Illustration Carsten Oliver Bieräugel
Får kvinnor verkligen inte vara roliga? Sandra Engström blir deprimerad när hon läser tidningen Bang och undrar om problemet kanske går djupare än ett förmodat rolighetsförbud.
Läste senaste Bang om humor. Ungefär 90 procent av tidningen handlar om att en rad genusstudenter visar upp att de har lärt sig alla genusbegrepp och allt om hur könsmaktsordning, dikotomisk åtskillnad i kön, problemformuleringsprivilegium och tydligen också rolighetsprivilegium fungerar. Haha, eller? Och nej, det handlar inte om ett ”skratt som fastnar i halsen” eller om att Bang ”håller upp en spegel som vi kan känna igen oss i” som DN-skribenter älskar att få tillfälle att skriva. Det är bara, bara tråkigt.
Det är klart att stå upp-världen är mansdominerad. Världen är oftast en enda stor härlig grabbsauna komplett med ryggdunkar, homofobi och en mer eller mindre dold misogyni. Vi vet det. Alla som läser Bang vet det, precis som att alla som läser Bang är läskunniga. Kvinnor har högre krav på sig, det är ett lika obestridligt faktum som att män mer än gärna förpestar område efter område med gammal god svågerpolitik förklädd till bromance. Använd det då, istället för att konstatera exakt var glastaket sitter någonstans. Det är dags att höja ribban. Det känns förlamande att en av de främsta arenorna för feministisk debatt har lagt sig platt på marken och bara konstaterar att det stinker gubbsvett om humorn.
Det största mysteriet är inte varför kvinnor inte anses få vara roliga, utan varför Petra Mede, Babben och Klara Zimmergren inte är särskilt kul. Till deras försvar är ju faktiskt inte de svenska männen roligare, snarare tvärtom. Men i USA finns det en rad rasande roliga kvinnor (Joan Rivers, Sarah Silverman, Tina Fey etcetera) i olika åldrar – hur kommer det sig att det inte finns särskilt många roliga komiker här i Sverige? Vad är det för fel på humorn i Sverige? Det hade varit en intressantare artikel än vilket tröttsamt dravel om fittbyxor som helst.
Därför är det PINSAMT att en feministisk tidskrift endast har en enda vettig text. Naturligtvis är det Tiina Rosenberg som överglänser alla de andra unga ”utlevande” tredjepersonsskrivande gother med en text om Kerstin Thorvall. Annika Lantz rapporterar om verkligheten och jag fattar att hon är arg, men hennes röst tynar liksom bort i klagokören. Till och med vanligtvis geniala Nour el-Refai tappar udden i kontexten. Det är GENERANDE för en fullvuxen feminist, som jag är, att läsa någons läxor som samtidigt har den märkliga twisten och underförstådda utgångspunkten att ”vi får inte vara roliga”. Vad är ni för normbrytare som BER OM LOV? Varför, unga härliga kvinnor, är ni inte bara roliga om det är det ni vill? Varför klaga på att ni inte får vara kul, varför göra er till ett så lätt mål – när ni lika gärna skulle kunna skriva en rolig text? Sluta predika för hejarklacken, för fan.
Lär av Kerstin Thorvall, kära unga kvinnor. Hon bad aldrig om lov, hon gjorde precis det som föll henne in och hon var skoningslös i sitt skrivande. Hennes skrivande kostade på, hon tog risker. Kerstin Thorvall hade förmodligen aldrig, om hon haft chansen att skriva i en tidning som Bang när hon var ung, tagit tillfället i akt att vräka ur sig genusfloskler som kändes unkna redan när de rapades upp på folkhögskolekursen om den vaginala ikonografin. ■
