Skräck som botemedel

Resident Evil-serien firar 25 år med releasen av Village, en köttig odyssé rakt in i vansinnet. Men är det här också den bästa medicinen mot pandemipanik?

Med Resident Evil Village firar Capcom 25 år som skräckspelgenrens allra främsta fackelbärare. När Resident Evil, eller Biohazard som det hette i Japan, släpptes 1996 tog det världen med storm. Shinji Mikami och Tokuro Fujiwara hade inte bara skapat ett av Playstationerans mest definierande spel - de hade också skapat en helt ny genre: Survival Horror. 25 år senare har spelserien sålt i mer än 100 miljoner exemplar och förärats med en rad filmadaptioner. Samtidigt har den aldrig någonsin tappat fokus på vad som är det viktiga – att skrämma, äckla och underhålla. Resident Evil-spelen har återuppfunnits ett par gånger under resans gång, med Resident Evil 4:s “över axeln”-action och nu senast Resident Evil 7: Biohazards klaustrofobiska förstapersonsvy.

Tre år efter att Ethan och Mia överlevt vansinnet i Resident Evil 7: Biohazard är det dags igen. De två har trots sina upplevelser med Baker-familjen lyckats ta sig tillbaka, skapat en vardag - och blivit en liten familj. Men med Village startar mardrömmen om igen. Om RE7 var en omstart och omstöpning av grundkonceptet är Village en fortsättning på det, med blinkningar till äldre spel i serien. Ethan tvingas åka till en liten by i Transsylvanien för att försöka rädda resterna av sin familj, och allt han finner där är galenskap och död.

1996 var inte året då skräckspelgenren föddes. Skräck i spel har existerat nästan lika länge som spelmediet – även om de tidiga försöken att gjuta rädsla i spelare mest handlade om att försöka övertyga någon att den där studsande fyrkanten absolut är ett fruktansvärt monster. Ren skräck var svår att hitta, och trots att många spel flörtade med klassisk skräckfilmsestetik så var det oftast plattforms- eller actionspel klädda i en läskig yta snarare än något annat. Detta gällde även licensspel så som Friday the 13:th och Texas Chainsaw Massacre. Ett undantag var NES-spelet Sweet Home från 1989. Sweet Home var visserligen också baserat på en skräckfilm, men det här var ett rollspel som på många sätt var före sin tid. En liten grupp personer med olika färdigheter och prylar skulle genomsöka ett övergivet hus och fotografera väggmålningar. Huset var naturligtvis hemsökt, och om någon av personerna i gruppen dog gick de inte att återuppliva. Låter det här som en tidig, konceptuell föregångare till Resident Evils Survival horror? Det är nog för att det är precis vad det är. Tokuro Fujiwara, som tidigare bland annat varit med och skapat Ghosts ‘n Goblins, ledde projektet. Fyra år senare skulle han, tillsammans med Shinji Mikami, börja arbeta på Resident Evil.

Franska Infogrames la nästa viktiga grundsten för skräckgenren som vi känner den när de lanserade Alone in the Dark 1992. Med den tekniska utvecklingen kom större möjligheter till att skrämma spelare. 3D-grafik, bättre ljudkretsar och möjligheten att spela (hårt komprimerad) video gjorde att vi fick en rad interaktiva skräckpusselspel. CD-ROM-tekniken gav oss titlar som The 7th Guest, som på tidigt 90-tal kändes som den absoluta framkanten. Under åren som följde efter det första Resident Evil-spelet släppts blomstrade skräckgenren ut fullständigt och sedan dess har skräcken aldrig släppt taget. Från Silent Hill och Dead Space, till indietitlar som Amnesia och Five Nights at Freddy’s.

Det finns studier som hävdar att fans av skräck bättre klarar den mentala påfrestningen som pandemin inneburit. Att se på skräckfilm eller spela skräckspel är som att simulera hemska händelser i förväg - och på så sätt blir tittaren/läsaren/spelaren bättre på att hantera verkliga situationer.

Så kanske är det bästa vi kan göra, i väntan på vaccinet, att bege oss till en dimmig by i Transsylvanien och få skiten skrämd ur oss.

TIDERNAS BÄSTA SKRÄCKSPEL

Silent Hill 2 (2001)
Japanska Konami såg vad Capcom gjorde med Resident Evil, och ville inte vara sämre. Silent Hill 2 är ett mästerverk i genren, med en betydligt bättre och mer störande berättelse än vad något skräckspel gjort tidigare.

Resident Evil 4 (2005)
Capcom kämpade för att göra sin skräckserie relevant, och med del fyra i serien lyckades de verkligen. Från att ha varit ett stelt och klumpigt spel blev Resident Evil 4 ett av tidernas bästa actionspel.

P.T. (2014)
Guillermo del Toro och Hideo Kojima hade en plan. De skulle släppa Silent Hills, en ambitiös uppföljare till den klassiska skräckserien. 2015 lades projektet ned. Det enda vi som spelare fick ut av det var P.T. - Playable Teaser. En kort men otroligt stark skräckupplevelse.

Alien: Isolation (2014)
Creative Assemblys Alien: Isolation är helt otroligt spel, särskilt för den som anser att inget Alien-baserat spel riktigt tagit skräckbiten på allvar. Här får du allt du vill ha och lite mer. Tryckande rädsla med blodsmak i munnen (och jo, alla kan höra dig skrika).

Soma (2017)
Tio år efter det första Amnesia-spelet släppte Malmöbaserade Frictional Games det som många anser är kronan av deras verk. I Soma spelar du som en man som varit med om en bilolycka. Efter att ha genomgått en experimentell behandling vaknar han upp på en forskningsstation långt under havsytan, och det är precis så mysigt som det låter.