Den 14 oktober var filmbranschen full av snuskgubbar som inte kunde låta bli att praktisera lite old and macho maktmissbruk i sexismens oheliga namn. Den 15 oktober rämnade kulissen. Maja Waltré besöker IDFA i Amsterdam och får en reality check.
Vadå, ska kvinnor plötsligt bli tagna på allvar, behandlas med respekt och få den upprättelse vi så väl förtjänar? Nyp mig i armen. Medan marken mullrar av sanningens efterskalv fortsätter vardagen som någon slags overklighet i periferin. Det regnar hela tiden, pengarna är slut den 24, omtentan stressar och krogen stänger klockan 03. Så en onsdag i november besöker jag Amsterdam där världens största reality check, även känd som dokumentärfilmfestivalen IDFA, äger rum.
Laura Baris film Primas blir med Metoo som svallvåg ännu en ring på vattnet som ekar över världshaven. I likhet med Baris tidigare filmer handlar Primas om människor som reser sig ur svärtan efter svåra trauman. Den här gången har hon gjort ett kärleksporträtt av sina släktingar Rocio och Aldana. De är kusiner, den ena är gymnast, båda vill bli konstnärer och de var en gång offer för mäns sexuella våld. I biosalongen mörker hörs unisona snyftningar – åt deras öden förstås – men framförallt åt de magnifika människor som Rocio och Aldana mot alla odds har blivit. Primas är en av de viktigaste filmer om systerskap som har gjorts.
Med Land of the Free driver regissören Camilla Magid tesen om förövarens deterministiska öde. Brian, Juan och Cezanne har på varsitt håll växt upp i dysfunktionella familjer, utan trygghet, kärlek eller framtidshopp. När Cezanne hjälper sin son med läxorna upprepar hon mantran ”Fucka inte upp.”, ”Hamna inte i fängelse.” Som om det vore ett tänkbart scenario för en liten pojke som just har börjat i skolan. Ändå: statistiken talar för just det. Brian, 42 år var en gång Juan, 18 år, medan Cezanne äntligen närmar sig den självpånyttfödelse som Brian uppnått genom att förändra sig själv i grunden. Filmen ger en förklaringsmodell till oförlåtliga handlingar, men är också en uppmaning till det ansvar som vilar på samhällets axlar för de människor som föds in i kriminaliteten. Magid visar med en nästan vetenskaplig precision på kausalitetens samband, men uppmanar framförallt till att aldrig döma den enskilda människan, utan det samhälle som har skapat den.
När regissören Daniel McGabe klippt klart en propagandafilm åt det kongolesiska försvaret och lönen var betald stannade han kvar och fortsatte filma. Resultatet blev en bomb: This is Congo är chockerande på precis alla vis. McGabe är överallt i sitt miljöporträtt och närvaron i filmen är total. Historiska och nutida material knyts ihop i vad som närmast liknar en dokumentär thriller. Hur kan historien – Kongos historia och nutid – ha tystats ner av väst så länge? This is Congo är en film om ett land ärrat av sitt koloniala förflutna. Det är också en film om hur soldaten Mobutu Sese Seko med hjälp av CIA genomförde en statskupp, och därefter satt på sin tjocka diktatorbak i över 30 år.
I The distant barking of dogs ges en unik inblick i det Ukraina som blivit till efter Rysslands invasion. Oleg bor vid frontlinjen och i skolan får han lära sig att räkna, läsa, skriva… och identifiera hur en mina ser ut. Simon Lareng Wilmonts film är en påminnelse om demokratins sköra tillstånd, men också om det som inte existerar i det kollektiva medvetandet när strålkastarljuset riktas någon annanstans. Även när medierna har tystnat somnar tioåriga Oleg till ljudet av bomber varje kväll.
En av de starkaste upplevelserna under IDFA visar sig bli Barbara Kopples feel amazing-film Gigi Gorgeous – this is everything. Youtube-fenomenet och transkvinnan Gigi är inte bara löjligt charmig utan också en av vår tids mest progressiva feminister. Ju fler dokumentärfilmer jag proppar i mig under festivalen, desto tydligare blir likhetstecknet mellan den (till synes) enskilda människan och de kollektivas öde. Och vem hade egentligen kunnat ana att en amerikansk skådespelerska skulle skriva historia på Twitter?
Texten har även publicerats i Nöjesguiden Nöjesguiden #11.
