betyg: 4 Min första serietidning var en Spindelmannen i hårdpärm. Han sköt nät från handlederna och slogs med en man som hade vågor i håret och en kropp gjord av sand. 40 år senare leker jag superhjälte igen, svingar mig fram genom världens bästa stad och slåss fortfarande med Sandmans plågade ego.
I Marvel’s Spider-Man 2 räcker det inte ens med att vara en spindelman - här får vi ta rollen som både Peter Parkers och Miles Morales spandexbeklädda alter egon. När kostymen är på skiljer sig upplevelsen mellan de båda mutanterna inte särskilt mycket åt (åtminstone inte till en början…). Det är i det civila som skillnaderna visar sig. Peter måste amortera på huslånet (och det är skitsvårt att ha ett heltidsjobb OCH vara superhjälte med 24-timmarsjour) och Miles måste orka skriva ansökningsbrevet till skolan han nog vill gå på. Anslaget är tänkt att vara personligt - men till skillnad från Morales egna spel känns det här mest platt, ytligt och konstlat.
Även om det är imponerande att det går att åka karusell på Coney island eller cykla i någon av New Yorks lugnare kvarter så känns det mest som transportsträckor till det jag faktiskt vill göra: leva ut mitt liv som grannskapets vänlige spindelman. Det finns nämligen få andra spel som lyckas så grundligt med att förmedla superhjälte-känslan i rörelse. Att svinga sig längs Brooklyn Bridge, att se solen gå ner över hustaken eller att dyka ned från en skyskrapa för att skapa moment i sitt nätsvingande - det är så fantastiskt roligt och befriande. Nu går det också att glidflyga fram på vingar av nät, något som var förvånansvärt skoj.
I 2023-års Spider-Man har New York inte bara blivit mer detaljrikt och verklighetstroget - det har också utökats med fler spelbara stadsdelar också utanför Manhattan. Även om majoriteten av ens tid tillbringas högt över mark så känns gatorna levande - och det finns gott om saker att sysselsätta sig med som vardagshjälte. Det går nästan inte att röra sig ett kvarter utan att sidouppdrag eller andra distraktioner sliter en ur spår. Slumpmässiga brott som måste lösas, människor som ska räddas, fotografier som måste tas.
Den största enskilda bristen i Spider-Man 2 är dess huvudantagonist. Även om maktgalna och verklighetsfrånvända män med rysk härkomst är exakt de som förtjänar att få smisk idag är Kraven en oerhört utdaterad och långtråkig rollfigur. En extremt ful troféjägare som fått för sig att han ska fälla världens farligaste byte med hjälp av den allra senaste teknologin. Kravens menageri fylls visserligen av välkända figurer från Spiddes värld, och flera av de större striderna mot dessa superskurkar är minst sagt fantastiska. Kraven själv är dock en parentes som tyvärr får en chans på vita duken nästa år (och därmed riskerar få ännu mer plats).
Marvel’s Spider-Man 2 är på många sätt ett otroligt tv-spel. Tekniskt sett är det en imponerande bedrift som både ser, låter och flyter som få andra saker på Playstation 5. Men framför allt är det en sandlåda full av nostalgi, lek och överraskningar. Jag längtar redan tillbaka.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2023.
