RECENSION: Morrissey på Way Out West

14:13 12 Aug 2016

Morrissey och festival är inte alltid en lyckad kombination.

För en artist som i den här sortens större sammanhang många gånger utsatts för häcklare är det lätt bli lite avvaktande, och när jag sett Morrissey på festival har han en tendens att vara lite defensiv.

På Flamingoscenen är det annorlunda. Med sin sedvanliga inledande uppfostrande video där Morrissey-publiken får lära sig om ikonerna James Dean och New York Dolls och en introduktion från Andreas Wilson tar sig Morrissey an Way Out West-publiken med en offensiv övertygelse om att det här är hans egen lojala publik.

Hans kärlek till Göteborg är väldokumenterad, hans kärlek till chokladbiten Plopp inte lika mycket så förrän igår, och hans glädje över att spela på en helvegetarisk festival är explicit och påfallande. Och givetvis har Morrissey rätt i att publiken är hans egen. Efter en insmickrande inledning med Suedehead och Alma Matters har Morrissey hela den månghövdade publiken i sin hand, mottaglig till och med för den långa och för varje redigeringsomgång allt mer vedervärdigt plågsamma slakterifilm som visas under Meat is Murder.  

Med mer än 20 låtar på setlistan, men inga extranummer, är Speedway med delar på spanska och Ganglord med obehaglig polisvåldsfilm två höjdpunkter. Everyday is Like Sunday faller i bitar, först när ett fan skapar tumult genom att ta sig upp på scenen för att omfamna Morrissey och sedan när Morrissey själv river sönder refrängen, men det förminskar på intet sätt kraften i framförandet. You're The One For Me, Fatty är en klackspark, och med samma lediga handlag hanterar han The First Of The Gang To Die och som stark avslutning den känslosamma Irish Blood, English Heart.

Några exempel på det tungfotade rockmalande som för ofta präglat senare år drar ned helhetsintrycket en aning, och hamnar i skarp kontrast mot den i livesammanhang väldigt ovanliga The Smiths-klassikern What She Said, minst lika rockig och hård men samtidigt spänstig med sin alerta Bo Diddley-rytm.

När så Morrissey vill predika sina politiska ställningstaganden (nej, han tycker inte om Donald Trump, och nej, han tycker inte om Hillary Clinton, utan han tycker att vi istället ska vägra delta i sådana parlamentariska processer) blir det ännu lite svårare att älska honom förbehållslöst. Kategoriska svar är inte lika smakliga som vaga existentiella grubblerier, och fortfarande är det den artist som ständigt måste manifestera sitt behov av närhet och ömhet, och som inser att hans tvångsmässiga intellektualiserande och sarkasm utestänger honom från just det, som väcker de starkaste känslorna.

Den här kvällen är det framför allt den delen av Morrissey vi får möta.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!