Nina Hobert: ”Att leva är att förlora kontrollen”

10:30 28 Jun 2021

Kasia Syty pratar med regissören bakom den personliga dokumentären Julia & Jag som kammade hem Nordic:Dox Award på filmfestivalen CPH:Dox. 

Hennes film skulle handla om vänskap, och närmare bestämt om den excentriska nära vännen Julia Werup. Men livet kom emellan och mitt under Julia-projektet genomgår Nina Hobert en allvarlig livskris. Hon börjar dokumentera den för att överleva och för att ta reda på vad det finns för poäng med att finnas till överhuvudtaget. Snabbt växer Julia & Jag till något mycket större än en vänskapsskildring. 

Nina Hobert skriver till mig att hon tycker det är lite skämmigt att bli intervjuad. ”För det är ju den här kombinationen av att både känna sig glad över mottagandet av filmen och skamfylld eftersom filmen innehåller ens inre som är lite komplext.” Van vid att folk älskar att prata om sig själva, känner jag en stigande nyfikenhet. 

Hur började er vänskap? Hur skulle du beskriva Julia? 
— Min vänskap med Julia började när jag var 16 år gammal. Hon levde livet på ett sätt som jag inte visste var möjligt: ständigt vibrerande närvarande i sina sinnen, nyfiken på allt, orädd och gränsöverskridande.

Julia Werup

Hur har er vänskap utvecklats genom åren och vad har er relation lärt dig? 
— Genom åren har vår vänskap satts på prov av våra stora olikheter. Under en period skar jag bort alla som hade något med mitt förflutna att göra. Jag stod inte ut med mig själv. Att möta andra människor var att konfronteras med den jag en gång varit. Det där drabbade även min vänskap med Julia och det var inte förrän jag började göra den här filmen som vi hittade tillbaka till varandra igen. Julia har lärt mig allt om vikten av att våga leva. Utan henne hade jag satt mig under en sten och väntat på döden. Hon är inte rädd för någonting. Jag är rädd för allt.

Julia & Jag är din långfilmsdebut. På CPH:Dox hade den världspremiär och fick ett väldigt bra mottagande. Hur var det att släppa ut den här fågeln ur buren?
— Herregud det är så sjukt. Bara orden ”din långfilmsdebut ” får mig att vilja fråga dig om du verkligen har skrivit till rätt person. Så overkligt känns det här fortfarande. Alltså...att visa filmen för världen har varit en fruktansvärd process. Det vänder sig fortfarande i magen på mig när jag tänker på att någon ska se eller har sett filmen. Men å andra sidan gör det det av tanken på att fira födelsedagar eller handla USB-kablar på Kjell&Company också. Det är så det är att vara jag. Jag känner mig utlämnad och rädd för det mesta. Att plötsligt visa en film som jag har arbetat ensam med under fyra år och som dessutom ger en gedigen inblick i mitt mörkaste inre har varit en rätt traumatiserande upplevelse. Jag förstår fortfarande inte hur jag vågar.

Du är också kompositör. Hur viktig var musiken för dig i Julia & Jag? Och vilken gren uttrycker dig starkast, tycker du: filmande, musik eller kanske fotografi?
—Min relation till musiken är och har alltid varit komplex. I arbetet med Julia & Jag fick den plötsligt en naturlig plats. Musiken är en del av ett formspråk och den driver filmens berättelse framåt. Jag älskar samspelet mellan rörlig bild, text och musik och det är i det som jag känner mig som starkast i mitt uttryck. De tre grenarna är liksom som kroppsdelar. Visst kan jag arbeta utan någon av dem, men jag är som mest mig själv när jag är i kontakt med alla samtidigt.

Tror du på det konstnärliga skapandets kraft och hur pass mycket har konsten och skapandet hjälpt dig att förstå dig själv?
— Det konstnärliga arbetet är både en livsbejakande och destruktiv kraft. Att hänge sig åt sitt skapande handlar ju på många sätt om att överge sig själv. Jag tror inte på skapande som ett substitut för terapi om man lider av allvarlig psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är ett sjukdomstillstånd. Det ska tas på allvar. Däremot tror jag på det konstnärliga arbetet som en slags livsåskådning för det behöver egentligen inget mer än själva livet för att fungera. Hur fint är inte det? Inga sladdar, versions-uppgraderingar eller månadsabonnemang. Bara sinnesintryck och närvaro. Lite tystnad och ett inre rum. Vilken frihet!

Du vågar lämna ut dig och vara svag framför en kamera, samtidigt som du behåller din integritet och lyckas gömma dig bakom kameralinsen, eller snarare inuti. Det känns som en otrolig bedrift. Vad tror du är så fel med detta samhälle som gör det så svårt för oss att erkänna våra svagheter och prata öppet om hur vi mår? 
—Hmm. Är det samhället det är fel på eller är det vår förväntan på oss själva i det? Ibland kan jag uppleva att det finns någonting biologiskt betingat i känslan av att absolut inte vilja prata med någon när jag mår dåligt. Jag vill ligga tyst och ensam i ett mörkt rum och rida ut det. Jag vill inte att någon ska se mig i det tillståndet och jag vill absolut inte drabbas av ännu mer skuld, vilket jag undantagslöst gör när andra människor försöker visa sin kärlek och omtanke med sina peppande ord eller haltande försök till positivitet. Det finns något ansvarsutkrävande i att visa sig svag. Psykisk ohälsa är ju inte att sitta i ett fönstervalv på Östermalm med mascara under ögonen och ta en selfie. Psykisk ohälsa är att totalt förlora förmågan att bete sig socialt, det är att bli svettig och febrig och hårig och ful, det är att bli elak och hatisk och egoistisk och obegriplig. Varför ska jag prata med någon när jag mår så? Jag gör ju bara andra människor ledsna. Då är det bättre att låsa in sig.
Det här är dock min egna känsla och inget råd jag skulle ge till någon annan.

Nina Hobert

Hur var Julias reaktion på filmen?
—Julia fick se filmen först när den var helt färdigklippt. Då hade jag arbetat ensam och i hemlighet med den i fyra år. Min premiss inför mig själv har hela tiden varit att om Julia inte vill att filmen ska visas så lägger jag ner arbetet direkt. Det viktigaste är vår vänskap. Filmidéer finns det fler av. Så det var en rätt mäktig känsla att sätta sig i bilen den där morgonen, åka över Öresundsbron till Julia i Köpenhamn med en hårddisk och en dator, fyra års arbete på en Quicktime-fil och vetskapen om att mitt liv skulle vara förändrat för alltid på vägen hem igen. Julia och jag la oss med datorn i hennes säng, hon fick ett par hörlurar och jag låg bredvid med slutna ögon, höll henne i handen och räknade mina hjärtslag under en timme och tjugo minuter. Jag minns inte hur många slag det blev men när filmen var slut grät Julia som ett barn och sa att det var det vackraste hon sett i hela sitt liv. Det var ett väldigt fint ögonblick. Hennes reaktion är det viktigaste av allt.

Känslan av utanförskap och en slags omöjlighet att passa in i kvinnonormen eller något slags ideal av en själv som alla prackar på en - allt det du beskriver i filmen är så igenkännbart. Det är så smärtsamt. Känner du att du har fått mer makt över ditt liv nu?
— Jag känner att jag har fått en större medvetenhet kring min känsla av otillhörighet. Och att utanförskapet som utgångspunkt har fått en meningsfullhet i och med den här filmen. Det är en sak att hata sin kropp men en helt annan sak att veta att man hatar sin kropp och varför. Har det gett mig mer makt över mitt liv? Jag tror inte det. Jag har nog bara fått en större acceptans av insikten: att leva är att förlora kontrollen.

Både Julia och du är döttrar till etablerade kulturmän - filmskapare (du) och poet/musiker (Julia). Hur tror du det har påverkat er? Har det på något sätt bidragit till att man haft skyhöga förväntningar på er? Att ni själv haft det?
— Som barn till konstnärer indoktrineras man tidigt i en utifrånblick på sig själv. Att ”bli någonting” har varit ofrivilligt jätteviktigt i mitt liv. Hela min uppväxt fick jag höra att jag var fel, anti, demonstrativ för att jag inte var lika glad i att exponera mig som resten av min familj. Det satte djupa spår i min självbild. Jag har levt majoriteten av mitt liv i tron att det är något allvarligt fel på mig och jag lever fortfarande i en känsla av misslyckande i relation till det. Varför kan inte jag stå på scen? Varför kan inte jag vara med på bild? Det är inte förrän i arbetet med den här filmen som jag har förstått att kravet på att exponera sig inte är någon universell lag utan ett symptom på min uppväxt. Jag arbetar fortfarande med det där. Inför mig själv är jag ett fiasko.

Julia & Jag kommer att ha svensk biopremiär den 10 september.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!