första avsnittet av Alcatraz på TV4. Började kallsvettas då jag insåg att jag inte skulle vara hemma. Det enda rätta var helt enkelt att se avsnittet under dagen. Och det andra avsnittet såklart. Och det tredje, ja det slank liksom bara med av bara farten.
Varför då denna hysterik för en sådan serie, som i all ärlighetens namn, verkar rätt dålig? Det handlar alltså om att alla fångar och fångvaktare från 1963 försvinner mystiskt från det beryktade fängelset Alcatraz. Helt plötsligt dyker dessa fångar upp en efter en i nutid och tja, dödar lite folk. En ung och driven ung polis tar hjälp av en författare med doktorsexamen om just Alcatraz, och tillsammans med en hemlig byrå ska de återinfånga 63-årgången. En plot som, som ni kanske hör, innehållet allt en serie skapad av J. J. Abrams bör innehålla. Och där börjar vi närma oss något. Oavsett vad J. J. Abrams gör för serier är jag som fastklistrad framför dem.
Det hela började med Lost (som för många andra får jag anta). Förälskelsen gick så långt att jag gick omkring med en tröja med 4 8 15 16 23 43 tryckt över bröstet. När jag började hänga på Lost-forum sa min bror till mig ordentligt och hotade med både det ena och det andra, men boken om filmandet bakom första säsongen står än idag kvar i bokhyllan. Inte riktigt lika illa var det med Fringe. Eller med Person of Interest för den delen. Lite sorgligt kan jag tycka, men samma känsla sitter ändå kvar. Känslan av att vara med om någonting STÖRRE. Det oförklarliga och mystiska vars lösning jag försöker knäcka från första minut.
Antagligen är det just det som får mig att sluka Alcatraz med hull och hår. Och inte mig emot – jag njuter av varenda sekund av orealistiskt polis-lingo, förutsägbara scener och en Dan Brown-dramaturgi; häpnadsväckande upplägg för nästa avsnitt – varje gång.
VECKANS DÖSKALLE
Finns det någon som bryr sig om hur dessa så kallade Svenska miljonärer lever sitt liv? Nej, trodde väl inte det. Är det inte då dags att inse att programmet inte fyller något som helst syfte, Kanal5?
Såg roasten av Donald Trump häromdagen. Hur plågsamt det en må vara med roasts (det är aldrig kul) var jag tvungen att fortsätta kolla då Mike ”The Situation” Sorrentino skulle roasta. Bara dennes närvaro borde ha varit tillräcklig, men när själva roasten började…. något mer plågsamt har jag nog aldrig varit med om i kvinnaminne. Slutade med att jag blundade och höll för öronen, men kunde fortfarande höra publikens burop.
VECKANS MÄSTERLIGT
Ramlade över ett avsnitt av TLCs Next Great Baker och det var ju ingen höjdare. Däremot bevittnade jag det kanske snyggaste elimineringsavslutet någonsin. Den utslagne fick sätta sig i lastutrymmet på en lastbil som sedan åkte omkring i stan. Förhoppningsvis handlade det om timmar av förnedring. Gordon Ramsey kan slänga sig i väggen med brinnande fotografier och kockrockar(?) på köttkrokar.
Att det är något väldigt sorgligt, tragiskt och sjukt med schackgeniet Bobby Fischer är väl ingen hemlighet. Spenderade 90 minuter med konstant ångest och de efterföljande fyra timmarna med en nedstämdhet inte helt olik den jag upplevde efter beskedet om att The Event inte skulle få en andra säsong. Vad det berodde på? Dokumentären Bobby Fischer mot världen. Passa på att se den på SVT Play innan midnatt!
VECKANS TIPS
Meningen ”tänk dig ett The Hills där Los Angeles är utbytt mot nattklubbar i Karlstad” är allt för slagkraftig och hysterisk för att kunna undvika premiären av Wermland Forever, ikväll kl 22:00 på TV3.
