Såhär var det att se film inuti en kista

20:01 28 Jan 2019

Hanna Larsson såg filmen Aniara inne i en sarkofag under Göteborg Film Festival.

I år finns det en lite annorlunda biograf på Göteborg Film Festival. Apokalypsfilmen Aniara går nämligen att se i en specialbyggd sarkofag. Jag fick chansen att prova på världens mest klaustrofobiska bioupplevelse.

Många av er hade säkert söndagsångest igår. Du kanske kände att helgen tog slut alldeles för hastigt eller mådde dåligt av att ställa alarmet på någon okristlig tid. Jag hade en liten annan form av ångest eftersom min måndag skulle kickstarta i en kista. Jag skriver det igen: Kista.

Upplevelsen börjar med att vi fem personer som ska på morgonens visning möts i en glasbur ute på Ringön. Stämningen är något tryckt, vilket kanske inte är konstigt med tanke på att vi snart ska isoleras i varsin sarkofag. Ingen säger någonting men associationen till just en kista är nog densamma hos oss alla. Som vi vet tjänar en kista oftast ett helt annat syfte än just biosalong. Jag undrar hur mötet i glasburen hade varit om vi levt ut våra djuriska sidor och agerade konsekvensfritt på våra instinkter. Då hade jag nog suttit hopkurad mot glasväggen i buren och vrålat ”Fattar ni att vi ska bli levande begravda!!!”. Istället hälsar jag försynt på de andra biobesökarna och säger tack när jag blir tilldelad hörlurar av en arrangör. I hörlurarna möts jag av en röst som blir vårt enda sociala utbyte under promenaden mot den hemliga destinationen med sarkofager. Vi pratar inte med varandra men jag slänger en blick till min kollega när rösten förklarar att vi snart kommer att bli helt isolerade från varandra. Under den tio minuter långa promenaden uppmanas vi att ta in vår omgivning. Jag tittar på snön och den grå himlen. Den tysta promenaden med någon form av apokalyps-Siri i öronen får mig att känna mig som en dead walker i Game of Thrones.

Vi når industrilokalen och rummet med de åtta utplacerade sarkofagerna. Min första reaktion är deras storlek. 60 centimeter i bredd är litet. Under en stilla tystnad placeras vi i varsin sarkofag. Ganska trevligt, tänker jag när jag lägger huvudet på den lilla kudden. När två personer behöver hjälpas åt för att lyfta på locket känner jag en helt annan känsla. Det blir mörkt och allt som skymtas är ett litet rött sken från den så kallade panikknappen. Jag börjar fundera på om jag har klaustrofobi men när jag sekunden efter lägger armarna bekvämt bakom huvudet konstaterar jag att så nog inte är fallet.

Efter en kort stund i beckmörker börjar skärmen i sarkofagens tak att visa Hugo Liljas och Pella Kågermans filmatisering av Harry Martinsons rymdepos Aniara. Berättelsen handlar om att jorden blir obeboelig vilket tvingar människor att resa till Mars i det gigantiska rymdskeppet Aniara. Strax efter avfärd krockar Aniara med rymdskrot och försätts ur kurs. Det som tidigare kunde liknas med en lyxkryssning blir snart ett ställe för sekter, massjälvmord och korruption. En får följa med på en resa i vad som händer med människor när vi saknar syfte, funktion och hopp.

Att uppleva en sådan postapokalyptisk film instängd i en sarkofag gav utdelning. Det är som att mina sinnen förstärks och jag tänker flera gånger på hur det luktar och ifall jag andas. Isolationen gör att allt utanför min kista känns oväsentligt och jag koncentrerar mig bara på skärmen i taket. Det är uteslutande jag och Aniara som är viktigt och jag tänker mycket på relevansen av filmen. Att den på många sätt är ett troligt framtidsscenario. Jag trycker aldrig på den röda panikknappen och blir faktiskt lite besviken när sarkofaglocket lyfts bort när eftertexterna rullat förbi. Min resa med Aniara är slut men jag startar gärna varje måndag med sarkofagbio.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!