Månadens retro

10:30 4 Nov 2018

The Kinks – The Kinks Are The Village Green Preservation Society (50th Anniversary Edition) (BMG)

När den släpptes för exakt 50 år sedan gick The Kinks Are The Village Green Preservation Society långt över huvudet på den stora publiken. The Kinks hade konsekvent utvecklats mot de här höjderna, och den bitterljuva hatkärleksförklaringen till det konservativa England (och kanske parallellt till den självklara moderniseringen?) är fullspäckad av briljant pop, stundtals banal i sin enkelhet och stundtals djupt komplex i sin barockestetik.  

Trots sina många senare mästerverk skulle Ray Davies aldrig komma att överträffa vare sig skivan eller titelspåret, och bland albumets övriga toppar märks till exempel Johnny Thunder och suggestiva Big Sky där Dave Davies stenhårt melodiska powergitarr och Mick Avorys trummor slog självaste The Who på fingrarna.

Här är alltihop nedpackat i en åtta kilo tung och mäktig låda, där originalalbumet över två remastrade LP, den ena stereo och den andra mono, och en tredje vinyl med ett faksimil av den svenska (!) utgåvan av albumet bara är början. 

Här finns också fem CD-skivor om totalt 126 låtar och sex timmars musik. Det börjar med det remastrade albumet och fortsätter med singelspår och andra albumrelaterade låtar, först i stereo och sedan i mono. Så fortsätter det med en CD full av outtakes och alternativa mixar, och ytterligare en CD med alla TV-framträdanden och TV-intervjuer relaterade till albumet. Som avslutning ett rejält knippe demos hemifrån och i studio, livespår och annat relaterat. Som om de inte var nog har man tryckt ner en inbunden bok i lådan, med bland annat en hyllningsartikel från just Pete Townshend, tillsammans med tre vinylsinglar och en hel hög posters, foton, biljetter och noter. 

Lådans enda tidigare osläppta låt Time Song framfördes första gången i januari 1973 och  signalerar slutet på det brittiska imperiet i samband med Storbritannien anslutning till EU. Att den ser dagens ljus just precis nu är förstås ingen slump.  

I övrigt riktar sig extramaterialet i en låda som är dyrare än en Londonweekend naturligtvis till de specialintresserade. Men för dem räcker det redan med en akustisk Days och den psykedeliska tidiga tagningen av Village Green för att motivera pantsättning av bostaden, om det är vad som krävs för inköp. 

Barry Adamson - Memento Mori (Anthology 1978-2018) (Mute/Border)

Det kommer aldrig att finnas en basist med tuffare CV än Barry Adamson. Från postpunkens kronprinsar The Magazine, på den här stiliga karriärretrospektiven i passande guldfärgad vinyl representerade med Parade, gick Manchesterbasisten vidare till först The Birthday Party och sedemera Nick Cave and the Bad Seeds, som pliktskyldigt hörs i From Her to Eternity här. 

Hans totalt nio soloalbum har oförtjänt stått i skuggan av sådana bedrifter, och det här dubbelalbumet gör sitt bästa för att rätta till det missförhållandet. Här finns samarbeten med Jarvis Cocker i Set The Controls for the Heart of the Pelvis och här finns grymma filmteman till ickeinspelade filmer i form av suggestiva 007, A Fantasy Bond Theme. Här finns snygg groove i Something Wicked This Way Comes och i A Certain Ratios elegant dansanta omarbetning av I Got Clothes. Framför allt finns här The Long Way Back Again, som är den bästa Dexys-ballad Kevin Rowland aldrig skrivit. 

Harmony in My Head. UK Power Pop & New Wave 1977-81 (Cherry Red/Border)

Titeln säger ju allt. Här finns en 76 låtar lång genomgång av just de genres som nämns i titeln, och som var någon slags vapenvila mellan punken och deras äldre pubrock-kusiner. Låturvalet är ibland svårbegripligt, men vem kan ha invändningar mot en radda klassiker från Buzzcocks, Nick Low, Rich Kids och Eddie & The Hot Rods. Kanske finns här dessutom någon form av upprättelse för bortglömda The Boys, The Barracudas och Wreckless Eric dessutom, och kanske till och med för helt förbisedda Bram Tchaikovsky, The Freshies och The Stiffs dessutom?

Blitzen Trapper – Furr 10th Anniversary Deluxe Edition (Sub Pop/Playground)

Jag tror inte Blitzen Trapper hade en aning om vad de ville när de gjorde Furr, och det är i den irrationella mixen av allt tänkbart som det geniala uppstår. Bubbelgumpop i Maybe Baby, fast med pedal steel, och så glam i Simple Tree som om det vore det mest naturliga i världen. I låtar som Stolen Shoes & A Rifle excellerar de i mjukt organisk americana, komplett med pedal steel, och i känsliga pianostycket som Not Your Lover är det trasigt vackert. På Furr var Blitzen Trapper synnerligen otämjda, och blandade den sortens gedigna sångskapande med udda ljudexperiment och med Meters-funkiga instrumentalarbeten, i Echo/Always On/EZ Con ihopklämt till tre och en halv minut av alltihop. I den här jubileumsutgåvan fyller de dessutom på med ett knippe livespår, och det gör det hela ännu finare.

Sjung För Fan! Forsa Studio 1978-1989, Punk & sånt från Hälsingland (Massproduktion)

I en inbunden fin volym presenteras såsom en bred exposé över band med den gemensamma nämnaren geografisk härkomst, och det innebär förstås att både kvalitet och genre blir mycket spretigt. Men eftersom topparna rymmer strålande pärlor från Vacum, Dead Scouts, Pinballs och Missbrukarna går det att att ha överseende även med djupare dalar, och här finns dessutom ett spår av Perssons Pack, och tre vardera från två av de bästa svenska banden genom tiderna, Traste & Superstararna och Dagens Ungdom. Den som missar chansen att höra de senares Kafkapoppunk i Den sanningssökande hunden eller Picknick på bilparkeringen missar Sveriges viktigaste musikaliska länk till Pere Ubu. 

The Beatles – The Beatles (White Album) (Apple/Universal)

Ärligt talat, som de flesta dubbelalbum hade The Beatles mått bra av en kraftig redigering.  För varje Dear PrudenceWhile My Guitar Gently WeepsGlass OnionHelter Skelter och Revolution 1 finns minst en bagatell som aldrig borde sett dagens ljus. Ob-la-di Ob-la-daWild Honey PieRocky RaccoonBungalow BillHoney Pie och Don’t Pass Me By, för att nämna några, är så långt under bandets standard att det är genant, och ljudexperimenten i Revolution 9 har verkligen aldrig gjort någon annan än Liverpoolmusiker i tunga jazztobakdimmor glad.

I den här lyxutgåvan har man dock gått i andra riktningen och mer än tredubblat originalets 30 spår, och alla de musikkonservativa krösusar och självutnämnda arkeologer som köper den får därmed tillgång till ännu mer kastabort-nonsens i den rika floran akustiska demos bandet spelade in hemma hos George Martin i Esher, Surrey. 

Men både där och i de många studioouttakes som sedan fyller ut lådan finns också antydningar till låtar som skulle bli bättre än det mesta här. Child of Nature är till sin melodi helt färdig, men krävde helt ny text innan den blev till odödliga Jealous Guy

Bland boxens totalt 107 spår finns också en hysteriskt rolig Elvis-imitation i (You’re so Square) Baby, I Don’t Care, och flera outtakes av låtar som bandet sparade till singlar eller senare album. Let It Be är bara en skiss än så länge, men Hey Jude och helt färdiga Across the Universe hade sparkat merparten av originalets låtar i rumpan om de tagits med redan på det här albumet. 

John Lennon – Imagine – The Ultimate Collection (Universal)

Tio låtar lång var Imagine från 1971 ett koncentrerat och helt strålande album. Även om det inte går att försöka höra titelspåret utan all den xxxx som är omedelbart förknippad med låten finns här också skitförbannade Gimmie Some Truth, den färdiga Jealous Guy (se ovan), How Do You Sleep? med sitt subtilt sammanbitna groove, och även mindre ikoniserade små visor som Oh My Love

Adekvata singlar som Merry Xmas (War is Over) och Power to the People fyller förstås ut här, men snart slår boxen över i rejäl överkurs specialdesignad för var och en som verkligen brinner för att höra 17 sämre tagningar av varje spår, och dessutom ett knippe karaoke-bakgrunder som man till varje pris gör klokt i att undvika.

Joe Strummer – 001 (Ignition/Playground)

Såhär i efterhand är det naturligt att vilja helgonförklara Joe Strummer, och i det dra med också hans vilsna soloår. Men den här samlingen visar att det inte finns fog för den sortens skönmålningar. För det är långt mellan pärlor som Love Kills från soundtracket till Alex Cox film Sid & Nancy och Trash City från soundtracket till Permanent Vacation (en film du för övrigt bör se om du har chansen). 

Duetten med Johnny Cash i Bob Marleys Redemption Song får håren att resa sig, och X Ray Style kommer undan med blotta förskräckelsen, men hans sliriga försök att spela folkpunk i The Pogues kölvatten på sina sista album hade ärligt talat aldrig kommit i närheten av att släppas överhuvudtaget om Mick Jones hade funnits där med en bullshit detector. När Mick Jones till slut oförhappandes dyker upp som partner och leadsångare i den vassa källarouttaken US North - som ju bara måste varit en Big Audio Dynamite-låt, och inget annat - är det uppenbart vad som fattades Strummer under hans sista decennium. 

 

Andra fina återutgåvor

Billy Bremner – Singled Out (Cherry Red/Border)

Han var gitarrist i Rockpile med Nick Lowe och Dave Edmunds, och han har envisats med att släppa utmärkta singlar i samma klockrena popformat i många år sedan dess. De finns samlade här. 

Primal Scream – Give Out But Don’t Give Up: The Original Memphis Recordings (Sony/Legacy)

Själva är de är lite för hårda när de idag sablar ned på den mer slipade produkten som till slut blev resultatet av de här inspelningarna på Ardent i Memphis. Men i den här ursprungliga formen finns mycket autentiskt att upptäcka i mötet mellan självdestruktiva skottar och hyperprofessionella amerikanska studiolegender. 

Dinosaur Jr. – Ear-Bleeding Country: The Best Of Dinosaur Jr. (Cherry Red/Border)

Samtidigt med J Mascis nya soloalbum ser den här fina Dinosaur Jr.-retrospektiven dagens ljus igen, den här gången på vit vinyl. Avsevärt mer öronblödning än country garanteras. 

Ramones – Road to Ruin (40th Anniversary) (Sire/Rhino)

Da Bruddas hade farten uppe, och även om deras fjärde album inte lika omedelbart knockande innehåller det å andra sidan I Wanna Be Sedated, som är bandets bästa låt någonsin. I den här ståtliga återutgåvan finns en massa nya och gamla mixar och versioner och en tight NYC-konsert från 1979 i sin helhet spridda över tre CD och en LP.

Och David Bowies fjärde kronologilåda Loving The Alien (1983-1988) (Parlophone) förstås, med Bowies orättvist bespottade 80-talsalbum och uddaspår. Men det behöver jag ju inte ens nämna. 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!