Lervällingen har klättrat upp på smalbenen när Pete Doherty och Carl Barât med vänner kliver in på scenen.
Låtarna som de slevar fram håller ungefär samma konsistens som underlaget. Geggig pubrock som smulas sönder av dåligt ljud och sämre väder.
Doherty och Barât tävlar i att se trötta ut – Doherty leder. Vid enstaka tillfällen bränner det till. Som när de slamrar ut sin engelska arbetarklasshopplöshet och kungen av sunk kastar ut sin gitarr i publiken. Men framförandet blir aldrig tillräckligt konsekvent för att höja sig över godkänt, och aldrig tillräckligt dekadent för att bli legendariskt. Istället står de och slevar upp grötrock av låtar som en gång var monument för en generation, och varvar med mellansnack på engelsk rotvälska.
Och vad hände med gitarren? Roddarna hämtade tillbaka den. Inte ens det kunde de bjuda på.
