TEXT: Tom Pyl FOTO: Gustav Karlsson Frost
September, 2002.
Det är säkert tio år sen sist jag klev på röda linjen mot Norsborg och passerade Liljeholmen, gamla fina Aspudden med sin småstadskänsla, södra Stockholms rikemansområde Mälarhöjden och angränsade Bredäng som var ett av de första ghettona på min färd mot Botkyrka och Botvidsgymnasiet i Fittja. Jag gjorde den resan varje dag i två års tid, och nu gör jag den igen med en liten skillnad, jag har mina nya svenska favorit-rappare Ison & Fille bredvid mig.
De träffades på basketträningarna i Bredängshallen och började rappa på ungdomsgården i Skärholmen när de var 14. Idag, 21 och 22 år gamla, lyssnar de helst på Redman och Barry White (Ison) respektive Smif-n-Wessun och Alpha Blondy (Fille). Efter singelsläpp på DJ Taros etikett Hemmalaget släpper de om en dryg månad debutalbumet För orten.
Vi passerar Bredäng, där Ison bor, för att fortsätta till Skärholmen (”för det är neutral mark”, som Ison säger), lite närmare Vårberg, Filles kvarter, för fotografering.
Bredäng var speciellt för mig när jag åkte förbi tidigt, tidigt på morgnarna: Bredäng hade Stockholms bredaste tunnelbaneperrong. Om Västra Skogen var känt var känt för att ha tunnelbanenätets längsta rulltrappa så var Bredäng inte känt för att ha den bredaste perrongen, och det grämde mig, för det syntes ju tydligt att den var bredast. Sånt här intresserade mig. På väg för att träffa Ison & Fille, hade jag således endast två frågor i huvudet: Har Bredäng den bredaste perrongen och vilket soullåt är det som samplas i Borta bra med hemma bäst?
Om soullåten har de ingen aning och säger att jag får fråga Masse som producerat stora delar av debuten. Och frågan om Bredängs perrong lägger sig nånstans långt bak i huvudet och glöms bort. Kanske lika bra.
Det är inte bara strålande singeln När vi glider, med Isons så snyggt uttalde strof ”väntar på nästa show för att riva av tak”, utan även nyss nämnda Borta bra men hemma bäst som får mig att tro på ett nytt Latin Kings. En stor förklaring heter ju självklart Masse, Redline Records-producenten som gjorde Fattaru till Grammisvinnare. Men Ison & Fille har rösterna som jag saknar så hårt hos Fattaru.
– Masse betyder skitmycket för oss. Om det inte vore för honom, så hade det inte varit så hög standard på beats i svensk hiphop, säger Fille.
Skulle ni vilja rappa lika fort som killarna i Fjärde Världen och Fattraru?
– Vi rappar som vi är som personer. Rapstilen speglar en viss människa. Det skulle låta kefft om vi försökte vara någon annan, säger Ison.
Ison & Fille rappar om your average day-to-day stuff precis som A Tribe Called Quest gjorde i början. På kommande skivan gör de en låt med skånerapparna Advance Patrol som har arbetsnamnet Mat och det är tacksamt att dra paralleller till ATCQ:s Ham’n’Eggs.
I Skärholmen kliver vi av för att plåta killarna. Det är en typisk scen: artisterna, fotografen, skivbolagstjejen, underetikettsmannen DJ Taro och några småkillar som tittar storögt medan de pekar och viskar något om Fjärde Världen. De hänger runt fotografen och ”Fjärde Världen” och får till slut vara med på bild. Stolta poserar de med Ison & Fille som förhoppningsvis inte behöver bli misstagna för andra rappare särskilt länge till. Jag frågar var de brukar gå ut.
– Vi går bara till ställen där han (pekar på DJ Taro) kan skriva upp oss, så han kan skriva upp oss. Så slipper man stå i kö, förklarar Ison.
Ey dörrvakter på alla grymma klubbar där inte DJ Taro spelar, släpp in Ison & Fille, de är just nu, jämte Timbuktu, grymmast i landet, tänker jag för mig själv.
Sedan skiljs vi åt. Fille ska hem till Vårberg och Ison ska dra till Eriksdalsbadet. ”Ditt CP, jag måste ha shorts ju”, är det sista jag hör från Ison när han pratar med en polare i mobilen.
Smaka på deras namn, Ison & Fille. Det låter soft. Och guess what? De är softa IRL också. En sak till också: De har årets svenska hiphop-platta på gång.
