Legalize att inte känna igen någon

10:28 22 Oct 2019

Frasse Levinsson tycker att människor måste sluta förvänta sig att bli igenkända.

Följande scen utspelar sig jämt och ständigt i mitt liv. Jag sitter vid ett bord på en bar eller en fest av något slag. Plötsligt närmar sig ett sällskap där jag känner igen två av tre personer. Den tredje är en haj som simmar långsamt mot sitt byte. Hajen lyckas med konststycket att se bekant och obekant ut på samma gång. Men jag orkar inte låtsas, så jag chansar. Jag sträcker fram näven till hajen och säger ”Hej! Frasse heter jag”.

Men det skulle jag tydligen inte ha gjort. Leendet försvinner från hajens läppar. Ljuset i ögonen slocknar.
– Du kommer inte ihåg att vi har träffats? svarar hajen irriterat.

Därmed är alla möjligheter att jag och hajen ska ha en trevlig kväll tillsammans förstörda. Jag har tydligen utsatt hajen för det ultimata sveket genom att inte minnas att våra vägar korsats någon gång förut. Vad ska då hända om jag fortsätter mobbingen genom att fråga vad hajen jobbar med, eller om något annat i hajens liv som jag tydligen redan borde känna till? Jag vågar inte säga någonting. Vill inte gräva min grav djupare.

Men trots att det är mig irritationen riktas mot är det min fasta övertygelse att det inte är jag som gjort fel. Den känslan har förstärkts så gott som varje gång jag bett om ursäkt och frågat hur vi har träffats.

”Vi satt vid samma bord en gång i somras” och ”Nej, alltså vi pratade inte med varandra. Men vi var på samma fest” är två exempel på svar jag har fått.

Varför ska jag känna skuld, när det är de som är ansikts-savanter? Eller de kanske tror att jag glömmer bort dem med flit? Att det är ett aktivt val från min sida att inte placera dem i min minnesbank? Att jag tycker att de inte gjort tillräckligt stort intryck på mig och därför beslutat mig för att förtränga dem? Eller ännu värre, tror de att jag känner igen dem men låtsas som att jag inte gör det som någon sjuk härskarteknik?

I själva verket är det ju så att olika människor har olika bra förmåga att memorera ansikten. Så när de blir irriterade över att någon de vistats i samma lokal som sex månader tidigare inte minns det är det som att sucka högljutt över att en rullstolsburen inte bara kan resa sig upp och gå. Eller som att skrika åt en blind att se sig för. Eller att fråga en döv om den hör dåligt. Det sistnämnda är väl i och för sig ingen större katastrof i och med att den döve inte kommer att uppfatta det. Men ni förstår vad jag menar.

Stad: 
Kategori: