Tori Amos

Tori Amos på sitt mest radikalfeministiskt stridbara humör. Tori Amos på sitt mest pretentiöst kulturella humör. Man skulle kunna tro att ett samtal med Tori Amos skulle bli akademiskt. Man skulle kunna tro att hon skulle föreläsa om alla sina projekt, där det kommande albumet American Doll Posse skulle kunna ses som en andningspaus mellan skådespelandet, författandet, videoinspelningar och dito utgivningar och bloggande. För att inte tala om hennes politiska och feministiska debatterande, och frivilligarbetet för utsatta kvinnor. Ja, just det — hon är småbarnsmamma också. Men Tori Amos är vänlig och personlig, man skulle nästan kunna kalla det gullig. När hon snappar upp att jag är torr i halsen springer hon genast iväg för att hämta ett glas vatten.
Du ger ett hyfsat produktivt intryck. Hur hinner du allt?
— Bra fråga! Jag frågar mig själv samma sak. Jag fattar inte var jag gjorde av all tid innan jag blev mamma. Jag antar att när man får barn så tvingas man omdefiniera hela sitt tidsplanerande till skillnad från tidigare. Om man vill vara produktiv och skapa finns det inte längre massa tid att slösa bort. Men jag vet inte var inspirationen kommer ifrån. Vissa går in helt i mammarollen och slutar skapa, men jag fick Natashya var det plötsligt som om alla fördämningar brast. Kanske är det den här vetskapen om att det här lilla livet har påverkat min plats i tillvaron som är så inspirerande.
Det du skriver i dina bloggar, är det sådant du vill att din dotter ska ta del av?
— Inte än. Musiken är en sak, men en del av multimediadelarna är definitivt inte avsedda för unga. Min onlinejournal är inget hon ska läsa. Den är ganska explicit, och allt är inte gjort för att höras av en sexåring. Men jag har gjort mitt val, det är dags för mig som konstnär att reagera på vad som händer i världen. Onlinejournalen kommer att rulla på fram till jul, och nu börjar folk hitta den. Vi försökte göra det lite svårtillgängligt, folk gillar utmaningar. Särskilt Internetfolket.
Jag tror att någon förstört svårtillgängligheten genom att länka till alltihop från en site.
— Jaså? Jo, det finns visst någon länksida, men den länkar till bloggar som inte är de riktiga.
Du var med och drog igång USA:s största organisation mot sexuella övergrepp, RAINN (The Rape, Abuse & Incest National Network), och jag har förstått att det betyder mycket för dig. Tar det lika mycket av din energi som ditt övriga arbete?
 — Inte alls. RAINN är självförsörjande numera. Det är verkligen fantastiskt det de har åstadkommit, det måste de få ett enormt erkännande för. Jag var bara med om att se till att de fick den finansiering de behövde för att komma igång och sedan driva verksamheten, och vi fortsätter samla in pengar till RAINN när vi turnerar. Det har pågått i många år, och har finansierat en miljon samtal som satt utsatta kvinnor i kontakt med våldtäktscenter. Men idag klarar de sig helt på egen hand. Det är fullvuxet nu, inte ett barn, utan har gett sig av till college och bor för sig själv.
15 år har gått sedan du solodebuterade med Little Earthquakes. Finns det ögonblick i din karriär som du inte är så stolt över idag?
— I dessa dagar med Youtube och allt önskar jag att det fanns spelningar som inte dokumenterades med en videokamera. Som när jag tappat rösten eller helt enkelt varit usel. Jag hade föredragit om de situationerna bara hade fått självdö istället för att det tio-femton år senare fanns tillgängligt för alla att se. Sedan finns det stunder när jag har varit ovän med företagssidan av musikindustrin, och hade kunnat slåss med en bättre strategi. Hade jag vetat vad jag vet om musikindustrin idag hade jag kanske kunnat ha en bättre krigsplan.
Du hade en roll i Mona Lisas leende. Kommer du att fortsätta med skådespeleri?
— Jag vet inte… jag tror att musiken ändå är min karta till allt jag företar mig. Däremot är jag övertygad om att jag kommer att ha skrivit en musikal innan jag dör, det är faktiskt mitt nästa projekt efter det här albumet. Förhoppningsvis ingen alltför klichéartad musikal, gud förbjude.

I författarpresentationen till sin ambitiösa biografi Piece by piece skriver Tori Amos att hon föddes som feminist. Men eftersom hon bara ”gjorde folk förbannade” var hon tvungen att omvärdera begreppets betydelse när hon fyllt fem.
Hur ser du på de kvinnliga förebilderna som förekommer i media idag?
— Jag hade folk runt omkring mig tidigt i karriären som hjälpte mig att förstå att berömmelse kan förföra och få mig att göra sådant jag egentligen inte vill. Det finns de som inte hanterar det något vidare. Visst är berömmelse ett förförande och lockande väsen, och även om vi tror oss kunna hantera berömmelsen så riskerar vi att bli totalt uppfylla av den. Det gäller en del yngre kvinnor, och för den delen även män och inte enbart purunga. De har inte längre makten över sina egna liv, men inbillar sig att de har det. Det är väldigt svårt att dra sig ur ett sådant liv om man inte har folk som hjälper till.
Jag antar att du inte röstade republikanskt?
— Ah, the madness of King George. Jag anser att vissa ledare har missbrukat sin makt något enormt. Och jag undrar var de är som ställer sig upp och säger att nu får det vara nog med att slakta oskyldiga människor. Egentligen har det ingen betydelse vem som är president, det som är avgörande är makten bakom presidenten. I USA finns en gigantisk högerfalang med stort inflytande och förmågan att fortplanta en nation av får som blint följer sin herde. Men när ska den här fårskocken vända sig om och säga ”Vänta nu här...”? Och det handlar inte om att alla de här fåren delar herdens syn, de bara följer efter. Men nu känns det som att människor börjar ifrågasätta. Det handlar inte, som vi alla vet, om en ledare. Det handlar om en medvetenhet, en ideologi. Själv väljer jag att skriva ett verk som förhoppningsvis får kvinnor att ställa sig de verkligt viktiga frågorna, istället för att ljuga för sig själva. Det pågår emellanåt en inre strid hos oss. Jag inser att det här låter aningen abstrakt, men jag är verkligen oroad över kvinnors situation i dagens USA. Och jag tänker inte ge upp det här, jag räknar med att de ska vakna upp. Många väljer att varken se eller höra med förhoppningen att det ska ordna sig av sig självt, men det kommer inte att ske. Du måste ta ställning, det funkar inte att bara vara en åskådare och stå vid sidan om och iaktta.
Först uppfattade jag det som att du såg kristendomen som något negativt, men jag förstår att det du angriper är den kristna högern. Måste det verkligen vara en troskamp, eller är det snarare en hjärnornas kamp?
— Min pappa var präst. Men den kristna högern har kidnappat Jesus och hans budskap, och då måste vi arbeta på alla nivåer.





Att en kvinna som nämner Maria Magdalena som sin erotiska musa trivs med att använda mytologiska kvinnor i sin konst förvånar inte, men aldrig förr har hon gjort det så konsekvent som på American Doll Posse. Här har Tori Amos konstruerat sitt privata feministiska Spice Girls, med fem kvinnokaraktärer och arketyper, utifrån gudinnor i den grekiska gudasagan och utifrån olika aspekter av hennes egen personlighet (och med hennes förnamn gömda i deras mellannamn). Det är lika mycket ett utforskande av den egna personligheten och den offentliga personligheten som kvinnlighet i mer generella termer.
Hon har försett kvinnorna med varsin väl uppdaterad och fördold blogg för fansen att spåra upp.
Isabel Historical baseras på den grekiska jaktgudinnan Artemis, också skyddsgudinna för den jungfruliga skönheten. Hon avstod helt från kärlek i sin kamp för kvinnans rättigheter. I Tori Amos kvintett är Isabel den mest rättframma politisk, inte minst i albumets inledande låt Yo George.

I salute to you Commander,
and I sneeze
’Cause I have now
an allergy
to your policies

Clyde Clitorides är idealisten, som grubblar över att hon inte känner sig hel. Hon är baserad på underjordens drottning Persefone, som från början var ett oskyldigt offer bortrövad av Hades, men sedan en iskall dödsgudinna gift med densamme. 

In my own war
blood in the cherry zone
when they
pit woman against feminist

Pip Expiratorial bygger på Athena, gudinna över krig och visdom, och är den mest konfronterande.

Don’t you dare I said
judge me — you go and
stick it in somewhere

Santa Sanatorium är Afrodite, kärlekens och skönhetens gudinna, känd för att bejaka sin lust även om det innebar ett krossat äktenskap med ingen mindre än Zeus son. Hon är sensuell och passionerad, och vägrar acceptera skam intill sensualitet. Hennes löften innehåller inget beständigt.

I’m not makin’ any promises
I’m not livin’ to be the Mrs

Tori Terratories bygger på fruktbarhetsguden Demeter, som skyddade världens alla mödrar. Hon var stark, och hotade att utplåna alla från Zeus till Hades för sin dotters skull. Karaktären kan verka som en karikatyr av Tori Amos offentliga bild, med den tvehågsna relationen till religion som bara en Bibel i ena handen och “Shame” klottrat på den andra kan uttrycka, och med blod (antingen stigman eller Evas menstruationsstraff) rinnande utmed benet.

Steady girl for the show
God versus God
ringside littered with corpses
Neither God can forgive





De fem kvinnorna på ditt album, tar de allihop strid? Santa verkar ta sig an världen med ett annorlunda förhållningssätt.
— Santa utforskar sexualitet och sensualitet och ser på hur kvinnor genom tiderna inte tillåtit sig själva att göra det. Santa påminner om stereotyper i amerikansk kultur, som kvinnorna i Sex and the city. Hon kommer från modevärlden, en företeelse som drar åt sig väldigt mycket uppmärksamhet från kvinnor. Det är avgörande att kunna kommunicera också på den nivån, även om den kan verka ytlig. Santa betraktar den relation kvinnor har till varandra. Hon är oerhört social, men samtidigt väldigt sensuell, och hon är orolig över det hon ser när hon utforskar kvinnorna. Hur kvinnor idag tillåter sig att vara objekt och att utnyttjas och hela dess perversion. Det handlar om att skada sig själv, det har ingenting med frigörelse att göra. Tanken på att en del kvinnor tillåter sig att exploateras — det finns inga andra ord för det — och att de till och med låter det ske offentligt, med hänvisning till att ”det här är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”. Santa ställer frågan om de gör så för att det finns något här inne, i ditt hjärta, som inte är helt, eller om det är ett uttryck för en hel och fullständig kvinna. Hon frågar sig hur kvinnor ser på sin kropp. Man hade kunnat hoppas att det på 2000-talet inte skulle finnas så många tabun kring den kvinnliga kroppen kvar, men se bara på hur många som inte vill ha någon kropp alls. Vissa är så tunna att det knappt är någonting kvar av dem, andra frossar i sig för att de inte är tillfreds. Det här är något som inte får sopas undan. Santa utforskar detta på sitt eget sätt, men utan att predika. Hon är själv en av dessa kvinnor.
Är Pip motsatsen till Santa i deras ”duett” Body and soul?
— Jag skulle nog säga att om Santa är kroppen så är Pip själen. Hennes berättelse är att hennes far nyligen dog på ett tragiskt sätt. Han arbetade som chefsanalytiker åt CIA, och Pip är arg på sin far för det. Hon försöker hitta ett sätt att hantera ilskan över hans arbete och sorgen över hans bortgång. Hon står väldigt nära Clyde som hon växte upp tillsammans med, och ibland tar hon Clydes strider. Men hon ser bara nuet, inte människans potential. Den resa vi gör tillsammans med henne handlar om hur hon snubblar över information som gör att hon förstår mer om sin fars död. Clyde talar om frågor som är lika aktuella i Europa som i USA, om kollisionen mellan öst och väst. Jag tycker att Clyde är väldigt introspektiv. Hon ser verkligen människors potential, och det är en egenskap som jag älskar hos henne. Men hon missar det faktum att en del människor aldrig utnyttjar detta. Det är därför hon riskerar att bli besviken, att ständigt få sitt hjärta krossat. Men hon har en oändlig medkänsla och ger människor fler chanser än de har gjort sig förtjänta av. Å andra sidan, om man aldrig ger människor ytterligare en chans riskerar man att missa väldigt viktiga möjligheter.
Hur hittade du de här kvinnorna? Eller hittade de dig?
— De fann mig genom musiken. Musiken kom först. De fem kvinnorna är inget som Tori skulle konstruera, de är inget singer-songwriter-hantverk. Det är mer udda, och jag är glad att de hittade mig. Mitt liv är så mycket rikare med dem. Jag kommer aldrig att kunna se världen som innan igen.





Under sommarens turné kommer varje konsert att inledas med att en av karaktärerna äger scenen under 20 minuter, innan Tori Amos tar över som sig själv. Om någon av karaktärernas sånger sedan framförs betraktar hon dem som coverversioner, eller som hon säger: “Tori can do covers, she is known to do covers”.
Kommer du att agera som de här kvinnorna under din turné, eller är det mer så att de agerar genom dig?
— Intressant fråga... Kvinnorna agerar genom mig. Jag måste se mig som deras behållare, medan de står för själva uttrycket.

American Doll Posse släpps den 2 maj.

/Aaron Eklöf och Patrik Forshage