Marcus Berggren återvänder till rocken på sitt debutalbum.
Komiker, poddare, författare och krönikör. Året är 2021 och när man inte trodde att det var tidsmässigt möjligt blev Marcus Berggrens cv än längre i samband med att han solodebuterar som artist med EP:n Hökens gata hustler. För honom själv var det dock inget nytt under solen, redan som tonåring var musik och att spela i band både dröm som flykt. Nya låten Låga halter handlar om en period i livet då han flyttat från Göteborg till Stockholm.
Och nu har du precis gjort resan tillbaka till Göteborg efter nästan tio år i huvudstaden, hur känns det?
– Det känns riktigt gött! Gubbkepsar som ser ut att heta Leffe ropar “Välkommen hem dööööööh!” efter en på stan, och det har inget att göra med att jag är jag – det är bara så man gör här. Jag skulle bara upp till Stockholm en helg och starta ett bitcoinföretag med en kompis-kompis i Blackeberg och blev kvar i fan tio år. Det enda jag hade med mig var en plastpåse med ris. Den gick varm kan jag säga.
“Jag har ju redan haft mina succéer, jag skiter faktiskt i hur det går” citeras du i ett pressmeddelande. Är du färdig med framgång?
– Jag tänker att framgång är att göra vad fan man vill och det har jag dessvärre alltid gjort. Så jag har alltid varit framgångsrik och det tänker jag fortsätta vara! Nu får jag till och med betalt för det vilket är sjukt och en gåva från Jesus och gänget som kan ta slut vilken rutten morgon som helst. Den dagen – den sorgen. Jag är van. Om man bara gör saker för pengar och applåder kan man vara säker på att det är ren skit man pysslar med.
Att skådespelare blir artister och vice versa har vi sett. Men vad har man som bagage respektive fördelar att som stand up-komiker, författare och poddare komma ut som artist?
– Om man får tro PR-människorna: inga direkta fördelar. Keff streetcred och för mycket publikt bagage för att tas på allvar. Men det var ingen som tog mig på allvar som komiker heller. Folk bara skrattade. En fördel är att jag är van vid att jobba i motvind; kissblandat regn rätt i munnen. Det smakar bara rostbröd för mig. Som komiker hade jag nio år när ingen kom och kollade och sen ett år när alla kom. Jag räknar inte med att det här på något sätt skulle vara annorlunda. Jag kommer dö tidigt för jag har nästan bara haft hundår.
I höst kommer ditt debutalbum Intresse för cowboyliv, hur tycker du att den skiljer sig från din tidigare musikaliska alster?
– Denne låter mycket dyrare! Som fläsk och silver! Orkaner med furulist! Det är som ett konceptalbum som charmigt nog handlar om mig själv och jag. Stråkar, blås, körer och gitarrsolon som känns som att bli avslätad av polska fraktfartyg naken nattetid. Ni fattar. Någon sa att min skiva låter som att Kjell Höglund sjunger i Smashing Pumpkins. Och så bra låter det såklart inte men det var fint sagt.
Hur har processen sett ut?
– Ja, jeezuz christ vilken häxprocess det har varit. Man har brunnit upp många gånger i onödan kan man säga. Vidrig jämförelse såklart. Såhär då: Min damp har verkligen prövats. Det är det svåraste jag någonsin har gjort och jag har ändå skrivit högskoleprovet med brinnande haschpsykos SAMT lyckats avsluta med digitala prenumeration på Magasinet Filter! Att skriva låtarna: nemas problemas. Men att spela in… Jag har veckopendlat ner till Kode utanför Göteborg där min producent Mattias Tell bor. Jobbat två-tre dagar, sedan hem igen. Det har pågått i år och dagar. Mattias Tell är inte bara kompetent – han är noggrann också det jävla svinet. Det har varit som att värka fram ett barn med abnormt stort huvud. Men fan vad man älskar det barnet nu! Varenda fläck är min. Det gör inget att han skelar och så vidare.
När du var 18 år satsade du allt på ditt band och det blev vad du själv beskriver som “katastrof”. Vad är det bästa respektive sämsta med att åldras?
– Det bästa är la att man knarkar mindre, är mindre ätstörd och lite mer “chill”. Man har lite strategier mot sin galenskap. Det sämsta med att bli en gammal fjärt är att man börjar bry sig om serveringsfat, Hilma Af Klint, planlösningar och Andrei Walden och sådan medel-utan-klass-ig tantsnusk. “Åh vilka trevliga salladsbestick!”. SKJUT MIG DÄR HJÄRTAT BRUKADE SITTA OCH FAKTURERA MITT DÖDSBO FÖR KULORNA.
Vad är det bästa respektive sämsta med att spela i band?
– Det bästa är att man är ett lag och det sämsta är att det fucking suger att vara med i ett lag.
Vad har du för musikaliska hjältar?
– David Berman, Black Francis men framförallt Sveriges bästa band genom tiderna: Humörsvängningar.
