Vad kan man hitta på med Newcastles saudimiljoner i Football Manager 2023? Nöjesguidens egen Charlie Bucket har åkt till chokladfabriken i östra London och testat digital sportswashing.
Jag kan inte berätta för någon hur mycket tid jag har ägnat åt att spela Football Manager. Eller om den gången jag i vuxen ålder slog sönder två datormöss samma dag på grund av spelet. Kanske skulle jag kunna berätta för en annan missbrukare. Men aldrig för en oinvigd. Det skulle vara lönlöst att försöka få någon att förstå. Jag är i alla fall inte ensam. Nyligen kände sig upphovsmännen till ett memekonto om spelet manade att påminna sina följare om att Football Manager visserligen är en oslagbar verklighetsflykt, men inget substitut för att söka vård för sin psykiska ohälsa. Hur som helst kändes det som att jag fick en biljett till chokladfabriken när jag som enda skandinavisk journalist blev inbjuden till speltillverkaren Sports Interactives högkvarter i östra London för att testa årets upplaga av världens roligaste spel.
Kontorslandskapet ser ut som det designats av killarna i den gamla Heineken-reklamen. De som hoppar och skriker av glädje över ett rum fyllt av öl. Väggarna är tapetserade med fotbollströjor som tillhört legender som Thierry Henry, Fabio Cannavaro och Tonton Zola Moukoko. Konferensrummen är inredda som omklädningsrum. Som om inte det vore nog har alla som jobbar här, uppskattningsvis runt hundra pers, en matchtröja från sitt favoritlag med sitt efternamn tryck på ryggen hängd över sin skrivbordsstol. Det är mancavernas mancave.
Vi får prova spelet i ett rum fullt av datorer som är optimerade för att spela datorspel. Ni vet med sådana tangentbord som lyser i neon? Vidrigt. Jag bestämmer mig för att spela med Newcastle. Var egentligen lite sugen på OGC Nice, som dampvärvat Kasper Schmeichel, Ross Barkley och Aaron Ramsey. Men vi får bara vara här i fyra timmar och det känns som att jag kommer hinna ha roligast med skatorna och deras saudiska investerare.
Tyvärr har Newcastle inte samma fantasibudget som i fjolårets upplaga. Det beror förstås på rekordvärvningen av Alexander Isak. Jag får bara 28 miljoner euro att leka med. När jag gått in i taktikskaparen och slängt ihop en 4-1-2-2-1-formation lite på måfå (med gegenpress förstås, det här spelets målgrupp är killar som har en ohälsosam relation till Jürgen Klopp och därför fungerar alltid den taktiken) noterar jag en trevlig nyhet. Den assisterande managern tar automatiskt ut det bäst lämpade laget. Skönt att slippa jiddra med det.
Jag konstaterar att vi behöver en ny central mittfältare. Brassarna Bruno Guimarães och Joelinton duger mer än väl, men jag skulle inte ens anförtro Matty Longstaff med att vara bilmålvakt. Går in i sökmotorn för att se vilka som är intresserade av att spela i Newcastle. Det visar sig att morsgrisen Adrien Rabiot hör till den skaran. Ser att han faktiskt har riktigt fina attribut, trots att han aldrig skänkt någon glädje i verkligheten. Lägger ett bud på 18 miljoner euro som Juventus accepterar. Får även in Rennes belgiska supertalang Jérémy Doku på lån med obligatorisk köpklausul. Sedan spelar jag en träningsmatch mot U21-laget. Det blir 1-1. Funderar på att sälja hela laget och ersätta dem med juniorerna. De är ju uppenbarligen lika bra.
Nästa anhalt är ett träningsläger i Kina. Ett saudiägt lag som åker på uppvisningsturné i en enpartistat utan allmänna val, om Olof Lundh skulle skriva en bok om resan skulle den heta Motsatsen till tantrasex enligt Lundh. Jérémy Doku gör två mål (eller som de säger i Kina: ”åtta små rätter”) på 9 minuter i öppningsmatchen mot Guangzhou City. Vi vinner med 5-0. Slår även lokalrivalerna Guangzhou F.C. I nästa match är det tänkt att Rabiot ska debutera. Men han skadar sig på träning dagen innan. Blir så irriterad att jag ställer in resten av träningslägret.
Någon knackar mig på axeln och berättar att det är min tur att intervjua Miles Jacobson, chefen för Sports Interactive och Willy Wonka himself.
– Han får vänta. Ser du inte att jag försöker träna ett fotbollslag här? svarar jag och återgår till spelet.
Transferbudgeten må vara förbrukad. Men det slår mig att jag kan undersöka om det finns några kul kontraktslösa spelare. Hittar Josip Iličić, som var storstjärna i Atalanta fram till att han blev nedbruten av psykisk ohälsa och flyttade ut i skogen. Funderar på om ett semesterhus i Saudiarabien och så mycket brown ale han kan dricka kan få honom att hitta kärleken till sporten igen och erbjuder honom att provspela för Newcastle. När jag förstår att han knappt kräver någon lön att tala om för att ge idrotten en ny chans får han ett riktigt kontrakt.
Trots att pengarna är slut testar jag att buda på Cristiano Ronaldo och Messi för att se vad som händer. Manchester United och PSG accepterar buden på runt 15 miljoner euro, men de båda herrarna påstår att en flytt till Newcastle ”inte matchar deras sportsliga ambitioner”. Hmpf. Ni ska få se.
Dammar undan Feyenoord i en vänskapsmatch innan det är dags för Premier League-premiär mot Chelsea. Bortsett från haveriet mot juniorlaget har vi sett riktigt bra ut på försäsongen. Men det är först nu vi ställs inför anständigt motstånd. Redan efter 25 minuter visar vi var skåpet ska stå. Adrien Rabiot slår en 30 meterspassning till Alexander Isak som är skoningslös när han blir ensam med målvakten. Han är hela världens solkatt! Han klättrar uppför trädstammarna, ut på grenarna, bankar liv i ekorrarna, förvandlar dem till såpbubblor och skickar dem i glädjebubblor hela vägen runt kosmos!
Tolv minuter senare visar det sig att Chelsea har en egen uppfattning om var skåpet ska stå. Jorginho gör 1-1 på straff. Jag svär högt, men det gör ingenting. För jag är bland andra missbrukare. När Alexander Isak gör 2-1 ställer jag mig upp och skriker att jag minsann aldrig var orolig. På presskonferensen efteråt frågar en journalist vad jag tyckte om matchen. Jag klickar i svarsalternativet ”Hade jag kunnat injicera de där 90 minuterna i mitt blod och bära med mig dem för alltid, så hade jag gjort det”.
Ny knackning på axeln. Är jag fortfarande inte intresserad av att intervjua Miles? Nej. Jag är för djupt nere i skiten. Kanske borde Miles intervjua mig? Efter fem matcher leder jag Premier League och Alexander Isak skytteligan, medan Erling Haaland bara gjort ett mål. Adrien Rabiot spelar sitt livs fotboll och hans mor ler sitt livs första leende. Vad sa ni nu då, Messi och Ronaldo?
Kommer på att jag kanske borde provat att spela med ett Champions League-lag istället. För första gången någonsin har Sports Interactive fixat licens till turneringen. Det innebär till exempel att Champions League-hymnen spelas inför matcherna och att man kan få se lottningen i realtid, precis som på tv. Istället erbjuds jag att följa lottningen till första omgången av Carabao Cup. Nej, tack.
Den sista matchen jag hinner spela är mot Arsenal. I 63:e minuten gör Allan Saint-Maximin mål från 65 meter. Det är en kopia av David Beckhams mål mot Wimbledon 1996, men från lite längre håll. Football Manager skulle dock inte vara Football Manager om inte Arsenal vände och vann. Matchen slutar 2-1 i deras favör. Vreden stiger inom mig när det knackar på min axel en tredje gång.
– Jag har ju sagt att jag inte vill göra någon intervju.
– Det ska du inte heller. Men du har suttit här i fyra timmar nu. Det är dags att gå härifrån.
– Får jag spela en match till om jag intervjuar Miles?
– Oompa loompa doo-pa-di-do…
