Av Kjell Häglund, nummer 3, 1992
"Det är proffsen som gör så att rosorna dör - ge mig hellre en glad amatör". Så sjöng Tage Danielsson på sjuttiotalet. Idag vill ingen längre vara Lasse Liten. 70-talets idealism är dödförklarad. Vi genomlider ett folksjälsligt systemskifte – Go Big, brother! Men är det inte som att kliva ur askan i elden? Samma självbedrägeri då som nu? Nöjesguiden tar sig en närmare titt på det STORA 90-talet.
Kommer någon ihåg amatörerna? Idealisterna? Detta märkvärdiga människosläkte som arrangerade alternativa jular och melodifestivaler, skickade in demotejper till "Bandet går" och demonstrerade mot kärnkraft?
I dag är samma människor proffs och individualister. Alla har en prislapp på sig: ishockeyspelare, konstnärer, tunnelbaneklottrare, kulturdebattörer, programledare i TV. Utan prislapp är man en nolla.
Denna svenska smygrevolution avspeglas tydligast i inrikespolitiken.
Efter valet har tidningarna överbefolkats av kolumnister som analyserat det politiska systemskiftet. Men själva systemskiftet är i grund och botten inte politiskt, utan folksjälsligt, och kolumnisterna är själva produkter av det. Ingen vill nämligen finna svaren i första hand, utan bara diskutera frågan med den högsta rösten, och just detta karakteriserar det personliga systemskiftet i varje svensk. Till skillnad från förr nöjer vi oss inte med att bara vara, vi vill vara någon.
Tung ideolog
Aldrig förr har så många svenskar velat vara "kreativa", så många kreativa svenskar velat utmärka sig. Aldrig förr har svensk politik haft så många "ansikten", svensk politisk journalistik så många bildbylines. Expressens Ulf Nilson är en lika tung borgerlig ideolog som Carl Bildt, och på svenska arbetsplatser diskuteras numera inte bara statsministerns uttalanden i Aktuellt kvällen innan, utan även stjärnreportern Lars Adaktussons intervjufrågor.
I det gamla Sverige tvingades Ove Rainer avgå som justitieminister för att han skatteplanerat. Skälet till det var lika ideologiskt självklart som skälet att ha aktiemiljonären Per Westerberg som näringsminister i det nya Sverige.
Samma radikala systemskifte i folksjälens beteendemönster kännetecknar alla kulturella och professionella branscher i Sverige (och ickebranscher; kan man inte ta sig fram i en etablerad bransch gör man det på nybyggarområden som bungyjump eller tunnelbaneklotter).
Smörjmiddag
Jantelagen är i dag lika gällande som trafiklagen om hur man beter sig vid övergångsställen. Vi går i protest mot 70-talets röda gubbar. På den tiden vågade man inte korsa vägen när den nybefordrade grannen körde förbi i sin nya firmabil, man stod still och svor avundsjukt i det tysta. I dag snackar man inte skit om honom, man firar hans nya chefstjänst med en smörjmiddag och kollar om han inte kan hjälpa en till egna framgångar.
Härom månaden skrev rockjournalisten Måns Ivarsson i Expressen att han gillar det skräniga amerikanska rockbandet Nirvana inte för att de är bra, utan för att de är så stora. Bara för några få år sedan var en sådan mening obegriplig inom popjournalistiken. Och för 15 år sedan hade det varit en direkt dödssynd att skriva något så "omedvetet", inte bara för rockreportrar utan för subjektiva journalister över huvud taget. Subjektiv journalistik var suspekt överlag, om den var för subjektiv, och inte gick att härleda till någon mer eller mindre kollektiv ideologi.
Jenny "fuckhead"
Kolumnisten Mats Olsson i samma tidning var hatälskad just för sin opolitiska självhävdelse, men är ändå av den gamla skolan. Han gick "den långa vägen", som man gjorde förr. Först framåt 30 hade han jobbat sig upp till den "impact" som dagens nya journalistgeneration otåligt förväntar sig innan 25.
Den nya journalistgenerationen väljer dock TV-mediet i stället. Guillou och Skytte kom fram i en tid då det journalistiska ämnesvalet och behandlingen av detta gjorde dem till stjärnor. I dag tränar den potentiella programledaren in det spontana skrattet innan han hört skämtet.
På 70-talet gick man på skrivarkurs hos ABF i flera terminer innan man vågade skriva några arbetardikter och trycka upp dem till självkostnadspris på författarverkstan. När vi i dag ser Jenny Morelli skrika "fuckhead" i TV utnämner vi henne omedelbart till vårt nya kvinnliga litterära hopp, utan att ha läst boken. Carl Johan Vallgren skriver 500 framsidor debutepos som ingen i stipendiefonden orkar läsa, men han har tydligt uttryckta ambitioner att "go big" (visar sig naken på Expressens kultursida) så han får stipendiepengarna. Och flyttar med ambitiös imagemedvetenhet omgående till Spanien.
Robin Wood
Bland kulturjournalisterna kan Kay Glans begära astronomiska arvoden av Moderna Tider för manus han redan fått betalt för av BLM - och betecknas genast som "tyngst". Göran Greider skriver elva kulturdebattinlägg i veckan, om allt från hip hop till socialdemokratins förfall, och alla beundrar honom för att vara den störste debattören, ingen ifrågasätter tankedjupet i hans tiominuters teorier.
Att tänka sig en Andy Warhol eller Mark Kostabi i det svenska konstlivet var omöjligt långt in på 80-talet, men i dag ger Dan Wol-gers en reklambyrå i Stockholm budget och fria händer att ta hand om hela hans nya utställning. Kritikerna jublar.
Landets mest spännande unge möbeldesigner Björn Ahlberg, alias Robin Wood, går lika långt. På förra årets möbelmässa stod han vid sin monter och skrek "Kom och köp! Kom och köp!", och möbeletablissemanget skakade förläget på huvudet. I år står handlarna i kö för att få jobba med honom, men han ignorerar deras goda råd om marknadsanpassning och drömmer om ännu större kontrakt och pengar. Så just nu har han inga alls. Men han diskuterar med såväl Volvo som IKEA.
Allt sponsras
Att vara "stjärna" är inte längre fult utan tvärtom ett ideal. Björn Borg och ABBA bespottades och förlöjligades för sin kommersiella storhets skull på 70-talet, Stefan Edberg och Roxette är idag nationalhjältar.
Inom popmusiken existerar varken "hem-körda" singelskivor eller stencilerade fanzines längre. Även de mest "alternativa" indieband fixar sponsring till CD-singlar och gör videor med hjälp av konststuderande kompisar. Banden vill hamna på omslaget till NME, som småländska Easy härom året, de konststuderande kompisarna vill göra kometkarriär på MTV, som stockholmaren Henrik Schyffert.
På samma sätt är dagens fanzines inte längre fanzines utan proffsprodukter. Sound Affects i Norrköping har ökat upplagan från 500 till 25 000 exemplar på 15 nummer och konkurrerar numera med landets ledande rockmagasin Slitz, och de källartidningar som fortfarande har källarupplagor ger åtminstone sken av att vara totalkommersiella, med allt från faxnummer i redaktionsrutan till layouten på avancerad desktop.
Svensson är död
Förr sa popbanden: "vi vill inte snacka om internationell lansering, det är så många som gjort det misstaget före oss". I dag satsar man på att bli världsmega med en gång, och behöver inte säga det eftersom det är självklart. Går det inte så lägger man av eller hittar på ett nytt gruppnamn, köper nya kläder och tar nya foton. Men påfallande ofta lyckas dagens svenska utlandslanseringar, utan att vi ens märker det. Extremsynt som Cat Rapes Dog och extremmetall som Entombed säljer massupplagor internationellt utan att vi ser till dem i vare sig VeckoRevyn eller på Grammis-galan. Clubland går rakt upp på Billboards danslista, Army Of Lovers flyger kors och tvärs över Atlanten och östgötska Sonic Surf City samlar medlemmar från fem världsdelar till sin fan club, och ingen av dem har gått den långa vägen och accepterats i de breda svenska folklagren.
Detta beror på att "de breda folklagren" inte längre existerar. Eller "Svensson är död – leve Svenzon", som Veckans Affärers Birgitta Tengvall träffande beskrev folksjälens systemskifte nyligen. Hon menade vidare att yuppiens historiska insats inte var att sälja optioner, utan att bita huvudet av skammen – systemskiftet som en seger över självförtrycket.
Men det är bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om ett nytt självförtryck, en ny skam. Med ett självgott, överseende leende bekymrar vi oss för nykapitalismens överdrifter i Östeuropa, men vår egen nya marknadstillit är lika parodisk. I samma nummer av Veckans Affärer som Tengvalls artikel, hojtar exempelvis Volvos presumtive VD, Sören Gyll, i den tjockaste av rubriker: ”Man måste vara stor och vacker”!
Procordia trotsade alltså inte regeringen och köpte Volvo för att det var en oemotståndligt bra affär, utan för den tvångsmässiga frestelsen att bli ännu större och än vackrare. På samma sätt köper Televerket och SJ företagsekonomisk kosmetika för våra skattepengar och sminkar över sina statliga födelsemärken. Tony Hagström vill bli ”stor och vacker”. Stig Larsson vill ”go big” (vadå, om jag menar författaren eller SJ-chefen? Tja, båda faktiskt…).
Självskriven idol
De aggressivt expansiva mediafamiljerna heter inte längre bara Maxwell och Murdoch utan även Stenbeck och Bonniers. Den senare koncernens internationelle tidningschef, Erik Skipper Larsen, som senast satsade 15 miljoner på att USA-lansera och lägga ner en skandinaviskt producerad tidning om stickning och handarbete, är den svenska mediabranschens självskrivne idol just nu. För att inte tala om den tidning du håller i handen, som nyligen startat systertidning i Köpenhamn och redan sneglar mot kontinenten… Ekonomisk ”power” och kommersiell ”impact” är honnörsorden i mediavärlden, själva handtaget på den verktygslåda som den klassiska, journalistiska integriteten bara är ett av de mindre instrumenten i.
På samma sätt strukturerar 80-talets yuppiebranscher i dag om sig för att skapa största möjliga ”bolags-impact”. Fastighetsmäklare, konsulter och allehanda frilansare slår ihop sina enmanskontor – inte för att ha råd med samma exklusiva visitkort som innan lågkonjunkturen, utan för att visa att man expanderar, blir större, fortfarande vill ”go big”.
Självbedrägeri
Enligt American Express guldkort är idag, imagemässigt, lika gångbart som för fem år sedan, men man kan lika gärna dra upp det ur en trasig jeansficka som ur innefickan på Armanin, och dessutom lugnt låta kvittot från pantbanken trilla ur samtidigt. Guldkortet symboliserar nämligen inte längre rikedomen i sig, utan bara innehavarens föresats att ”go big”.
Men att det numera är tillåtet att ”go big” innebär inte automatiskt folksjälens befrielse ur kollektivismens fängelse. Tvärtom. ”Go big”-andan är ett fängelse i sig. Uttalar man inte några ambitioner att ”go big” uppfattas man som ”flummig” och ignoreras. Det som var ”gör det själv” på 70-talet har blivit ”gör det stort” i dag.
En ny kollektivism alltså, och ett ännu större självbedrägeri. För vem som helst kunde trots allt gå till författarverkstan på 70-talet. Men nästan ingen kan på allvar räkna med att bli ”stor” i dag.