Sahara Hotnights: “Folk får tycka vad fan de vill”

10:33 19 Apr 2022

Efter en paus som blev längre än väntat är Sahara Hotnights tillbaka med ett nytt album. Den här gången är både arbetsprocessen och soundet nytt. Men framförallt så är musiken skapad helt på deras egna villkor.

För tio år sedan lades Sahara Hotnights på is. Bandet hade spelat tillsammans sedan de var elva år gamla och hade offrat så mycket av sina privatliv att de behövde hitta sig själva utanför gruppen. Musikindustrins hamsterhjul kvävde kreativiteten och pausen från bandet blev oundviklig. Maria Andersson solodebuterade några år senare. Jennie Asplund flyttade till en gård i Skåne och rörde inte en gitarr på tio år. Josephine Forsman flyttade till USA och Johanna Asplund turnerade ett tag som basist till Love Antell. Även om de har hållit kontakten träffades de aldrig alla fyra under uppehållet.

Men i slutet av oktober förra året kom nyheten om att bandet återuppstår med albumet Love in Times of Low Expectations i maj. De senaste månaderna har bandet varit på en ändlös pressturné. När vi möts i Stockholm har kvartetten delat upp sig i två för att hinna med alla intervjuer. Maria och Josephine var de som kontaktade varandra först om en återförening.

När ni tog er paus, vad var tanken då?
Maria: Vi tänkte inte, vi körde på känsla.
Josephine: Det var aldrig uttalat att vi skulle lägga ner, eller att vi aldrig skulle komma igen. Det var inget mer definitivt än att vi behövde en tid isär, och sen blev det tio år. Det visste vi inte från början.

Er återförening startade via mejl?
Josephine: Ja, vi mejlade varandra och så bjöd jag över Maria till Topanga i USA där jag bodde då.
Maria: Precis, så vi hängde i bergen och vandrade i hettan.
Josephine: Vi gick igenom tidigare år och hur det hade känts, vad som var bra och sämre. Den sista dagen ägnade vi åt musik och pratade om hur det skulle vara att ta upp det igen. När Maria åkte hem så var det med en känsla av att vi skulle göra något igen.

Hur har processen sett ut nu till skillnad från tidigare?
Maria: När vi var som mest aktiva och det rullade på som snabbast så var det som en loop av att skriva, spela in och turnera. Det fanns ingen luft där emellan. Den här gången är det ingen som har frågat, det är inget uppdrag. Det kommer från att vi själva tycker att det känns lockande igen, det är som en helt annan utgångspunkt.
Josephine: Det gör något att man har valt det aktivt, man tar det inte lika mycket för givet. Jag märkte det redan i studion. Alla försökte jobba för att det skulle bli en fin upplevelse istället för att gå rakt in i något som känns ångestladdat.
Maria: Det är som en bandsjuka, att man lätt blir lite blasé. Man måste ta på sig ett par nya glasögon ibland.

Hur skulle ni säga att det här albumet skiljer sig från de tidigare?
Josephine: På den här skivan var den aktiva tanken att allting skulle få plats och höras, det skulle vara relativt organiskt. Att det som vi spelar in är det som hamnar på skivan, och att det inte klipps och läggs på så mycket i efterhand. Det var fint att se att det gick att spela in så efter tio år, utan att behöva lappa ihop det.

Det känns som att tematiken i texterna kretsar kring att hitta tillbaka till varandra?
Maria: Ja, av en händelse ser det ut som en tanke. Ibland kan det vara så med textskrivande, att de blir profetiska i sin natur. Man skriver och sen så hamnar på plats i ett sammanhang. Jag har alltid dragits till relationer i textskrivandet. Det finns också mer likheter än skillnader med bandet och en vanlig kärleksrelation.

Behovet av förnyelse och förändring är också något som även systrarna Jennie och Johanna.
Jennie: Det var ännu mer avgörande för att vi skulle göra en platta den här gången, att det verkligen kändes som ett nytt avstamp. När vi tog ett första snack alla fyra så lovade vi varandra att vi blandar inte in någon annan.
Johanna: Framförallt så var det viktiga att det inte funnits någon tidspress. Vi har gjort musiken när vi haft tid, och när det varit roligt. Det kanske kommer märkas också, att det finns ett lugn och en luftighet i musiken.

De jobbade på albumet i två år. Två dagar efter att det huvudsakligen var inspelat kom pandemin och planerna att släppa musiken lades på is. Josephine åkte hem till USA och fick medverka digitalt resten av tiden. Producenterna Petter Winnberg och Pierre Riddez plockades in, och först när skivan var klar kontaktades bolag.

Johanna: Vi kände att vi bara gjorde det för oss själva när vi repade och spelade in. Det har varit väldigt befriande att tillsammans med Pierre och Peter leka fram saker och ändå känna
att det blir riktigt jävla bra, utan att ha ångest över ett slutresultat.
Jennie: När vi hörde helheten första gången då fick jag en sådan aha-upplevelse. Då kände jag att folk får tycka precis vad fan de vill, jag känner mig helt rakryggad i detta.

Framtiden är de alla försiktiga med att säga för mycket om. De är högst medvetna om pressen och förväntningarna som kan ta över.

Johanna: Att vi alla har massa annat som händer i livet gör att det inte blir på det där blodiga allvaret som förut. Vi skulle säkert gärna gå in i studion igen och göra en ny skiva, men just nu är det skivan och turnén vi fokuserar på. Men det är liksom inte slut efter det.

Love in Times of Low Expectations släpps den 6 maj. Sahara Hotnights åker därefter på en sommarturné i Sverige. 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera