Från hjärnskrynklare till superhjälte. Så gick det till när psykologen blev en tv-stjärna.
I år är det 39 år sedan psykiatrikern Dr Frasier Crane för första gången dök upp vid bardisken i tv-serien Cheers. Vid debuten 1984 var han en pedantisk snobb som trots sin djupa baryton skulle vara en endimensionell motpart till den mer tillbakalutade bartendern Sam Malone, spelad av Ted Danson.
Om jag ska försöka mig på amatörpsykologi kan Sam Malone och Frasier Crane representera de två vargarna inom oss; ordning och kaos. Vad som skulle bli en kortlivad karaktär har sedan dess fått en egen långkörarserie och är nu igen tillbaka i rutan.
Psykologen hade redan innan dess varit en populär tv-arketyp, men yrkeskåren fick definitivt ett uppsving med Frasier Cranes popularitet. Och det vi förknippar med den gyllene tv-eran, eller prestige-tv, är tätt sammanflätad med terapeuter. I Sopranos är det till psykiatrikern Jennifer Melfi som den utbrände maffiabossen Tony Soprano vänder sig till när han känner att han inte kan tala ut till Paulie Walnuts eller Big Pussy.
Med psykologen som karaktär kunde manusförfattare ta genvägar som annars hade uppfattats som påtvingade. Det gick att diskutera mänsklig psykologi utan att framstå som hopplöst pretentiös, hoppa in i konflikter utan att det kändes sökt och därtill skapa en naturlig miljö för "djupa samtal".
I samband med att det populära tv-yrket polis blivit allt svårare att skildra oproblematiskt har psykologen fått fungera som en stabil surrogat. Ta den psykologiska krimthrillern Mindhunter som exempel Där är psykologin bakom brottet lika mycket spänningselement som det faktiska brottet. FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench tycks stundtals vara mer intresserade av att förstå seriemördarna än att arrestera dem.
Men även hjärnskrynklarna ska närgranskas, kritiseras och utmålas som charlataner som kan lyfta feta arvoden bara genom att ställa frågan “och hur får det dig att känna dig?” Tv-psykologen är ofta extremt kunnig när det gäller andra men är fullständigt inkapabel att ta till sig av sina egna råd.
I Apples serie Shrinking spelar Jason Siegel en psykiatriker som hjälper andra att bearbeta sorg men finner sig själv oförmögen att bearbeta sin egen frus bortgång. Paul Weston i In Treatment är i sin tur en neurotisk terapeut som själv går till en psykolog för att kunna hålla isär sitt arbetsliv och sitt kaotiska privatliv. Och i Sex Education jobbar den oerfarne men påläste Otis Milburn extra som sexterapeut åt sina skolkamrater.
I den komplicerade tv-världen är en spade aldrig bara en spade. Så givetvis är de som ska laga oss mest trasiga av alla.
