Nöjesguidens främsta bokmal Hanna Bergström välkomnar läsningens högtid och tittar tillbaka på hur hennes egen läsning sett ut i år.
December är här. Med repetitiv musik, konsumtionshets, glögg och mörker. Men även med själva sinnebilden av mys. Det faktum att solen knappt kommit upp förrän den går ner igen balanserar hårfint mellan mysigt och förfärligt. November bjöd på rekordlite sol, samtidigt som ett program på SVT visar att närmare var tionde svensk äter någon form av antidepressiva. Det är svårt att motstå tanken om ett potentiellt samband.
Trots detta innebär december och vinter för många läsårets högtid. Alltså inte läsåret som i läsår, utan som i läs-året. Och vilket läs-år det har varit! Kanske har det för andra inte framstått som mer anmärkningsvärt än vanligt, men för mig har 2019 inneburit ett år då jag tydligare känt mig som en del av litteraturens värld än någonsin.
Det har snart gått ett år sedan jag blev litteraturredaktör här på Nöjesguiden. Och med det har även läsningen ökat. Jag har intervjuat gamla favoriter som Tom Malmqvist och Lina Wolff, men även nya bekantskaper som Karin Smirnoff, Lotta Lundberg, Torbjörn Flygt samt Aase Berg. Jag har golvats av romaner från hela världen, erkänt ljudbokens existens och uppnått livsmålet att få stressa på bokmässan. Det är en sann ynnest att få ägna detta mer tid.
Det här med att jag tydligare känt att jag har en plats i litteraturens värld har egentligen mindre att göra med det faktum att jag nu får skriva om böcker, utan snarare mer med den egna insikten om att jag trivs i rollen som en läsande person. Ja, jag har till och med accepterat att bli den där pockande personen många finner olidlig. Som hela tiden ska ta upp vilken bok jag nyss läst, som frågar vad andra läser och som längtar hela månaden efter bokklubb.
Det talas ofta om att man läser för att bli lugn, för att komma ner i varv. Det eller verklighetsflykt. Som något man gör under semestern, under julledighet och sommarlov. När man har tid. Kanske är det just det faktum att man endast läser på semestern som också föder vanföreställningen om att läsningens huvudkraft är att göra själen lugn. Vänner frågar ofta ”men när hinner du läsa?” och det enkla svaret är ju givetvis att man hinner läsa precis som man hinner vara på aw, konsumera, festa, gå på event eller träna. Eller för all del, lägga mycket tid på tv-serier. Det gäller bara att se läsningen som en aktivitet. Något man väldigt aktivt gör. På lunchen, på fik, som kvällsaktivitet och tyvärr ofta även bland andra. Jag har i år egentligen för första gången på riktigt insett detta. Att läsa är en hobby, som måste vårdas och ges kärlek för att det ska bli bra. Precis som med allt annat.
Och av precis samma anledning, är det för mig svårt att helt och hållet hålla med om beskrivningen om att läsning gör en lugn. Jag mår bra av att läsa, för att jag helt enkelt har insett hur mycket jag går miste om när jag inte läser. Jag lider av fomo. Känslan kommer ofta krypande över att missa en kväll ute med vänner, över resor bekanta eller icke-bekanta gör och visar på sociala medier eller över hurtigheter ute i naturen. Som om inte det är tillräckligt får jag även fomo över den enorma mängd världar som ryms i litteraturen. En konstant känsla av att jag går miste om något när jag inte ger böckerna den tid de förtjänar.
Jag var nyligen en helg på en väns landställe med ett par andra vänner. En helg av spel, vin och skitsnack. Ändå ursäktade jag mig ödmjukt vid ett par tillfällen. Sa att jag ”behövde” läsa min bok. Ta en paus från jobb- och killsnack för att hinna gå in i den där andra världen en stund. Jag förstår att det både är pretentiöst och dessutom egoistiskt, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt än som någon typ av ständigt närvarande fomo. När jag är ledig, vare sig det är helg eller i synnerhet det stundande jullovet, anser jag det vara någon typ av rättighet att just jag måste hinna läsa, och jag blir direkt stressad om något äter upp all planerad tid. Det är min heliga stund, och den är absolut livsnödvändig.
När höstlovet var över beklagade sig någon bekant om att man döpt om det till läslov. Hen utbrast: ”Ska inte barnen bara få vara lediga någon gång, eller?”. Jag förstår argumentet, men kan också knappt tänka mig något mer fantastiskt än en ledighet där det är obligatoriskt för alla att ägna åtminstone en del av tiden åt att läsa. Detta hade inneburit att jag sluppit ännu en ledighet av den där smått egoistiska känslan, och jag hade dessutom sluppit fomo i dubbel bemärkelse. Med det sagt önskar jag mig själv och er ett fint läslov. God jul, vi hörs 2020.
Julklappstips
Klubben
Matilda Gustavsson, Albert Bonniers Förlag
Vad ska man säga, en fantastisk bok om en både fruktansvärd och samtidigt fascinerande serie händelser under många år i Stockholms kulturella sfär. Superaktuell julklapp!
Outline, Transit och Kudos
Rachel Cusk, Albert Bonniers Förlag
Jag hade blivit oerhört glad över denna serie i tre delar. Fantastiska och stillsamma berättelser om flera liv som utspelar sig genom huvudkaraktärens blick, trots att hon själv förblir relativt anonym. Dessutom fina omslag!
Gift
Tove Ditlevsen, Natur & Kultur
Ett författarskap värt att upptäcka. Jag var helt tagen av denna bok och alla jag rekommenderat den till hittills har sagt detsamma. Ett kvinnoporträtt som heter duga.
Nobelpristagarna Olga Tokarczuk och Peter Handke
Albert Bonniers Förlag
Jag har själv ännu inte hunnit läsa dem, men ska både göra det och ge bort i julklapp. Det känns som en klassiker! Peter Handke är ju omdebatterad, men kanske kan det bidra till ännu större samtal runt julklappen.
