Tilsammans

Jag är väldigt svag för Arthur Schopenhauer. Vi har samma intressen. Bland annat roade han sig med att slumpmässigt ryta "MENSCH!" åt sin hund, något jag också gör med min mammas dvärgpudel. Vidare ansåg han musik vara den högsta av konstformer. Och jag finner alltid en viss skönhet i att upptäcka ny sådan. Även om det inte sker så ofta. Men popbandet Tillmanns är ett exempel. Tillmanns har en ljudbild som försätter mig i helt andra miljöer än vad den här lilla planeten kan uppbringa. Det finns ett skede i varje ung mans liv då livet endast cirkulerar kring musik, konst och litteratur. Som för att ge oss en riktning. Under detta koncentrerade skede önskar jag att jag hade träffat Anders Kjörling och Björn Fridholm, de två unga männen bakom Tillmanns. Jag försökte länge övertyga Tillmanns om att ge mig en liten cd-r. Sedan slog jag mig ner ensam i världen med en skiva jag anser vara något av det bästa jag hört. Och nu är den sönder - nedslipad till botten av cdlaser. Jag är vansinnigt förtjust i vinglande metalliska gitarrer, nonchalant pulserande och triumferande, och Tillmanns släktskap till det vackra stålverket i inledningsscenen till The Deer Hunter är påtagligt. Men Tillmanns musik är mer komplex än så. Den ställer krav på lyssnaren. Den skulle få Somerset Maugham att skära upp sina handleder. Resultatet är en sinnlig njutning för en person med aversion för ointelligent och intetsägande pop. Ljudbilden är som Carlo di Palmas foto i Woody Allens Shadows and Fog. Det är så tydlig jag kan vara utan att verka alltför krävande. En gång träffade jag dem i en bar. Vi pratade Oprah Winfrey, minimeloner och Suicide, men det enda vi egentligen kom fram till var Anders egna ord: - Tillfällen och människor som jag har förlorat för alltid har gjort att jag nu ser på musikskapande på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Musik har mer blivit ett redskap för att hantera och bearbeta tillvaron än att försöka komma ut med något slagkraftigt budskap. De som lyssnar på oss ska känna någonting, kanske minnas någon eller något som de upptäcker att de saknat. Visst är vi nostalgiker, men vi letar samtidigt efter nya sätt att tillverka vår musik på. Men i bakhuvudet finns alltid Suicide, i fingrarna My Bloody Valentine och närmast hjärtat Jason Pierce och Morrissey. När Tillmanns musik spelas och jag stänger ögonen känns vårt populärkulturella klimat lite smakfullare. Saker och ting faller på sin plats. Det är en vänligt inställd elektrisk storm som drabbar mig. En elektrisk storm mot en fond av något djupt mänskligt. Nu lyssnar jag bara på Tillmanns. Jag kan inte hjälpa det, det är antingen det eller fängelse.