”Solen lyste som en fucking fittapelsin på himlen.” översätts på danska till ”Solen lyste som en fucking fisseapelsin på himlen” sa jag till en vän i telefonen på Ica och skrattade hysteriskt. ”Förstår du att vi flera år senare fortfarande skrattar åt fittapelsinen?”.
Meningen är den sista raden i Tone Schunessons roman Dagarna, dagarna, dagarna (2020). En absolut underbar bok som - märk mina ord - ingen som växt upp under 2000-talet har råd att inte läsa. Hela samtiden nedkokad i en buljongtärning. Att läsa boken är som att klämma en finne. Det är med skräckblandad förtjusning man genom den avdankade realitystjärnan Bibbs upptäcker hur absurt allt är, att man ofrivilligt dragits med i virvelvinden och har svårt för att förstå vad det är som händer med våra värderingar och prioriteringar. Nu sätts Dagarna, dagarna, dagarna upp som pjäs på en av mina personliga favoritteatrar i Köpenhamn; Republique/Revolver, så jag tog Öresundståget över bron en morgon för att snacka med och buga för Tone Schunnesson.
För många år sedan, på den tiden i Malmö när man kunde festa ute på lokal i princip varje dag i veckan, hoppade jag av gymnasiet och började jobba på Nöjesguiden. Jag hade skolkat mig genom första terminen av tredje året tills dagen då jag mötte min SYV-konsulent utanför Systembolaget där en polare skulle köpa ut öl till mig. Sen var det bara att hoppa av.
Jag hade lärt känna Tones lillasyster Helle en onsdag natt utanför Babel. Utkastad som jag var kunde jag inte gå in igen, men på klassiskt manér hade jag gömt min väska bakom draperierna framför scenen och bad henne att gå in och hämta den. ”Klubb-karma”, skrek hon och skuttade in igen och hämtade mina saker. Varje onsdag följde jag med henne till ”Tones önskebrunn” på Carib Kreol på Claesgatan (RIP). En karibisk bar, fullsatt de flesta dagarna i veckan. ”Tones önskebrunn” gick ut på att man la en femma i en skål och så spelade Tone låten du önskade på Spotify - ett succékoncept på den tiden. Tone skulle sluta jobba som klubbredaktör på Nöjesguiden och efter tillräckligt många onsdagar och en handfull andra skandaler runtom i staden rekommenderade hon mig som sin tronföljare. Antagligen för att jag, trots min ringa ålder, lyckades nästla in mig precis överallt.
Cirka 15 år senare har vi gått varvet runt på ett nästan löjeväckande vis. Jag har flyttat tillbaka till Malmö och tagit över som Malmöredaktör efter att ha jobbat som skådespelare i många år, spelat monologer och bott i Köpenhamn. Tone har gjort något som knappt går att göra nu för tiden, hon har blivit en av de starkast lysande stjärnorna på den svenska litteraturhimlen och i många meningar blivit en röst för en hel generation. En helt säregen röst. Och nu sätts alltså hennes bok Dagarna, dagarna, dagarna upp som monolog i just Köpenhamn.
Tone, vars flyg från Stockholm har blivit försenat, landar till slut framför mig i en gul blus med illrosa top under. Samma kväll har Republique/Revolvers uppsättning premiär, i regi av Jennifer Vedsted-Christiansen med Anne Sofie Wanstrup på scen.
Hur dags gick du upp i morse?
– Jag vaknade fyra. Sen låg jag och tänkte till halv sex. Jag känner mig helt så. Man ska dit, man var där…. Jag var precis i England, där min bok nyss blivit översatt, så jag har pratat om den samtidigt som jag håller på med en ny. Jag lever i två olika världar samtidigt. Ibland hamnar jag mellan världarna, och det är svårt att få kontakt.
Hur känns det att köra en omgång till med Bibbs? Har dina svar och din relation till henne och ”Dagarna” förändrats över åren?
- Ju längre tiden går ju mindre tycker jag att den handlar om influencer marketing och mer och mer att den handlar om…. Den blir ledsnare och ledsnare för mig. Det är så himla svårt när man har skrivit något att se exakt vad det är. Det är också lite det som styr. När den kom handlade mycket om det, alltså influencergrejen. Nu har det kommit fler böcker om influencers. Det är inte så ”Omg, she’s an influencer”, utan mer ”vilken sorts kvinna är hon, varför är hon sådär?” och jag tänker att den handlar om typ trauma. Att inte kunna sätta ord på sina erfarenheter. Det är en sak när man skriver den, det är en sak när den är klar och det är en sak när man börjar prata om den.
Hur förhåller de sig till den i England?
- De som har bjudit in mig till att prata om boken där är ju typ en tjej och en bögklubb på ett universitet. En queer bokhandel i Birmingham. Dom är ju underbara! Dom fattar ju. Det är min publik. Det är ett litet indieförlag. Den kom i oktober, och så var jag där och gjorde två samtal i november och ska tillbaka i maj. Men det är ett ganska nytt förlag, hon har inga pengar eller pressavdelning så den får liksom leva sitt eget liv, och då är det så kul att se att den faktiskt gör det.
Kommer du ihåg The Comeback med Lisa Kudrow? De gjorde en uppföljning till den första säsongen tio år efter, både i verkligheten och i den fiktiva världen. Det borde du göra med Bibbs?
- Jag känner att jag har ett spår i mitt huvud som är som en crude inre röst. Som är så mycket Bibbs. Jag kan ändå tappa in till min Bibbs-energi.
Skulle du kunna överleva ekonomiskt som enbart författare nu? Går det ens nu för tiden?
– Det går, men för mig går det inte. Jag skriver ju för Aftonbladet också, och det är egentligen min brödföda. Nu när jag börjat dramatisera kanske det skulle gå, men… Jag tycker om att göra av med pengar. Och att inte stressa mellan böcker eller pjäser. Jag hade nog kunnat ha lite högre takt på det, men nu när jag sitter med min nya bok så känner jag typ såhär; ”Fan vad bra att jag tog min tid”, för jag ville verkligen kliva in i en helt ny värd. Och då knegar jag på Aftonbladet.
Vad är det för ny värld?
– Jag kan inte säga det. Men jag är också så intressestyrd, så jag tror bara… Det började kanske med att jag var intresserad av en ny form, typ hur man skriver på internet, så blev det Tripprapporter och då började jag intressera mig för influencers och det blev Dagarna, Dagarna, Dagarna och nu är jag typ skitintresserad av framtiden.
Försa du dig nu?
– Nej. Jag tror bara att jag måste verkligen låta mitt intresse styra, och det är det som styr leder en in i nya världar fast det ändå är samma värld.
Hur är det som författare att se ditt verk förkroppsligas och förverkligas?
– Helt sjukt. Först och främst är det bara så sjukt kul att de vill. Att någon tänker så mycket på det man har gjort och lägger ner så mycket tid och arbete på det här. Jag vet ju själv, jag dramatiserade själv en roman de senaste två åren. Det känns bara så ärofullt att någon har arbetat med min text på det här sättet. Det är bara kul att tänka att någon har haft en process med något som började med något som jag skrev. Samtidigt som det känns som att det är helt skilt från mig.
För du har inte varit inblandad i processen?
– Inte alls. Jag har träffat hon som gör scenografin, för jag har en liten cameo i hennes videocinemografi. Annars vet jag ingenting om det. Jag vill inte alls vara inblandad, men jag skulle aldrig låta vem som helst göra något av mina texter, de måste vara någon som verkar fet och har en vision.
Författare är ett rätt ensamt yrke, teater är ju mer av en kollektiv process.
– Det är så jävla skönt, om allt skiter sig så är man inte ensam. Jag älskar det, jag tror att det är det som drog mig till dramatiken, för det är så skönt med samarbete. För att ge lite kontrast till ensamheten. Och så gillar jag bara folk typ. Folk är så jävla duktiga på de dom gör, de har så mycket bra idéer. Det var nästan konstigt att gå in och skriva en bok ensam nu, efter att ha jobbat med mitt manus på Anna Karenina så mycket i samarbete med Ragnar Wey och Emma Bromé.
Har du tagit med dig något från den kollektiva processen till ditt egna skrivande?
– Det som har förändrats är typ hur jag tänker på en berättelse. Jag tror tillgänglighet har ett nytt litet värde för mig. För några år sen var jag mer så ”skit i det”, men när man sitter i en teatersalong och man berättar en historia på scen och folk bara.. De hänger verkligen med på den här berättelsen, det är så jävla powerful.
Hur känns det för ikväll, blir det emotionellt? Kommer du förstå vad dom säger på scenen ikväll, förstår du danska?
– Jag vet ju inte ens vad de gjort, de kanske bara har tagit en mening och säger den meningen i en timme, alltså who knows. Nej, jag kan absolut inte danska.
Kommer du att bli en stjärna i Danmark?
– Girl, who knows. Men jag känner mig mer omtyckt här. När ”Dagarna” kom i Sverige var många recensioner väldigt styvmoderliga, här möts jag av mer excitement kring boken. Och sen är läsarna liksom.. Jag älskar mina läsare i Sverige, men jag vet inte.
Har du en fanclub?
– Man har ju ändå en del läsare som kanske har tatuerat in något man skrivit, eller som skickar bilder på Instagram när det händer något Bibs-artat. Typ någon som skickade en bild från sin trapp där det satt en lapp som sa ”Loppis. Säljer mitt ex alla kläder” och ba ”Gud, Bibbs har loppis”.
Vad är det bästa med ditt liv?
– Det är så jävla chill att jag får skriva så mycket. Om jag tänker tillbaka till när jag jobbade på Nöjesguiden och på krogen och pluggade, så hade jag min lilla klubbkolumn och min blogg som ingen betalade för. Man fick inte en krona. När jag sen började på Biskops Arnö så hade jag nästan lite komplex för att jag hade bloggat så mycket, men nu inser jag i efterhand att jag hade sån skrivpraktik. Först i min dagbok varje dag mellan 6 och 16 år, sen på min blogg mellan 16 och 21. Jag lekte så mycket med form, röster och personligheter på internet. Samtidigt gjorde jag det inför en potentiell läsare. Jag längtade ju efter att få en läsare.
Är det en egogrej? Eller att få känna sig hörd?
– Bara kul typ. Man skriver något, och sen är det liksom läsandet gemensamt. Jag har gjort det, men du gör läsandet och då är det jag som bestämde över det först, men sen bestämmer du över det och det bara är så. Jag har skrivit en nyhetskolumn för Aftonbladet i typ ett år. Jag förstår inte hur de som har en kolumn i så många år pallar, men Aftonbladet har något. Det är så många som läser och hör av sig. En del är idioter, men de flesta är inte det, inte ens om de inte håller med. Och jag tror det är något med att vara med i det samtalet och på den plattformen. Att få vara en del av människors liv. Jag vet inte, det kanske är en egogrej.
Vad är din relation till Malmö nu?
– Jag älskar Malmö. Det sjuka är att jag känner typ att om jag blir miljonär någon gång i framtiden och reser runt hela jorden skulle jag ändå ha min bas i Malmö. Nu har nästan hela min familj flyttat upp till Stockholm. Men det bästa jag vet är att åka ner till Malmö på sommaren. Men det känns som att det har blivit så annorlunda. Det var helt crazy förr, jag tror att ingenstans i världen har så sjuka grejer hänt mig som i Malmö.
Vad var Malmö på den tiden?
– Det var verkligen ett laglöst land. Helt sjuka fester, helt sjuka människor, helt sjuka olika grupper av människor. Det är så mycket energi, och fett mycket kultur. Bara när de där ljudkullarna kom i Västra Hamnen och så cyklade man dit. Det var ju en lite lökig grej, men man var där nere och badade sen gick man på en billig bar och på en svartklubb.
Tone Schunnesson är alltid mer än välkommen hem igen till Malmö. Dagene, Dagene, Dagene spelades på Republique/Revolver i april och maj.
