Filmen Förvaret tilldelades på måndagen pris för Bästa dokumentärfilm 2015 på Guldbaggegalan. För min del hade den gärna kunnat få baggen för Bästa film också.
För 40 veckor sedan såg jag filmen Förvaret för första gången. Det var förhandsvisning dagen innan premiär, bion var Grand på Sveavägen, vi fick smutta bubbel och smaka på otroliga hembakade piroger.
På plats fanns regissörerna Shaon Chakraborty och Anna Persson, producenten Anna Weltz samt flera medverkande i filmen. Stämningen var rosig och varm, alla var glada att se varandra och lättade som man är efter färdigställandet av ett flerårigt långt projekt. Efteråt skulle alla ut och fira på en bar i närheten.
Innan filmen startade förklarade Anna Persson hur hela projektet börjat med att de stött på ordet “förvar” och, precis som de flesta andra, inte riktigt vetat vad det innebar. Det här var innan den ökade flyktingströmmen märktes av i Sverige men förvar som de ser ut i nuvarande form har vi haft sedan 1997, när Migrationsverket tog över verksamheten från polisen.
Ett frihetsberövande med stöd av Utlänningslagen ansågs vara av mer “civil prägel” eftersom anledningen till försvarstagandet inte var relaterat till polisiär eller straffande verksamhet. Samtidigt är det just låsa in människor man gör, sätter dem i förvar i väntan på att kunna tvångsutvisa dem från landet. Och de kan sitta där i år.
I filmen får vi följa Aina som skiljts från barn och man (som vid tidpunkten levde gömda) och som fast på sitt förvar hela tiden kämpar med byråkratin för att slippa skickas tillbaka till ett Ryssland hon är livrädd för. Vi får följa Sami Hsini, en ung man som på något sätt lyckas behålla energin och föra de andra boendes talan på förvaret när de inte orkar. Och två kvinnor ur personalen på samma boende, Sophie och Solveig, som visar värme och omtanke, låter någon ta en macka trots att det inte är tid för kvällsmat, gör en tårta när någon fyller år, tar en cigg med de boende, men får kritik från chefen för att vara för sociala.
När filmen var slut ställde sig publiken upp i beundran, men applåderna var lågmälda. Vi hade blivit utbildade och berörda. Jag mådde illa. Kände skam, förakt och rädsla. Frustration. Ett brev lästes upp från Sami, i slutet av filmen fick han lämna förvaret och ensam ge sig ut i Sverige, som skrev att han mådde bra men inte kunde glömma de andra på förvaret. Sophie och Solveig hade sagt upp sig.
Efteråt samlades alla i foajen för att gemensamt gå till baren bredvid. Men vi var flera som gick hem i stället. När jag kom hem låg jag i min soffa i timmar utan att tända en enda lampa, sätta på musik eller tv:n.
Det låter kanske inte som en kul kväll men den var uppfyllande, viktig och fantastisk. Förvaret finns på SVT Play till mitten av februari. Det är er skyldighet att se den.
Läs också: Guldbaggevinnarna 2015. Se också tacktalet från Guldbaggegalan där Sami Hsini från filmen vände sig direkt till Stefan Löfven.
