— Soundet är oundvikligt att prata om, eftersom det är så påtagligt i vår musik, konstaterar Philip Ekström, sångare i The Mary Onettes. Det började med att vi jagade ett stort ljud, och så prövade vi att lägga på stora svepande synthar. Sedan gick vi vidare med de stora trummorna, mycket pukor, och så fortsatte det. Det är klart att vi har sneglat mycket på åttiotalets arenaband, och när vi väl hade hittat fram till det soundet var det klart. Nu är vi stenhårt konsekventa — det ska bara vara ett sådant sound. Det finns andra band som försöker flörta med soundet och kanske lånar basljudet men inget annat, eller synthljudet, men vi vill att det ska vara helheten.
— Då är det klart att det blir ett uppräknande av referenser i allt som skrivs om oss. Rätt ofta har vi inte ens hört de förebilder som nämns, men när vi kollar upp dem brukar det alltid vara sådant vi verkligen börjar gilla. The Church till exempel, och Patrick Wolf. Vad hette de som du associerade till? Icicle Works?
— Kate Bush har just den sortens stora ljud jag gillar, berättar Philip, och The Cure har haft det där stora ljudet på några skivor, som Disintegration. Henke lyssnar ihjäl sig på Verves första album just nu.
— Men egentligen handlar det ju om bra poplåtar, det är det som är fundamentet. Sen kan man välja att klä dem i olika sorters kostym, och den vi valt är från 80-talets arenaband.
— När Philip spelar upp en ny demo i vår lokal brukar vi bara gapa för att låtarna är så sjukt bra, men han själv rycker bara på axlarna, berättar brodern Henrik Ekström.
— Ja, jag är stenhård mot mig själv och refuserar en massa grejer. Det handlar helt enkelt om hur mycket själ och tid man är beredd att lägga ner på en låt, en kombination av inspiration och hantverk.
— Det gäller både låtskrivande och inspelningar. Det där som band och producenter brukar säga om att första tagningen alltid skulle vara den bästa är bara en myt. Några av låtarna på vårt album har vi spelat in fem gånger i helt olika versioner, och sen jobbar vi vidare med pålägg och finpolerande. Ibland blev det för mycket, det fanns stunder när det kändes som att vi hade grävt ner oss för djupt i vårt album. Dagen innan skivan skulle mastras kom jag till exempel på att en av låtarna borde låta helt annorlunda, men då sa de andra stopp.
— De äldsta låtarna på albumet spelade vi in med Lars från Broder Daniel första gången, så de är… vadå… nästan tre år gamla. Men sen bestämde vi oss för att sköta hela inspelningen själva. Det är vårt första album, så vi ville vara säkra på att den skulle bli exakt som vi ville ha den. När vi låg på Sony höll folk hela tiden på att tjata om att låtarna måste bli mer radiovänliga. Därför var det skitbra att de droppade oss efter bara en EP, och när radiohitsen kommer på våra villkor kommer Sony att gråta, fnissar Henrik nöjt.
— Vår publik är väldigt blandad. Det finns en massa äldre, som gillade just vårt sound på åttiotalet och får känna sig lite nostalgiska. Men de flesta på våra konserter är unga, även om många av dem har Joy Division-tshirts.
The Mary Onettes debutalbum har just släppts på Labrador. Under maj spelar de på en massa platser i landet, bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö.
