Sannah Salameh: Aftonbladet fann mannen som startade Flashbacktråden om mig

Sannah Salameh.

Du är så jävla ful. Du är är äcklig, ful, tjock och fet. Du borde inte få finnas. 

Hur kändes det att höra? Sög det till i magen? Kändes det som att något sög all kraft ur dig och lämnade dig tom och kall, samtidigt som ditt huvud fylldes av röster som undrade om det kanske faktiskt är precis så?

Så känner jag varje gång jag öppnar ett hatmejl. Varje gång jag läser en elak tweet eller en taskig kommentar. Varje gång någon attackerar allt jag består av, allt jag står för. Det är inte innehållet som skrämmer mig mest. Det är intensiteten, aggressiviteten. Hur orkar någon hata mig så mycket?

Jag skakar av mig det till slut. Ringer min mamma, chattar med min bästa vän, pratar med de jag bor med. Gör mitt bästa för att andas ut, släppa och gå vidare. Det fungerar nästan, men aldrig helt. Och en dag står jag där framför spegeln, och nu är det inte en röst som viskar, det är en kör. Gorillahona. Tjockisgris. Missfoster. Blattejävel. Alla hatiska ord du någonsin hört. Du glömmer dem aldrig. Du kanske tror det, men jag lovar, de flyter runt någonstans där inne. Det som tar någon en kvart, en minut, ett ögonblick att skriva på Flashback, Familjeliv eller i mejl, det försvinner inte.

Aftonbladet hör av sig. De gör en granskning av Flashback och de vill att jag ska medverka. De har hittat mannen som startat min tråd och intervjuat honom. Vad har jag att säga om saken? Först vill jag bara slänga på luren. Inte för att reporten är otrevlig. Utan för att jag är så trött på att hela tiden behöva förhålla mig till den här människans hat. Kommentera, hantera, reflektera. Han vill ta bort tråden, säger reporten, men han får inte för Flashback. Jag uppskattar initiativet, men på ett sätt känns det meningslöst. Jag kommer aldrig glömma hans ord ändå. 

Utseende är inte ytligt och obetydligt. Det är något vi bedöms och sorteras efter. Dödas eller dyrkas för. Det är makt, ett sätt att hålla oss på mattan. Alla vi som "inte hör till". Vi som måste lägga vår energi på att orka gå utanför dörren, på att vara rädda för attacker varje gång vi är fräcka nog att ta plats. På att våga vara dom vi är, fast dom vi är "är fel". Det får man ta när man är en offentlig person, säger vissa. Alla har rätt till sin åsikt, säger andra. Men det handlar inte om åsikter, kritik eller feedback. Kritik är något konstruktivt. Det är en kraft som vill förbättra, förädla. Hat handlar om att förinta. Att få någon eller något att försvinna, bli till ingenting.

I alla hattrådar jag har läst om mig själv finns en gemensam nämnare. De diskuterar alla hur de ska få bort mig. Hur jag ska tystas. Alla har rätt att tycka att jag är dålig, tråkig, ointressant. Men ingen har rätt att kräva att jag inte ska få finnas. Inte synas, inte höras.

En del tycker att det är orätt att hatarna hängs ut. Jag kan bara tänka på att det kändes lite lite lättare att gå utanför dörren när min hatare blev en person i södra Sverige och inte en ansiktslös massa. Är det en rättighet att få hata ostört? Jag tycker inte synd om de som hängts ut. De har valt att hata, de har förvandlat min kropp till ett slagfält mot min vilja.

Aftonbladets artikel publiceras. Någon skriver till mig på Facebook: ”Jag tycker du ser normal ut.” Jag leker med tanken på att svara, men jag vet ärligt talat inte var jag ska börja.

Att vara en offentlig person är att blotta sig. Det är läskigt. Jag får också många förmåner, jag får göra ett jobb jag älskar. Men det gör det inte mindre skrämmande, gör inte mig mindre sårbar. Vissa dagar orkar jag inte gå ut. För att jag känner mig rå. Hudlös. Så extremt medveten om min kropp. Hur jeansen sitter åt på fel sätt, hur konstiga mina överarmar är, tusen andra saker. Jag söker mig till speglar, reflekterande ytor, söker bekräftelse men hittar ingen. Jag ser bara gorillahonan, missfostret, blattejäveln. 

Kanske är det hopplöst. Vi är trots allt besatta av skönhet. Det är det finaste och bästa du kan vara. Vacker. Det förstärker och belyser alla dina andra egenskaper. Stark och vacker, smart och vacker, duktig och vacker. Jag ramlar ofta dit själv. Säger till mina tjejkompisar att dom är snygga, fina, heta. Jag vet att de blir glada, precis som jag själv blir. Skönhet är så värdefullt för oss. Den som är vacker förtjänar att synas, att höras, att höra till. 

Men jag tror inte att det är hopplöst. Varje gång jag kallas ful eller äcklig eller fel ser jag det som ett bevis på att jag gjort avtryck. Jag har provocerat, tagit för mig, inte betett mig som man ska. Jag har vägrat försvinna.

Läs även: Kakan Hermansson om när hon ringde upp en näthatare.