Rockbandet Oasis är den mest statiska grupp att välsigna världen med det som i folkmun kallas “rock”. Ingen av bröderna eller vad som kommer ur deras munnar har förändrats på dryga tre decennier. Deras fars slag med bältet som schemalagt ven genom deras uppväxt har, tillsammans med fotbollslaget Manchester Citys allt annat än tillfredställande resultat, cementerat brödernas natur till en enda växel – att ständigt hovera sig. Det är, år 2008, fortfarande hård image, skinnjackor, ögonbryn och gapigt skrävel som nu återigen fått liv via ett skivbolags planerade utgivning. Och senaste skivan Dig Out Your Soul är just så fantastiskt förutsägbar, tråkig och anti-intellektuell som man skulle kunna tänka sig, men samtidigt så trygg och okomplicerad att samlingen fantasilösa och antiintellektuella Oasisfans kommer att springa hem i sina Nudie-jeans, träskor och stora manliga handväskor och lämna obeskrivliga fläckar på albumets konvolut.
Och är det någonting som fansen, som numera innehar en snittålder av 98 år, uppskattar så är det orörlighet. Om Oasis någonsin fått fäste i Amerika hade deras musik sprutat ur högtalarna på ett republikanskt konvent och John McCain och Noel Gallagher hade jämfört gästfriheten i Manchester och Vietnam.
Oasis spelar nu i samma liga som Cliff Richard, Benny Hill eller The Bee Gees. Oasis klargör inte längre någonting. De skingrar inte några moln eller sätter fingret på något av betydelse. De uppfyller inte några som helst skäl att existera. De har sedan länge spelat ut sin roll. Nu handlar det bara om pengar. Och framförallt att, som det heter, “komma ut ur huset”. Slippa ha sex med frun, om ni så vill. Nu återstår bara avskedskonserter och liveskivor.
Ja, senaste skivan är inte något att låta ligga framme när du får gäster hemma. Det är en blandning mellan Soundtrack of Our Lives och det återförenade Sex Pistols. Skivan avger ingen doft som du vill bli förknippad med. Skivan avger ingenting som du skulle sätta som synonymt till attraktivt eller vackert.
Det här är skräp som kan få mig att stå bakom idén att införa ett statligt organ som på ett sovjetiskt stringent vis kontrollerar samtliga utgivningar ur ett strikt kvalitetsperspektiv. Och om jag får leka med den charmanta tanken att detta skulle bli verklighet och att detta skulle visa sig vara deras sista album (var lugn kära Oasis-fan, man har planerat 6 000 liveskivor och ett par soloskivor där medlemmar tolkar Union Carbide- och Soundtrack of Our Lives-låtar) så måste domen för Oasis bli att, förutom att med en fundementalistisk grävlings envishet gräva rockgropen djupare än något annat däggdjur, de är ett balladband. När framtida generationer hittar fossiler av Noels aphuvud och putsar fram konturerna av Liams kindben med en fin pensel och lägger ihop ett och ett så är det Live Forever, Wonderwall och Stop Crying Your Heart Out som kommer att uppmärksammas. Och plötsligt har rockgubbarna förvandlats från skräniga ölmonster till gulliga gatumusikanter som är ute efter dina parkeringspengar. Och att brödraparet inte förstår att Calle och Pelle Sjönell på reklambyrån BBH driver med dem när de just låter gatumusikanter tolka Oasis låtar inför releasen av nya skivan är förvånansvärt.
–Jag och Pelle satt och pratade om hur man kunde lansera nya skivor på ett intressant sätt när plötsligt Pelle vräkte ut sig: Vore det inte coolt om gatumusikanter spelar låtarna först och inte sist?
Not really.
Oasis Dig Out Your Soul finns ute nu.
Stad:
Kategori:
