Popdivorna är tillbaka

12:15 15 Sep 2022

Efter en period av back to basics är glittret tillbaka. Det avskalade är ute, divan är inne. 

De kvinnliga popdivorna slog igenom på åttiotalet och har med årtiondena blivit en allt mer självklar del av musikindustrin. På tiotalet tycktes de fullkomligt dominera musikscenen, med artister som Beyoncé, Lady Gaga, Adele, Rihanna, Taylor Swift, Lana Del Rey och inte minst Britney Spears. Det hade föregåtts av ett 00-tal där branschen blev allt mer kommersialiserad och musiken en monetär produkt. Det resulterade i mallade poplåtar som kopierades i oändlighet och ett rätt plastigt och strömlinjeformat, opersonligt ideal.

Men plötsligt blev divakvoten mättad. Artister skulle hellre vara relaterbara än på ouppnåeliga piedestaler. Äkthetsidealet blev allt mer centralt, att sjunga autentiskt var nu bättre än att waila. Pophits byggda på autotune och digitala instrument byttes mot ballader. Taylor Swift ömsade sina glitterbodys och började göra avskalad folkmusik, som förtjusade den manliga kritikerkåren. Det sprudlande albumet Lover byttes ut mot melankoliska och svåra duetter med Bon Iver. Samtidigt blev Lana Del Rey poet och Lady Gaga bytte glamour mot cowboyhatt. Resten, inklusive Spears, verkade dra sig tillbaka från musikbranschen. Popdivorna paketerade om sig själva som sympatiska och lågmälda, mycket på grund av trenderna men också för att tjäna in verkshöjd och bli tagna på allvar, vilket också funkade.

Men med återupptäckandet av nollnolltalets ideal är de välkomna in i värmen igen. Det kanske började smygande med Dua Lipas Future Nostalgia från 2020 och Lady Gagas Chromatica från samma år, som båda väckte liv i åttiotalets disco- och syntpop. Efter #MeToo och en rad avslöjande dokumentärer får de kvinnliga artisterna plötsligt upprättelse och blir på riktigt sedda för det de gjort för populärmusiken. De är inte längre nedgraderade till spelpjäser som framträder musik som andra skrivit, de blir äntligen subjekt istället för objekt. Mycket senare än sina manliga kollegor börjar nu också de kvinnliga artisterna väljas in i den tongivande amerikanska Hall of Fame.

Samtidigt får rörelsen Free Britney ordentlig fart och lyckas äntligen frigöra Spears från sitt 13 år långa förmyndarskap. Tidigare har hon sagt att hon vill pensionera sig från musiken, eftersom hon inte fått göra den musik hon själv velat och majoriteten av intäkterna gått till hennes pappa som varit hennes förmyndare. I slutet av augusti släppte hon duetten Hold Me Closer tillsammans med Elton John och låten gick direkt upp på topplistorna. Producenten Andrew Watt berättar för tidningen Rolling Stone att Spears varit högst involverad i allt från produktion till mixning av låten.

Månaden innan återvände Beyoncé med Renaissance, ett kollageartat, celebratoriskt och euforiskt album som fokuserar på stämning och musik snarare än budskap. Charli XCX släppte i början av året Crash, där hon efter att ha sysslat med mer experimentell pop fullständigt anammar och leker med myten om popdivan. Föga förvånande fick albumet rätt dåliga recensioner, som menade att musiken nu var för konventionell. 

Med Britneys återinträde blir det dock tydligt att popdivan är odödlig och att vi har fått nya parametrar för att bedöma musik, som inte ständigt exkluderar pop. Eller som måste förringa musik som fokuserar på stämning och känsla före djup. Spears är tillbaka med rätt förutsättningar, på sina egna villkor och med ett musikaliskt arv som ingen längre kan förneka.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2022.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!