Hans första bok fick honom att säga upp sig från Expressen. Nu släpper Sebastian Mattsson sin andra roman, Kungen av content. En bok som enligt författaren själv är halsbrytande rolig med ett mörker, men kanske framför allt ett experiment för att utmana gränserna kring vad litteratur får vara.
För drygt två år sedan arbetade Sebastian Mattsson som journalist på Expressen. Han var en av kvällstidningens mest lästa journalister under de åtta år han arbetade där. Men det var inte främst hans grävande journalistik eller djupgående reportage som gjorde att så många läste hans texter. Det var något annat – klickjagandet.
Ur detta växte det fram en idé. Han skulle skriva en bok som delvis byggde på självupplevda saker under sin tid på Expressen. En bok om klickjagande ämnad att förlöjliga branschen. När han hade skrivit klart gick han till ett förlag, som gillade hans manus. Sebastian skrev på kontraktet för Balladen om Kalle Klick och sa upp sig från Expressen.
– Jag funderade redan över om det ens var möjligt att jobba kvar när man skrivit en bok som ämnar att dra ner byxorna på hela branschen, i alla fall den specifika delen av branschen där jag jobbade. Så jag gick till min fackliga representant och han sa ”det kommer att gå att säga upp dig baserat på den här boken, men jag kan kolla med våra jurister.”. Då kände jag fuck it, varför hålla på och slåss mot Expressen? Jag säger upp mig och hittar ett nytt jobb istället.
Istället fick han jobb som journalist på Svensk Damtidning och i mars släpps hans andra bok, Kungen av content. Men det är en bok som inte har varit helt självklar för honom att skriva. Länge hade han haft en idé om en bok. En idé som alla hans vänner har benämnt som en omöjlig bok, en förbjuden bok, en bok som inte kommer ges ut för att den är för kontroversiell. Lösningen på problemet blev då att skriva in boken i en annan bok och hävda att det är en karaktär som författat den.
– Huvudpersonen i boken är 28 år gammal och heter Artur. Han påminner om mig på ganska många sätt. Inte på alla sätt, men ganska många sätt. Han känner sig lite vilsen i livet och stiftar bekantskap med en man som lever i periferin av samhället. En alkoholiserad men väldigt bildad 45-årig man, Paul, som går på bidrag, sitter hemma, läser filosofi och skriver klassisk musik. Ett tragiskt livsöde men som huvudpersonen, Artur, ser som content. I förlängningen har Paul skrivit en roman som han skrev bara för att han visste att den aldrig skulle kunna bli utgiven. Den handlar om något förbjudet, den boken gör något förbjudet. Det är omöjligt för den att nå en större publik, den skulle stoppas. I min bok får man läsa den boken också. Vartannat kapitel handlar om ramhistorien, den om Artur och Paul, och vartannat kapitel handlar om Pauls bok, den förbjudna boken. Berättelserna går in i varandra ju längre boken fortskrider.
Han fortsätter:
– Jag har funderat mycket på boken när jag skrev den och hur man ska sammanfatta den. Jag tycker själv att det är svårt för den är ganska spretig. Men jag har kommit fram till att man nog kan säga att det är en bok om exploatering. Om hur vi exploaterar vårt eget och andras liv för att skapa innehåll, det vi kallar content. Hur vi är mer intresserade av att skapa en berättelse om våra liv än att faktiskt leva våra liv. Speciellt nu, 2022, är vi extremt inne på att berätta om våra liv i sociala medier. Vi är inte hundra procent närvarande i våra liv utan vi fokuserar mer på berättelsen om våra liv. Och i anslutning till det är det också en bok om hur skönlitteraturen exploaterar livet för att skapa litteratur och hur långt man får gå i det. Hur långt får skönlitteraturen gå i sin exploatering av, till exempel, tragiska händelser för att skapa litteratur? Det är temat.
Hur ser du på din egen roll i det?
– Det är nog den mest självbiografiska biten i boken. Jag har alltid haft svårt att vara närvarande i livet. Jag har alltid sett mig själv utifrån och tänkt på mitt liv som en berättelse. Det har också gjort att jag blivit lite okänslig inför saker och att folk har blivit arga på mig. Jag har vänner som frågat mig om vi verkligen är kompisar eller om jag bara utnyttjar dem för content.
Vad är det ärliga svaret på den frågan?
– Det är väl det jag försöker utforska i boken. Men det ärliga svaret är väl att de har en poäng ibland. Vilket är väldigt tragiskt, tycker jag. Det kan göra mig lite äcklad av mig själv.
Varför har du velat skriva den här boken?
– Först fick jag idén till boken i boken, den förbjudna boken alltså. Jag gick runt till folk och berättade om min idé och att jag vill skriva den boken. Men då sa folk till mig att ”den boken kan du inte skriva. Det kommer inte gå, du kommer inte få den utgiven.” Först blev jag sur, för jag tänkte att litteratur ska få handla om vad som helst. Men jag insåg ändå att de hade en poäng, det går inte riktigt. Även fast det inte är en bok med ett ont uppsåt och utan politiskt budskap så förstår jag att det är en svårsmält bok på vissa sätt. Då la jag den åt sidan så länge.
Han utvecklar:
– Jag vill inte avslöja handlingen helt om boken i boken, alltså Pauls bok, men den handlar om förintelsen. Den är ett experiment i om man kan skriva kontrafaktiskt om förintelsen. Det finns massa kontrafaktiska böcker om förintelsen. Science fiction-författaren Philip K. Dick skrev en bok, The Man in the High Castle, om andra världskriget där Tyskland och Japan vann kriget. Den utspelar sig på 60-talet. I boken är USA en japansk koloni och Europa styrs av nazityskland. Min bok är ett sätt att skriva om förintelsen på det sättet. Jag tycker att det är en okej bok. Men Paul, den 45-årige mannen i boken, och mina vänner gjorde bedömningen att det här är en bok som världen inte är riktigt redo för. Nu finns den boken i min bok och nu får läsa avgöra om de håller med om att världen inte är redo för den. Den är inte antisemitiskt eller politisk och jag har inget ont uppsåt, men den är ett sätt att testa gränserna för vad man får skriva. Jag hade en kompis som sa ”antingen blir du totalignorerad eller så blir du jagad ut ur landet för den här boken.”
Vad har andra som provläst den sagt?
– När boken ingår i den här kontexten, där den blir diskuterad och läses av huvudpersonen, känns den okej. Men bara tagen ur sin kontext hade de nog tänkt ”varför skriver du den här boken? Vad är ditt syfte?” och kanske misstänkt att jag hade haft något ont uppsåt. Ramhistorien diskuterar ju huruvida det är rätt att boken i boken finns. Det är en bok som diskuterar sin egen existens och då tyckte de som provläst den att den är okej.
– Jag blir alltid nervös när jag ska förklara vad den handlar om, kan jag säga helt ärligt. Det känns fel att säga att jag skrivit en bok om Förintelsen som kommer göra folk arga. Speciellt nu när det var Förintelsens minnesdag (27 januari) och alla pratar så vördnadsfullt om det, vilket jag ju såklart förstår. Förintelsen är tabu av en anledning. Men jag fick den här idén och tänkte att jag måste testa. Jag kanske blir cancelled, det är inte otänkbart.
Kommer du behöva säga upp dig efter den här boken också?
– Haha! Det hoppas jag verkligen inte. Jag trivs på Svensk Damtidning. Jag hoppas att folk förstår mitt uppsåt. Jag skriver inte om förintelsen för att provocera eller för att vara respektlös mot överlevande eller anhöriga. Det här är ett litterärt experiment om vad får man skriva om.
Tror du att folk kommer förstå dig rätt då?
– Inte alla. Det är också något som behandlas i boken. I ramberättelsen är det folk som läser Pauls bok och blir arga. Det kan ju komma att hända i verkligheten också. Jag säger ju att det är Paul som skrivit boken, men det är ju jag som skrivit boken och det kan jag inte fly ifrån. Jag kan ju inte hitta på att en fiktiv person skrivit boken för till syvende och sist är det jag som skrivit det här. Jag är lite rädd för att folk kommer ta boken på fel sätt. Men jag tror att om du bara läser boken från början till slut så är det lugnt. Man kan fortfarande tycka att det är fel av mig, men jag tror inte att man kommer tro att jag är någon Avpixlat-figur som vill reta upp förintelseöverlevare. Men det jag är rädd för är väl att den ska tas ur sin kontext. Om jag bara berättar vad boken handlar om folk eller läser vad den handlar om, då kan folk tänka ”vad i helvete är det här för något?”
Utöver sitt jobb på Svensk Damtidning och sitt författarskap har han en även en podcast som heter Bakom Ryggen. Programidén går ut på att varje vecka prata bakom ryggen på en känd profil, grupp eller företeelse med en inbjuden gäst.
Är det viktigt för dig att provocera?
– Jag kan ju inte titta på mitt liv och säga något annat. Jag kan säga att tanken med min podcast är att vi ska kunna ha ett fritt samtal och så vidare, men om jag tar allt jag gjort och tittar på det, så är det för att provocera. Man kan titta på mitt examensarbete i journalistik. Det gick ut på att jag intervjuade en student som hoppat av. Han hatade klassen och klassen hatade honom. Jag lät honom prata på om de andra i en kvart om vilka töntar han tyckte de var. Vem gör ett sånt reportage? Det är uppenbarligen en person med ett hävdelsebehov och som vill provocera. Det är klart att jag gillar att provocera. Men man kan provocera på olika sätt. Man kan göra en tom provokation, öppna Twitter och skriva: ”Dawit Isaak förtjänar att sitta inspärrad.” Det är en dum, tom provokation. Eller så kan man skriva en roman på 400 sidor för att diskutera, tänka igenom, engagera, utmana och försöka skapa dialog med läsaren. Det är ju något annat. Det hoppas jag är mer än en tom provokation. Det är en provokation med något slags djup och syfte.
Varför är det viktigt?
– Det är en bra fråga. Dels skänker det väl alltid tillfredsställelse att väcka reaktioner hos medmänniskor, nästan oavsett vilka sorts reaktioner det handlar om. Men sen är jag också allergisk mot för god stämning. Vi behöver dissonans. Jag mår dåligt av tanken på ett rum fullt av till hundra procent glada människor. Det känns sektigt.
Vilka har varit dina största utmaningar med att skriva boken?
– I och med att huvudpersonen i Pauls bok är judinna har det varit svårt att tänka sig in i det. Hon funderar mycket kring identitet och hur hon definieras utifrån sin identitet. Det har jag som vit man ingen erfarenhet av. Jag ses ju som normen, jag har aldrig behövt reflektera över vem jag är. Att sätta sig in i det har varit svårt. Där har jag behövt läsa vad andra skriver.
– Jag har fått lite grundläggande fakta från en kompis av judisk härkomst. Men mest har fått det från att läsa judiska författare. Speciellt författaren Philip Roth som skriver mycket om att vara jude och att bli definierad utifrån det. Att känna att man vill vara jude men samtidigt inte ha massa krav på sig bara för att man är jude kring att vara på ett visst sätt eller känna en viss lojalitet. Jag har läst mig till mycket. Den andra utmaningen har varit att distansera sig från mig själv. I Pauls bok skriver jag mycket om att använda andra för content, men det är ju vad jag själv har gjort. Hur kan jag se på det nyktert när jag själv är den personen? Jag har behövt titta väldigt kritiskt på mig själv.
Hur har det varit?
– Det har varit svårt. Hur kan jag titta kritiskt på mig själv när jag fortfarande är exakt den här personen? Det är som en alkoholist som skriver om alkoholism, det kan ju vara svårt om man är mitt i det.
Har du kommit fram till något när du tittat på dig själv?
– Att många har rätt i att jag tänker alldeles för mycket på content, att jag måste försöka vara mer närvarande i mitt liv. Men det är svårt. Nu har jag fått en dotter och kan gå och tänka ”det här kommer bli ett bra inlägg på Instagram, det här skämtet kan jag dra.” Jag kan liksom sätta henne på en speciell plats i rummet bara för att det ska bli en bra bild. Det är liksom inte att jag sätter henne på en specifik plats för att hon ska leka med en specifik grej, utan jag sätter henne vid en specifik plats för att då kan jag få till en bra bildtext sen. Jag är ju inte frisk, långt ifrån.
Tror du inte alla tänker exakt så här fast kanske på olika sätt?
– Jo, absolut. Det är det som är min förhoppning. Från början tänkte jag på det här ”att vilja samla på freaks” som vissa säger att jag gör, och kan hålla med om, det är inte så vanligt eller att så många kan relatera till det. Men sen tänkte jag ”alla gör det”.
Tror du verkligen det?
– Haha! Alla är ju besatta av berättelsen om sina liv. Alla låter berättelsen om sina liv överskugga livet själv. Nu ska jag använda en fin medie- och kommunikationsvetenskaplig term; den hypermediala verkligheten, där vi lägger sociala medie-filter på allt vi gör. Vi berättar mer om våra liv än vad vi lever dem. Det är något som min huvudperson Artur brottas med. Han är självkritisk, men han behöver att omgivningen säger till honom för att han är så inne i det. Han är ännu mer contentsjuk än vad jag är. En normalt funtad person kanske skulle försöka skaffa hjälp åt den här alkoholiserade mannen Paul, eller inte bara tycka att han är en kul kuf. Men Artur ser inte alltid det. Han tycker mest att det är kul med en alkis som är lite full och arg.
Vilka litterära stilförebilder har du?
– Jag får nog ändå säga Philip Roth. Jag kommer inte ifrån att jag gillar att skämta. Även om det här är en bok där jag försöker få till större djup jämfört med min förra bok, som var en ren fars, så är det här ett försök att skriva en rolig bok. En halsbrytande rolig bok med mörk humor. Det gör Philip Roth väldigt bra. Han skriver om allvarliga ämnen med humor, ironi och distans. Idén till att ha en bok i boken kommer från en författare som hette Austin Wright. Han skrev en bok som hette Tony and Susan där en kvinna får ett manus från en expojkvän och läser upp det i boken. Det blev sen en film med Jake Gyllenhaal. Den idén har jag snott rakt av därifrån.
Tycker du att det skrivs för få roliga böcker?
– Det tycker jag verkligen! Nu finns det en ny bok som heter Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal och det är den första roliga boken jag sett hyllas på kultursidorna på ganska lång tid. Just i det finlitterära har man en väldigt trist och nymodig bild av att det allvarliga måste vara allvarligt berättat. Det allvarliga får inte vara roligt berättat och det är ett ganska nytt tänk. Tittar man längre bak till 1800-talsromanerna och ännu längre bak till Don Quijote så är det i många fall rena komedier. I alla fall innehåller de komiska inslag, för att komik inte sågs som något fult. Det sågs inte som skilt från det allvarliga. Om man tittar på de hyllade svenska författarna just nu, Sara Stridsberg till exempel, så innehåller det inte mycket humor. Och hon måste inte skriva humor, hon får skriva vad hon vill. Humor i kultur har ofta sin egen plats och då kan man läsa Kringlan Svensson eller Fredrik Backman, men på kultursidorna skiter man fullständigt i roliga böcker.
– Till och med Dostojevskijs mest allvarliga böcker, exempelvis Bröderna Karamazov, innehåller scener som jag fortfarande tänker på och skrattar åt. Det var ingen som tyckte att det var konstigt då. Men nu har vi en annan, skev bild av humor i kulturen. Det har skett en slags emofiering av litteratursverige som jag inte tycker om. Jag tror att en sån som Philip Roth inte blivit stor i Sverige för att man inte vet hur man ska hantera honom. Alla hans böcker är komedier. Sen kan hans böcker vara tokmörka, men tonläget är alltid skämtsamt.
Vilka reaktioner tror du att boken kommer få?
– Jag går runt och är nervös. Förintelsens minnesdag skrämde slag på mig. Nu har folk Förintelsen top of mind, och då kanske de blir arga på mig. Men det kan också bli omvänt, jag kanske har överdrivit totalt. Folk kanske läser boken och tänker ”varför är du så nervös över det här? Varför har du gått och varit rädd i fem år över det här?” Det kan bli en gäspning. Och det är illa på sitt sätt. Att bli hatad eller gäspad åt.
Vad föredrar du?
– Ilskan. Att bli gäspad åt är det värsta jag kan tänka mig, verkligen. Jag är rädd att folk förväxlar humor med lättsamhet i boken. Att folk tror att det är en klackspark bara för att den innehåller skämt och en del roliga repliker. Det är jag också lite rädd för. Det bästa vore om den kan provocera och uppröra, men också få folk att diskutera den större från kring vad litteratur får handla om. Det är många böcker som sägs vara tabu, men som inte alls är tabu. Många säger typ ”incest är tabu”, men det är det inte. Det har skrivits många böcker om incest och författarna blir aldrig utskällda eller utstötta. Visst, incest är tabu, men det är inte tabu att skriva om det. Det finns en skillnad där som många är slarviga med. Saker som sägs är tabu är ofta inte tabu. Förintelsen är tabu med stort T. Fan, nu blev jag rädd bara av att prata om det. Herregud, vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort?
Varför ska man läsa Kungen av content?
– Oavsett vad man tycker om Förintelsen, huruvida det är ett tabu man ska röra eller inte, så kommer man att bli underhållen av den här boken. Man kommer att tänka till. Om jag har några förtjänster som skrivande person så är det att jag skriver underhållande, men att det ändå finns ett visst mått av elegans. Jag tror att man kommer bli berörd, även om jag sa att jag är rädd för att bli gäspad åt. Det är förhoppningsvis omöjligt att det blir så. Det skrivs så många böcker i Sverige om exakt samma jävla sak. Alla böcker handlar om tvåsamhet, om folk som växer isär eller om en obearbetad relation till en förälder. Jag har i alla fall försökt göra något nytt. Säga vad man vill om den här boken, men den är i alla fall något nytt i Sverige. Det kan jag lova.
Kungen av content släpps den 11 april.
