Micael Bindefeld: "Stockholm var inte beredd på någon som manipulerade media"

Micael Bindefeld är Sveriges prominenta pr-pappa. Efter att ha läst hans självbiografi Mannen, myten, minglet möter Alexandra Lundbladh mannen himself i ett laddat samtal om uppväxt, ytlighet och surrogatmödraskap.

— Jag har köpt dem av Lennart Nilsson, fotografen som tog dem. De är väldigt unika så jag är jätteglad för dem. Den allra finaste är den där längst ner med kungen och Gustaf VI Adolf. Och det där är kungen tillsammans med prinsessan Christina och deras mamma.

Micael Bindefeld sitter i ett konferensrum på sitt kontor. På väggen hänger fyra foton, ett föreställande Gustaf V, resterande tre Carl XVI Gustaf som barn i olika konstellationer. I övrigt är rummet sparsamt inrett. I hörnen står glasmontrar med utvalda inbjudningskort till några av de lyxiga event som Micael Bindefeld AB har anordnat genom åren.

Redan på åttiotalet började Micael Bindefeld ta över Stockholms kändisfester. Historien om honom är att han kom till huvudstaden som lovordad frisör och fick många kändiskunder. Han började ta stylistuppdrag hos tidningsdrottningarna Amelia Adamo och Gunny Widell, och kände snart alla i Stockholms på den tiden ganska modesta uteliv. I dagarna släpps Micael Bindefelds självbiografi Mannen, myten, minglet som han har skrivit tillsammans med journalisten och författaren Malin Roos. Det känns knappt som att vi behöver nämna att den är fylld av kändisanekdoter och framgång, men det är också en berättelse om judiska rötter, hemligheter och att bli pappa.

Hur länge har boken funnits i tankarna?
— Hos andra har det funnits tankar ganska länge. Jag har blivit approcherad om att skriva om mitt liv av flera olika förlag genom åren. Men så har jag en gammal relation till Abbe Bonnier, han har gett ut en bok tidigare av mig och jag gillar förlaget. Vi åt lunch och han hade en idé om att han skulle sätta ihop mig med någon. Sedan presenterade han mig för Malin Roos och då kände jag nog nästan direkt att det skulle bli bra.

Hur har ert arbete sett ut?
— Intensivt, det är inte så att vi har tagit två promenader och hon har haft en bandspelare. Jag är ju väldigt intresserad och engagerad själv och gillar liksom språk, texter och grammatik. Texten har ju gått fram och tillbaka, men att den är så här hudlös och bitvis brutal är helt och hållet Malins förtjänst. Hon har guidat mig ut på rätt djupa vatten där jag nätt och jämnt varit själv, och framför allt inte pratat med andra om.

Fanns det aldrig en tanke om att skriva boken på egen hand?
— Nej. Jag är inte en man som lider av dåligt självförtroende, men det språket som jag vill läsa tycker jag inte att jag har rutin att skriva på det sättet. Och jag kände väldigt starkt efter mina första möten med Abbe att jag behövde någon att hålla i handen. Det är svårt att skriva om de där jobbiga sakerna själv, däremot tycker jag att jag är en jävel på att redigera.

Innan det blev en frisör/festfixare/entreprenör av Micael Bindefeld fanns det långt gångna planer både på juridiklinjen och journalisthögskolan. Hans mamma Siv hade stort kulturellt kapital, och allt hon hatade gick under samlingsnamnet “Lill-Babs”. Där ingick bland annat yta, skvaller och kändisar.
— Lill-Babs fick liksom klä skott för allt det som mamma inte gillade. Hon kallade det för Lill-Babs-människor och Lill-Babs-tidningar och Lill-Babs-kändisar. Det innebar alltifrån reportage om kungafamiljen till stickbeskrivningar och allt däremellan.

”Filmstjärnesnygg”, beskriver Micael sin mamma på fotot som föreställer dem (t.h) tillsammans med familjevänner. Foto: Privat

Kände du att du ville göra revolt?
— Nej, inte alls så. Men det kan ju vara att det där kittlade mer än hos andra eftersom det var absolut faux pas hemma hos oss. Det var otänkbart.

Man färgas mycket av sina föräldrar. Kände du också så som hon gjorde kring Lill-Babs?
— Bra fråga, det har jag inte tänkt på.

Man kan ju till exempel höra en åttaåring säga “Moderaterna är dåliga” för att det är vad han har hört hemma.
— Hos oss sa de att sossarna är dåliga. Haha! Nej, men jag vet att jag ärvt jättemycket av mina föräldrar, och många av sakerna som man retade sig mest på som barn hör jag ju nu när jag blivit förälder, det är ett exakt eko. Sättet att formulera sig, jag ser gester i mig själv från mamma. Tjatet, vissa grejer och uttryck och vad som är viktigt och så där. Så visst är det så.

Är du fortfarande moderat?
— Ja, det skulle jag nog säga att jag alltid egentligen varit. Borgerlig. Sedan har jag åsikter om politiken och så där, men rent principiellt befinner jag mig åt det hållet.

Vad gör dig osäker?
— Jag är ganska feg. Jag rör mig i vatten där jag är trygg och i vatten där jag känner mig hemma. Jag söker mig ogärna till världar, sammanhang eller uppdrag som jag inte behärskar.

Det känns inte som att det går ihop med hur din karriär har sett ut.
— Då har det väl varit att jag sökt mig till saker som jag genuint eller instinktivt kände att jag behärskar eller kommer kunna behärska.

Vad är det för grejer du undviker?
— Jag vet inte, jag försöker komma på vad det skulle vara. Sportvärlden till exempel. Jag är dålig, ointresserad, okunnig.

Vad är din viktigaste lärdom? 
— Under livet? Du är så ung och ställer så otroligt bra frågor. Jag får verkligen tänka. Bra. Vad är min viktigaste lärdom…jag skulle säga att det handlar om självförtroende. Att bygga upp ett självförtroende och våga lita på sig själv. Att inte vika ner sig, att stå upp för saker man tycker är angelägna och viktiga. I ett samhälle där allt fler har en plattform och allt färre står upp för viktiga saker. Om man inte är född med ett självförtroende kan man ändå lära sig det, att lita på sig själv. Det där med att man har någon instinktiv känsla för vad som är bra och inte bra, det tror jag inte är enkom nedärvt utan också något man får träna upp. Jag har alltid tänkt att jag har någon liten som sitter här, säger Micael och pekar på sin högra axel.

Ängel eller djävul?
— Morfar, en fågel, jag själv. Jag är inte någon flummig person, det är inte så, men jag har ändå känt att jag har haft någon som jag har pratat med. Ibland har jag tänkt att det varit morfar, någon som vill mig väl. Ibland har jag tänkt att det är jag själv som jag försöker resonera med och diskutera och försöka hitta rätt. Det är ju en slags träning det där, att bolla och ifrågasätta sig själv. Det är väldigt många idag som har väldigt dåligt självförtroende, många unga människor, och det tror jag att man kan träna bort.

Hade det sett annorlunda ut för dig om du hade varit ung idag? Jag tror jag hade gillat att vara ung i Stockholm på åttiotalet.
— Vet du, jag tror att det är roligare idag. Svårare, mycket svårare. Det var många faktorer som gjorde att jag blev framgångsrik. Tur och att jag var rätt man vid rätt plats, att jag hamnade i rätt jordmån där jag fick utvecklas. Men Stockholm var ju väldigt litet och det var så managerbart. Det handlade om så få människor, så få ställen och restauranger. De som var viktiga att känna, deras telefonnummer kunde man utantill i princip. I mångt och mycket kan man säga att jag liksom tog oskulden lite grann av Stockholm. Stockholm var så oförberedd på någon som manipulerade media och som fick så stort utrymme i media på det sättet. Det var ingen som hade gjort det innan.

Vad är det som inte går att göra längre?
— Jag tänker på min första filmpremiär, Vem satte dit Roger Rabbit. Då fanns det två tv-kanaler, bara public service, och de rapporterar liksom i 22 minuter i direktsänd tv i Svepet från filmpremiären av en tecknad film. Och gör liksom vimmel och jag har regisserat exakt vem de ska intervjua, och vilken bil de ska åka i och var kameran ska stå. Alltså, det görs ju inte längre. Eller att jag stövlade upp till marknadschefen på NK och berättade om de här Levisjackorna (ett välgörenhetsinitiativ som Micael jobbade med red.anm). Apropå att vara självsäker, så går jag därifrån och han har gett mig alla skyltfönster mot Hamngatan under tio dagar. Sånt händer inte längre.

Du har ett rykte av att vara ganska hård. Du har skrikit på folk, du tjatar tills du får vad du vill. Är det jobbigt att personer har den bilden av dig?
— Nej, det tycker jag inte alls att det är, därför att jag inte tycker att den är sann. Jag har liksom väldigt lätt till både irritation, kärlek och ömsinthet. Och otålighet. Allt det där är väldigt tydligt hos mig, man märker liksom om jag är irriterad. Men jag har ju ett aningens hetsigt humör, eller hade i alla fall. Men jag vet ju att den bilden är delvis skapad av media. Om jag är hemma med familjen, eller med umgänget och med kompisarna är jag liksom någon annan. Jag har liksom en arbets-Micael och en privat-Micael. Det är olika delar av mig, eller delar av min karaktär som kommer till uttryck vid olika tillfällen. Det som är bra med den typen av person som jag är, det är att man aldrig behöver tveka om var man har mig. Man ser på mina ögon om de är kolsvarta.

Har du gått över gränsen?
— Absolut, det har jag säkert gjort. Men vet du vad…jo men det har jag nog gjort. Men om det är någonting som jag är bra på så är det att jag har förmågan att se när jag gör det och har väldigt lätt för att be om ursäkt. Så då, tycker jag själv i alla fall, har jag varit snabb på att säga att det där var ogenomtänkt, det var förhastat, jag borde ha väntat lite och sådär. Man är olika, jag har ett temperament, men de karaktärsdragen som kanske delvis har varit till besvär ibland har ju också varit de som gjort att jag blivit framgångsrik. Jag är precis som alla andra, en komplext sammansatt person av både tillkortakommanden och fördelar som jag har använt på olika sätt vid olika tillfällen.

Vem är Stockholms nya Micael Bindefeld?
— Jag tror inte riktigt att det är någon som tar över på det sättet. Tiden är annorlunda, mycket av det som jag var först med är liksom redan gjort. Jag känner inte att det är någon som gör det på något annat sätt, utan man försöker göra likadant. Ibland blir det bra, ibland blir det lite sämre. Jag tycker kanske att mina medarbetare och delägare här på byrån är de som jag ser ta över mycket av det uppdraget, i så fall. Men den sociala revolution som det ändå var i slutet på 80-talet, den tror jag inte går att göra om en gång till.

Jag frågar ifall alla de ytliga interaktioner som är oundvikliga i Micaels bransch har påverkat hans självkänsla under de 40 år han varit verksam.
— Det är många frågor här som blir som att jag lever i det där. Jag har ju liksom ett privatliv.

Ja, det förstår jag.
— Och jag har nästintill vattentäta skott mellan mitt privatliv och mitt arbetsliv. De vännerna jag har, har jag haft sedan jag var barn. Jag har liksom andra relationer och ett annat liv och lever ett ganska vanligt liv, eller vanligt..ett välbeställt, men jag lever ett väldigt privat liv. Jag går liksom inte ut, jag har aldrig varit inne i det där. Jag har skött det som ett jobb, och tycker jag själv, skött det med den äran. Men jag har inte levt i det egentligen. Så jag har lite svårt att relatera till frågan egentligen, för jag tycker inte att jag är i den världen. Det blir som en roll jag spelar. Jag kan den där arenan, jag hälsar på folk, jag pussar dem på kinden, och de pussar mig på kinden. Och jag känner alla lite grann, men har liksom inte någon nära relation till den världen egentligen.

Du har ju många kändisvänner också.
— Absolut, men det är för att vi har varit vänner i många, många år. Inte för att de är kändisar. En del har liksom blivit kända parallellt med mig, det är såna som jag har varit med sedan de började. Eller vice versa.

"Vi ville vara föräldrar själva"

Några dagar innan besöket på Micaels kontor sänds säsongsavslutningen av talkshowen Carina Bergfeldt där Micael och hans man Nicklas är gäster. En del av intervjun handlar om parets sexåriga son och hur han kom till via äggdonation och surrogatmödraskap, vilket i efterhand upprörde en del tittare. De tyckte att Carina Bergfeldts frågor inte var kritiska nog och att ämnet avhandlades för lättsamt. När jag adresserar elefanten i rummet säger Micael att han inte riktigt vill diskutera det något mer. Han menar att han har berättat tillräckligt mycket om surrogatmödraskapet i boken.

Känns det jobbigt att det blev uppståndelse?
— Nej, inte alls. Det gör det inte.

Vill du inte prata överhuvudtaget om det?
— Om tv-programmet?

Ja.
— Nej, det vill jag inte. Jag tycker att det blev ett väldigt fint tv-program och att vi pratade om svåra saker och försökte förklara dem på ett så fint sätt som möjligt.

Kan du förstå att folk är kritiska?
— Till programmet? Jag har ingen åsikt om det. Det är inte vi som får kritik, utan kritiken ligger mot SVT och frågorna som ställdes eller inte ställdes. Så jag kan inte svara på det.

Absolut, majoriteten av kritiken riktades ditåt. Men det fanns också kritik mot hur ni uttalade er.
— Mm.

Som du säger så skrev du mycket om vägen till att få er son i boken.
— Det är det jag säger, jag är liksom superöppen och transparent och ärlig och berättar hela den berättelsen. Så är det någonting du undrar får du liksom citera boken i sådana fall. 

Okej, men det var en grej jag reagerade på. Du skriver att det fanns en klausul att välja till om att den gravida endast skulle äta ekologiskt, för att ”det var såklart viktigt att hon inte levde på bara fett och socker”. Dels tror jag inte att hon skulle stoppa i sig bara fett och socker annars, men jag tycker också det känns konstigt att bestämma så mycket över en annan människa i nio månader. 
— Det är liksom inte någon som bestämmer, utan det är val som görs. Det är inte något som vi frågar, utan det är agenturen som efterfrågar det. Och det är någonting som görs tillsammans med surrogatmamman. Det är många olika klausuler där, man betalar ju extra för mammakläder, och alla möjliga saker. En sån sak är att om man tycker att det är viktigt vad hon äter under den tiden, och om man vill försöka kontrollera att det i alla fall är giftfritt, så har man den möjligheten. Då kostar den maten lite extra och då får man betala för det. Väldigt odramatiskt. Om vi ska vara väldigt noga så kan ju även fett och socker vara ekologiska, det är ju inte kontrahenter.

Jo, precis. Vad händer om det sker en överträdelse?
— Ingen aning, och vem ska kontrollera det?

Exakt. Det var inget ni behövde…
— Nej. Vi hade innan, under hela graviditeten, och fortfarande sju år senare en fantastisk relation med både henne och hela hennes familj, både hennes man och med hennes mamma.

Diskuterade ni mycket hemma innan ni valde att skaffa barn via surrogat?
— Jag skriver ju om det i boken lite grann. Det erbjuds liksom inte så många alternativ för samkönade, manliga par. Det finns i princip inga länder som adopterar eller låter oss adoptera. Det är lagligt i Sverige och man hjälper killar att adoptera. Jag kan vara felinformerad, men jag tror att det är en enda adoption som genomförts på tio år sedan det där ändrades. Så det står inte så många alternativ till buds.

Men diskuterade ni mycket?
— Vi diskuterade alla möjliga saker. Det är det största och mest livsförändrande beslutet som någon av oss har tagit, det är klart att vi diskuterade alla möjliga saker.

Jag tänkte på just det beslutet.
— Vi ville inte ha en aktiv tredjepart, utan vi ville vara föräldrar själva. Det tror jag att jag skrev i boken.

Ja, precis det skrev du. Men många resonerar att det inte är en rättighet att ni ska ha det så. Hade det inte gått precis lika bra om er son haft en tredje förälder, och att ni då inte hade behövt anlita en surrogatmamma?
— Nu valde vi ett annat alternativ. 

Micael Bindefelds självbiografi Mannen, myten, minglet släpps den 21 april på Albert Bonniers Förlag.