Ända sedan Destiny’s Child släppte sitt andra album The Writing’s on the Wall 1999 har Beyoncés eventuella feministiska status diskuterats. Om den överhuvudtaget finns, och om den i så fall är ”bra” nog. Diskussionen har sedan kommit och gått med hjälp av olika utlösningsfaktorer i mer än 13 år. En sökning på Beyoncé + feminism och jag satt en hel dag och läste artiklar och blogginlägg.
Det man konsekvent gör i dessa är att först tolka något som feministiskt, för att sedan godkänna eller avfärda henne som feminist. Detta efter egna kriterier baserade på subjektiva bedömningar om vad feminism är och bör vara.
King B anklagades bland annat nyligen av Hadley Freeman för att ”inte hjälpa feminismen” i en föraktfull krönika för Guardian, på grund av ett omslag för ”grabbtidningen” GQ, och för att hon i den tillhörande intervjun uttalat sig om jämställdhet och vikten av att som kvinna vara ekonomiskt självgående.
Neil McCormick menar i sin recension av nyligen utgivna samlingsalbumet Love Songs, publicerad i The Telegraph, att de kärlekslåtar som finns samlade på albumet är konservativa och färgade av åsikter ”från en tid då ’girl power’ betydde säkerställandet av att kontakten till tvättmaskinen var i” och menar att ”de underminerar hennes image på senare tid som sexig feminist med ett självständigt sinne”. Han går sedan vidare med att ifrågasätta henne som människa med någon substans överhuvudtaget, och frågar sig om hon verkligen kan hålla sig kvar på toppen, så tom som hon är! Det kan vara värt att nämna att Beyoncé själv aldrig öppet bekänt sig till feminismen, hon har alltid duckat frågan.
De ger båda uttryck för en barnsligt polariserande hållning: Hur kan hon sjunga om att serva sin man och samtidigt påstå sig vara en ”independent woman”? Ett ifrågasättande av Beyoncés förmåga att hantera balansgången mellan att Cater 2 Jay-Z och running the world, två saker som inte alls utesluter varandra (uppenbarligen). Ifrågasättandet fråntar henne dock rätten att vara en hel och komplicerad människa som andra. Enligt Freemans logik är sexualiseringen av den egna personan alltid ett medel för att bli framgångsrik, och något som alla kvinnor egentligen längtar efter att hänga av sig så snart de nått sina mål. Det är dock ett missförstånd att självsexualisering är detsamma som objektifiering, det krävs hursomhelst mer än en sexig outfit för att fullständigt avhumanisera en person. Om sexet för dig hamnar i vägen för att se en hel människa, är det du som har problem. Framförallt hjälper det om något inte feminismen.
Det är trots allt ett paraplybegrepp under vilket prostitutionsförespråkare såväl som deras opponenter ryms. Beyoncé svarade en gång på frågan om hon är feminist med att hon kanske är det lite, men att den behöver ett nytt fräckt namn, typ Bootyliscious. All kritik som här riktas mot B kopplas till föreställningar om vad en ”feminist” är – ironiskt nog kanske samma föreställningar som håller henne från att vilja använda begreppet: men hon straffas ändå?
När hennes turnéplan för 2013 annonserades efter Super Bowl var det också många som hade åsikter om namnet: Mrs. Carter Show. Människor som misstolkat Single Ladies som en kampsång för singeltjejer och Who Run the World (Girls), som något annat än en hyllning till dubbelarbetande mammor förundrades: hur kan hon reducera sig själv till bara en fru? Men bara en vilding kan tolka turnéns namn som ett ogiltigförklarande av henne som egen person med egna meriter. Det är så löjligt att känna att en notoriskt privat världsstjärna (i sin egen rätt, i sitt eget namn), som knappt gör officiella framträdanden med sin man, genom att referera till sitt privata jag skulle förminska sig till enbart någons fru. Det rör sig dessutom om ett namn på en turné, hon har inte bytt artistnamn.
Det blir skevt att möta det som upplevs som krav på ”klassisk femininitet” med nya krav på subversivitet. Folk är besvikna på kvinnor/idoler hela tiden när de inte lever upp till personliga ideal, oavsett hur de idealen ser ut. Men om du tycker att kvinnor ska slippa leva upp till snäva normer skapade av samhället, är det då läge att bemöta med nya? Choice-shaming och slut-shaming är ändå kompisar.
För övrigt: Delar av det amerikanska kungahuset välsignar oss med ett besök i Globen den 29 maj. Jag såg Beyoncé förra gången hon var här 2009, och jag tänker se henne igen. Ni som såg Super Bowl-showen vet vad som väntar.
