I samma takt som vi utsätts för det smalaste skönhetsidealet någonsin så blir människor bara tjockare och tjockare. Nöjesguiden samlade därför ihop ett gäng människor som alla har en åsikt om det rådande idealet. En utav de slutliga deltagarna som öppet försvarar ett trådsmalt och nästintill sjukligt utseende ställde in i sista sekund. När vi till sist ställde en våg i diskussionsrummet så ville ingen av de kvarvarande sju deltagarna väga sig öppet.
I samma takt som vi utsätts för det smalaste skönhetsidealet någonsin så blir människor bara tjockare och tjockare. Nöjesguiden samlade därför ihop ett gäng människor som alla har en åsikt om det rådande idealet. En utav de slutliga deltagarna som öppet försvarar ett trådsmalt och nästintill sjukligt utseende ställde in i sista sekund. När vi till sist ställde en våg i diskussionsrummet så ville ingen av de kvarvarande sju deltagarna väga sig öppet.
Vem orkar diskutera ideal idag? En debatt där alla håller med varandra och allt redan är sagt är svår att hålla vid liv. Särskilt när resultaten lyser hånfullt med sin frånvaro.
Ändå är det många som fortsätter kampen. Och det är ett ämne som berör. När landets blondaste bloggdrottning, Isabella Löwengrip, anklagade sina konkurrenter Katrin Zytomierska och Carolina Gynning för att vara "dåliga förebilder" som skriver för mycket om bantning i sina bloggar lät reaktionerna inte vänta på sig. De påstått dåliga förebilderna passade på att kalla Blondinbella för "lillgammal skitgris" och en "skenhelig, präktig fejk-förebild" – samtidigt som hennes blogg tog emot fler besökare och kommentarer än någonsin.
–Det är ett ämne som är jobbigt att prata om, men det är ett ämne som folk bara skriker efter att få prata om, sa Blondinbella till Expressen.
Det är ett faktum: ingen undkommer idealen. De nästlar sig in i våra medvetanden och begränsar oss, styr hur vi ser på oss själva och andra, talar om för oss hur vi ska se ut för att duga. Medan plastikkirurgerna skålar i Moët står anorexiklinkerna handfallna – akut sjuka tvingas vänta i ett halvår på att få hjälp. Många av dem dör av sin sjukdom. Ännu fler tar livet av sig. Och när frågan om ansvar dyker upp pekas det finger och skylls ifrån sig som om hela modebranschen befann sig i kuddrummet på Lekskolan Blåklockan.
En av dem som sticker ut i idealdebatten är Dennis M. Den artonårige falköpingsbon har genom sin välbesökta blogg (www.dennism.se) bland annat gett den så kallade Paris Hilton-dieten ett modellfagert ansikte – en bantningsmetod som helt enkelt går ut på att svälta sig själv i fem dagar för att sedan äta på den sjätte. Dennis, som också anklagat ett flertal tjejer i bloggosfären för att vara feta och i behov av ordentlig bantning, tycker att de som kritiserar honom stinker av dubbelmoral.
–Att vilja vara smal är tydligen förfärligt, men vem vågar kritisera de feta?
En sak är säker – Dennis omstridda blogg och bråket mellan de tre bloggdrottningarna har gjort idealdebatten högaktuell igen. Hur uttjatad den än kan kännas.
Nöjesguiden samlade ett gäng skarpa hjärnor runt ett bord för ett uppriktigt samtal om ett av de viktigaste och mest omoderna samhällsproblemen just nu.
På plats i rummet fanns en våg, på vilken alla deltagare ombads väga sig.
Ingen nappade.
Sofia Dahlén
21, bloggare (www.conspicere.se) och frilansjournalist.
Hanna Fridén
22, bloggare (www.metrobloggen.se/hannafriden) och frilansskribent.
David Nyman
25, journalist på Aftonbladet.
Anna Hibbs
23, bloggare (blogg.stureplan.se/hibbs) och jobbar med pr och event.
Sofie Brattberg
28, modedesigner med egna märket Sofifi (www.sofifi.com).
Pavel Maira
27, frilansfotograf (www.pavelmaira.se).
Vad har ni emot att väga er?
Pavel: Muskler väger faktiskt mer än fett! Vågar ljuger. Det är onödigt att räkna kilon, då är det bättre att kolla sig i spegeln.
Anna: Verkligen. Jag har ju börjat träna, då är det värdelöst att väga sig. Man vill ju ändå alltid att vågen ska visa så lite som möjligt, och då blir man besviken, trots att det kanske är ens nya muskler som väger.
Hur ser era egna ideal ut?
Hanna: Jag hade länge en väldigt specifik bild av hur jag ville att killar skulle se ut. Över 1,90 långa och kutryggiga, väga max 60 kilo, ha extremt stora näsor och utmärglade ansikten.
En väldigt lång heroinist?
Hanna: Exakt.
Pavel: På tal om heroin: idealmannen är Ewan McGregor i Trainspotting. Alltså, hans kropp där, den är perfekt enligt mig.
Sofie B: Jag gillar fulsnygga, lite annorlunda utseenden. När det blir mer personligt.
Sofia D: Hela det här att man ska uppskatta det avvikande har ju blivit ett nytt slags ideal. Man ska visa att man minsann inte köpt hela idealpaketet, men det är alltid samma saker som det är okej att tycka är snyggt – en lite konstig näsa, lite sneda tänder. Det får ofta stå för mångfald, men det är det knappast.
Är era ideal olika när det gäller människor ni blir kära i och sådana ni bara vill ligga med?
Hanna: När jag tänker efter så inser jag att jag i stort sett bara gått hem med snygga killar. När det gäller killar jag varit ihop med finns det däremot garanterat en och annan som vissa skulle tycka ser ut som äckliga troll.
Sofia D: Är det verkligen olika kriterier för kärlek och sex? Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin stått och bara "den där killen skulle jag kunna gå hem med, och honom, och honom..."
Jag känner en grymt snygg kille med en lika snygg flickvän som på fyllan erkänt att han fantiserar om att ha sex med riktigt fula tjejer. Han tycker att om det blir tillräckligt motbjudande så blir det sexigt. Känner ni igen er?
David: Jag tror att det här är en riktigt, riktigt sjuk person.
Sofia D: Jag kan verkligen förstå det. Det kan nog ha att göra med en längtan efter överlägsenhet. Att ha sex med någon som är fulare än en själv ger ju ett visst övertag.
Pavel: Ja, jag förstår varför han gör det. Om han ligger med någon han tycker är helt medioker lär han ju inte bli intresserad av mer än att bara själva sexet, och det finns en trygghet i det.
Sofia D: Man tävlar ju hela tiden i ett förhållande, det är alltid en balansgång, hur mycket man förtjänar varandra.
David: Så det här med att ligga med motbjudande tjejer handlar alltså om makt?
Pavel: Makten att kunna använda någon som en madrass.
David: Man behöver inte prestera...?
Sofia D: Ja, det måste vara skönt att kunna släppa all press, alla komplex.
Anna: Jag kan tänka mig att snygga människor rent generellt är sämre i sängen. Att fula människor försöker mer, jobbar hårdare. "Jag är så jävla snygg, jag behöver inte göra något, jag kan bara ligga här!"
Vilket ideal är det mest motbjudande?
David: Alla ideal som liksom kräver att man ska vara mer än en människa. Det är ju helt jävla omöjligt.
Pavel: Jag har aldrig förstått mig på det här skinny-idealet. Råkar man slå på den nya Beverly Hills 90210-serien så undrar man ju om de där tjejerna någonsin ätit något annat än grönsaksstavar.
Anna: Helt klart vissa catwalk-modeller som ser ut som om de ska gå av på mitten vilken sekund som helst. Jag förstår inte hur det överhuvudtaget kan vara tillåtet. Herregud – kan någon i modeindustrin vara först och ge de här tjejerna den hjälp de behöver?
Pavel: Eller hur. Ett tag tyckte jag att plastikidealet med förstorade bröst var snäppet bättre, de tjejerna hade i alla fall ofta mer kurvor och underhudsfett på kroppen, men tyvärr verkar det senaste vara att man både ska vara supermager och ha gigantiska silikonbröst.
Sofie B: Heroin chic-idealet är ju helt vansinnigt. Jag kan för allt i världen inte förstå hur det alls kan vara ett ideal!
Sofia D: Rent känslomässigt reagerar jag alltid starkast på de ungdoms-, för att inte säga barnfixerade, idealen. Det verkar genomsyra alla grupper: hetero, homo, män, kvinnor, unga, gamla.
Hanna: Smalidealet är fan det sjukaste ideal vi sett i modern tid. Visst, jag kan väl känna att det är lite märkligt att vi ska ha ideal där folk stoppar in främmande objekt under huden för att forma om sin kropp, men jag tror inte att det är lika farligt. Smalidealet skadar så många tjejer idag, både fysiskt och psykiskt. Folk undrar varför unga tjejer får mer ångest, jo, tjena! Det är knappast ett mysterium. Med tanke på det hårda ideal vi måste leva upp till samtidigt som vi ska prestera hårdare inom skola och jobb är det konstigt att vi inte mår ännu sämre.
Anna: Verkligen.
Hanna: Det är dagens värsta form av kvinnoförtryck, det är vad det är.
Det här "bloggbråket" mellan Blondinbella, Carolina Gynning och Katrin Zytomierska. Låt oss bara komma fram till: Vem har rätt och vem har fel?
David: Jag har inte hängt med i det där och kan inte komma ihåg att jag någonsin brytt mig mindre om någonting, men det är helt klart ett löjligt skitbråk. De verkar allihop inom samma fält och ger uttryck för samma samhälleliga snedvridning. Lika goda kålsupare, sa man förr. Att Blondinbella inte ser det är naivt. Att de andra, som ju ändå ska vara vuxna människor, vänder taggarna utåt är bara barnsligt.
Hanna: Det som Gynning gör med sina skinny-tips är helt oförsvarligt. Hennes blogg är ju stor och många ser upp till henne, jag är rädd att det är många som tar åt sig. Katrin däremot, hon är knappast osund, trots att hon går på diet och skriver om det. Och Blondinbella, tja... hon har ju faktiskt gått ner asmycket i vikt det senaste året. Så frågan är hur konsekvent hon är? Jag har svårt att ta hennes kritik på allvar.
Anna: Jag tycker att både Katrin och Gynning kan uttrycka sig jävligt klantigt ibland. Banta för allt vad ni är värda, fine, men hetsa inte era unga läsare att göra samma sak! Alla har inte samma "starka" psyke, och det hela kan eskalera och förstöra någons liv. Man måste inse vilken makt man faktiskt har som bloggare och förebild. Blondinbella har aldrig varit en favorit, för att uttrycka det milt, men här hade hon faktiskt en poäng. Sedan att det utan tvekan var för att slicka röv i media är en annan femma.
Sofia D: Oavsett om det grundar sig i en medveten strategi för att få uppmärksamhet eller inte så har det ju helt klart en positiv effekt på Blondinbellas läsare. Det är fördelen med att vara en offentlig förebild, det är vad man säger och inte vad man gör som räknas. Man kan ha vilka egoistiska motiv som helst, bara det framstå som att det är ärligt så kommer man att ha gjort en god gärning.
Dennis M kunde tyvärr inte vara med idag. Nu när ni kollat in hans blogg, vad tänker ni?
Pavel: Jag har förståelse för Dennis. Det pratas så sällan om att det finns killar som lider av utseendefixeringen på samma sätt som tjejer, och Dennis blogg sätter det problemet på kartan. Killar visar alldeles för sällan att de mår dåligt. Jag hoppas bara att han får hjälp så att hans matproblem inte går överstyr.
Anna: Visst, men det som gör mig illa berörd är just att ingen i hans familj eller vänskapskrets verkar skaffa honom den hjälp han så uppenbart behöver. Jag menar, han döljer ju inte direkt sina ätstörningar för omvärlden.
Hanna: Sättet han driver på folk att svälta sig är vidrigt och kan inte ursäktas på något sätt eller vis. Punkt.
David: Dennis blogg är ett bra exempel på vilken sjuk bubbla bloggvärlden är. En mental soptipp helt utan filter som ändå når precis alla. I etablerad media har någon ett publicistiskt ansvar, den granskas, någon kan bli dömd och få böta för ogenomtänkta publiceringar. På en blogg kan man torgföra sinnesvridna tränings- och matideal, vara en utmärglad modellelitist och plantera vilka komplex som helst utan att något händer.
Hanna: Jag tror att han gör en Blondinbella – provocerar för att få fler besökare. Har vi glömt att hon mobbade så kallade tjockisar och skrev nedsättande om invandrare i början? Ingen skulle bry sig om Dennis blogg om han inte skrev så sjukt om vikt som han gör.
Dennis själv menar att hans läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå vad som är sunt och inte.
Sofia D: Jag tror inte att han sänker någons självför-troende, det är han nog för extrem för. Däremot tror jag att han erbjuder en livsfarlig lösning för den som redan är knäckt. Det är välkänt att anorexi smittar, och en manisk bantares blogg är nog lika smittsam som en anorektisk klasskompis.
Har ni några guilty pleasures när det kommer till kroppar?
Anna: Stora kukar! Nej, stryk det. Men... jag tycker att det är sexigt med killar med lite att ta i. Det brukar lösa sig med tiden i ett förhållande, de flesta jag är ihop med går upp tio kilo, konstigt nog.
David: Du matar dem! Du är en feeder!
Jag kan tycka att det är sexigt med tjejer med celluliter. Guilty va?
Pavel: Jag håller med. Det finns verkligen någonting sexigt i att se att en kropp är verklig, inte en retuscherad bild i en tidning.
Jahapp, så originell var alltså jag. När känner ni att ni inte lever upp till idealen?
Hanna: Varje dag, så fort jag går in i en butik eller ser ett tidningsomslag.
Anna: Exakt, det får man ju veta hela tiden genom media. Att man ska se ut på ett visst sätt och om man inte lever upp till det så är man helt fel.
Är det ett problem att det finns så många olika ideal? Kommer du nära catwalk-idealet så hamnar du genast väldigt långt ifrån Mooreidealet.
Anna: Och så pekar du på mig, tack!
Äh, ta det som en komplimang i så fall.
Anna: Det känns som att man dras till den gruppen där man passar in, där man har störst chans att uppfylla det ideal som råder. Där man är åtråvärd.
Sofie B: Jag tror att det där handlar om en mognadsfråga. När jag var yngre testade jag alla stilar som fanns.
Jo, fast stil kan man ju byta hur många gånger som helst. Det är ju svårare med ideal, att plötsligt försöka uppfylla ett catwalk-ideal om man av naturen är skapt mer åt Pamela Anderson-hållet.
Anna: Men sluta peka på mig!
Sofia D: Jag tror att det är svårt att någonsin komma ifrån den där splittringen. Trots att man väljer att försöka uppfylla ett visst ideal är de andra idealen alltid närvarande, man inser plötsligt att "i den här situationen duger inte jag".
Hanna: Det där har väl mest med omgivningen att göra? Jag har aldrig velat ha större bröst, trots att det är ett ideal. I min kompiskrets ansågs Moore-idealet vara något extremt fult, puckat, plastigt, hemskt...
Pavel: När jag var arton började jag hänga med ett gäng syntare, och ni vet ju hur det idealet ser ut; man skulle vara jättesmal...
Hanna: ...stora näsor!
Pavel: ...så jag och en kompis började tävla med varandra om vem som kunde träna mest och gå ner mest i vikt. Jag blev svinsmal, det var helt sjukt. Varje gång jag skulle äta tänkte jag "bröd, får jag verkligen äta det?" Sedan blev jag ihop med en tjej som gödde upp mig igen, eller övergödde mig snarare...
Hette hon Anna Hibbs?
Pavel: Eh, som tur var inte. Hon var ju fjorton på den tiden, så det hade varit både creepy och olagligt.
Skulle du säga att du led av en ätstörning?
Pavel: Ja, jag tror absolut att jag gjorde det. Och det sjuka är att jag ibland önskar att jag var där igen. Att jag kunde ha en sådan disciplin, att jag kunde träna så mycket och äta så lite som jag gjorde då. Samtidigt är jag nöjd över att ha accepterat mig som jag är, att jag håller mig på en mer lagom nivå. Men fan, det där är riktigt svårt.
Era värsta komplex?
Pavel: Magen.
Hanna: Jag har haft massor, men inte längre.
Anna: Jag har komplex för min rumpa, den är så himla liten.
Hanna: Jo, förresten – min mustasch syns lite väl tydligt i solljus.
Sofie B: Det är klart att man har haft hur mycket så komplex som helst. Jag var väldigt smal som barn och blev retad ibland, så jag försökte snarare gå upp i vikt. Men idag trivs jag med mig själv.
Anna: Det handlar ju om att bli äldre, få bättre självkänsla. Jag brukade ha hemska komplex för min stora haka. Nu tycker jag att den är snygg istället, den skiljer mig från andra.
Pavel: Stor haka? Äsch. Jag har komplex för att jag har ett så gigantiskt huvud, det är värre.
Sofia D: Jag har alltid haft en medveten strategi att inte prata om mina komplex, för så fort man nämner dem så börjar folk tänka på dem. Ett tag gick det lite överstyr. Dels skulle jag inte prata om dem, dels skulle de inte synas på bild, och sedan började jag försöka kontrollera verkligheten också... Från vilka vinklar folk såg mig. Ett rätt sjukt beteende, inser jag nu.
David: Alltså, ingen tycker väl att man är snygg i tonåren. Så fort man får annat att tänka på glömmer man bort det där. Nu prioriterar jag bort komplexen och tänker på bredspackling och mina räntor istället.
Nåja, vissa glömmer ju inte bort sina komplex. Och det är kanske då plastikkirurgin kommer in i bilden? Ordet är fritt.
Anna: Mår man genuint dåligt över något med sin kropp måste man naturligtvis få ändra på det utan att bli placerad i ett fack. Det är jättebra att möjligheten finns – jag minns hur otroligt mycket bättre jag mådde med mig själv och med min kropp efter min bröstoperation, och den känslan missunnar jag ingen som är i samma situation. Samtidigt är det så fruktansvärt lätt att det går över gränsen... Att man luras att bli missnöjd över något när det inte egentligen finns någon anledning, förutom kanske att man inte ser ut som bilden av någon superretuscherad kändis. Då handlar det om att försöka leva upp till helt orimliga ideal.
Pavel: Det är inget fel med plastikoperationer i sig. Det är däremot helt sjukt när det går till överdrift, när man gör ingrepp efter ingrepp och fortfarande är missnöjd. Då sitter problemet knappast i kroppen utan i skallen. Linda Rosings missbruk av bröstoperationer, Botox och Restylane är ju ett av många exempel på när det gått alldeles för långt.
Hur tog du beslutet att lägga dig under kniven, Anna?
Anna: Jag funderade på det i flera år innan jag bestämde mig, gick hos en psykolog och pratade med mina föräldrar en hel del. Min läkare ville vara säker på att jag faktiskt ville operera mig av rätt anledningar. Jag ångrar ingenting – jag har alltid gillat stora, fasta bröst, och eftersom jag hatade mina myggbett såg jag helt enkelt till att fixa det. Samtidigt är det ju som sagt inte alla som blir nöjda efter ett par silikonbröst, utan fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag är glad att jag inte hamnat i den fällan.
Olika typer av ideal är ofta kopplade till olika fördomar. Låt oss prata lite om era. Var inte blyga nu, fördomar har vi alla. Vi börjar med... catwalk-modeller.
Sofia D: Jag tror inte att de är det minsta dumma, men jag kan ofta tänka att de är hjärntvättade anorektiker. De är så passiva, de står liksom utanför och tar inget ansvar alls för vad de representerar för ideal.
Anna: Kolasnortande klädhängare, säger jag.
Så kallade "Slitzbrudar" då?
Anna: Lika korkade som de ser ut. Tyvärr stämmer den fördomen i de flesta fall.
Pavel: Ja, mina fördomar stämmer också oftast. Jag tänker att de är unga lantisbrudar som förmodligen inte är så klipska, vars högsta dröm är att sitta bredvid någon sliskig gubbe vid ett skumpabord på Café Opera. Och efter vad jag erfarit är det ungefär så verkligheten ser ut.
Sofia D: För min del har jag en tendens att alltid vilja hitta bevis på att de faktiskt är smarta. Ibland skäms jag över det, för det är på något sätt ett uttryck för att jag inte tror att de kan klara att bevisa det själva, att de behöver en liten feminist för att hjälpa dem på traven. Men liksom... hur ska man kunna ta sig ur ett sådant enormt strukturellt underläge utan hjälp?
Till sist, den grupp som kanske ligger allra längst ifrån dagens smala ideal: de som lider av extrem övervikt?
Anna: Lata och utan självdisciplin.
Sofia D: Jag har inte någon relation till den där extrema tjockheten, jag tänker inte direkt på den. Däremot det småfeta, lönnfeta, det kan jag känna förakt mot. I smyg. Det är väl vid de tillfällen då jag har behov av att känna mig bättre genom att göra min egen icke-tjockhet till en av de viktigaste egenskaperna i världen.
Vad irriterar er mest med idealdebatten?
David: Precis det som Gynning/Zytomierska/Blondinbellabråket handlade om: att man pekar ut skyldiga men svär sig själv fri. Det här är ett samhällsproblem, precis som jämställdheten eller fucking klassklyftan. Om det nu ska pratas skuld så är vi skyldiga allihop. Det slungas så många plattityder fram och tillbaka, men vi landar aldrig i en lösning.
Hanna: Att den har förts på fel sätt väldigt länge. Att man istället för att hantera problemen som finns hos underviktiga och överviktiga gått på med skällsord och hat. Det gör det hela värre. Jag skulle vilja se en mer faktabaserad debatt som också är mer förstående för alla gruppers problem. Då först kan man hantera det hela.
Anna: Det är svårt att uttala sig i den här frågan utan att drypa av dubbelmoral. Å ena sidan tycker jag att det är sjukt att man inte ska få vara nöjd som man är, att det aldrig finns något slut, att man alltid kan bli mer... perfekt. Å andra sidan tycker jag inte att det är något fel med att vilja vara snygg och sträva efter att bli snyggare. Men problemet är ju att det sällan slutar vid en sund ändhållplats. Besattheten tar över och man hetsar sig själv och varandra till orimliga gränser.
Sofia D: Jag håller med David. Det värsta är att precis alla är ansvariga, yrkesmässigt, personligt, som grupp, som individer. Det gör att det finns ett helt hav av folk att peka ut som mer ansvarig än man själv.
Mycket snack om ansvar. Har ni själva ett personligt ansvar för att inte bidra till idealhysterin?
Sofie B: Som designer har jag definitivt ett ansvar, både när jag designar kläder och när jag väljer modeller. Jag gör kläder för kvinnor, inte för sjuka småflickor, men det är jättesvårt att hitta modeller som inte är extremt smala. På många är kläderna alldeles för stora trots att de är sydda i storlek 36. När jag hade casting för min visning i höstas skickade en agentur en tjej som uppenbart var väldigt sjuk – det var hemskt, jag höll på att börja gråta. Efteråt ringde jag agenturen och bad dem prata med henne, de har ju också ett ansvar för vilka modeller de representerar och hur de mår.
Pavel: Det är nog sådär man måste göra. Säga ifrån. Om en person börjar ta sitt ansvar och får med sig andra så kanske ännu fler hakar på. Då kan man få till en förändring. Det måste bildas en kedja.
Sofia D: Ja, om alla slutar att skylla ifrån sig på alla andra hela tiden.
Pavel: Tyvärr är det ju så lätt att göra det. Som fotograf kan jag inte plåta vilka bilder eller vilka modeller jag vill, jag måste rätta mig efter kundens önskemål. Men att säga det är förstås också att skylla ifrån sig.
Sofie B: Samtidigt räcker det inte med att bara ta avstånd, att bojkotta hela branschen. Man måste kanske spela med i spelets regler ett tag för att sedan kunna bryta dem.
Hur planerar du att bryta dem?
Sofie B: Eftersom jag skapar kläder för olika typer av kvinnor, gärna med kurvor, bryter jag redan där mot en oskriven regel – den som säger att kvinnokroppen ska se ut på ett visst sätt för att duga. Dessutom är jag inte rädd för att ta upp idealdebatten med folk i branschen, det tror jag är jätteviktigt.
Hanna: Jag känner att jag har ett stort personligt ansvar, och jag tycker att jag tar det också. När jag var väldigt undernärd efter mina ätstörningar och de följdsjukdomar jag drabbades av fick jag massor av kommentarer i bloggen om hur snygg och smal jag var, där läsare bad om mina bästa tips för att bli så smal som jag. Det kändes helt åt helvete, så jag satte igång att gå upp i vikt. Nu har jag ett helt normalt BMI. Det var svårt och tog tid, men det var verkligen värt det.
Och ändå påstår vissa att du gått och blivit "mullig".
Hanna: Folks bild av hur kroppen ska se ut har blivit helt skev efter all exponering av smala kroppar som vi har sett i media genom åren. De som är uppväxta på nittiotalet är speciellt påverkade av det här. I verkligheten finns det ingen som skulle påstå att jag är mullig, men det blir en annan sak på bild. När kropparna vi är vana vid att se på bild är så mycket smalare så blir det norm, och jag som har ett BMI på typ 21,5 blir mullig. Jag tycker att det är vidrigt.
Sofia D: Här måste jag tillägga en sak, angående vad man avskyr mest med idealdebatten. En sak jag hatar är att jag själv är så full av dubbelmoral att jag riskerar att explodera. Jag kan, på ett plan, vara så medveten och påläst om varenda liten struktur som ger upphov till idealen... Men när det kommer ner till det personliga planet har jag ingen som helst förmåga, inte ens något intresse, att ta vara på den kunskapen. Jag vill hellre vara så smal som möjligt, typ. Det är nog vad som skiljer mig från Hanna. Att hon har förmågan att se strukturen och göra något konkret av det i sitt eget liv. Medan jag är utlämnad till att föreläsa om ämnet för att sedan gå och spy i pausen, ungefär.
Går det att leva upp till idealen överhuvudtaget?
Sofia D: Nej, för det finns inget slut. Det finns alltid något som inte är perfekt, något mer man kan – och borde – fixa. Ideal är ju omöjliga att leva upp till per definition, de är drömbilder.
Pavel: Det är bara att hoppas att vi lyckas förändra idealen, så att de åtminstone inte fortsätter att göra folk som försöker leva upp till dem sjuka.
Anna: Ja, om man ser till hur man velat se ut genom tiderna är det ju tydligt att vi förr eller senare kommer att tycka att något annat är det perfekta.
Hanna: Kanske blir det stora näsor snart!
Pavel: Man kan alltid hoppas, Hanna.
Finns det alls någon lösning på idealproblematiken?
Sofia D: Det där är så svårt. När ideal förändras byts de ju bara ut mot andra. Ingen blir friare av att idealet ändras från att man ska väga fyrtio kilo till att man ska väga sextio. Det är lika snävt, även om fler kanske ryms inom det. Alla ideal är på något sätt sjuka, men hur fan ska vi bli av med dem helt när vi inte ens lyckas förflytta dem från en punkt där folk dör av dem?
Alla rörelser behöver en fiende
I idealdebatten heter han Dennis M.
När alla andra skanderar i kör hur vackert det är med kurvor och hur viktigt det är att vara nöjd med sin kropp kommenterar den artonårige västgöten hellre unga bloggtjejers vikt och uppmanar dem att banta. Han skriver om hur han svälter sig i fem dagar och äter på den sjätte (den så kallade Paris Hilton-dieten), dyrkar fru Beckhams magra lemmar och umgås med vänner vars namn han ger prefix som "Size Zero" och "Plus Size".
Hörru Dennis, erkänn att du skriver som du gör för att provocera.
–Absolut inte. Jag skriver bara vad jag tycker, och jag står för mina åsikter. Jag råkar uppskatta det riktigt smala idealet, det man kan se på catwalken under haute couture-visningarna – och jag är knappast ensam om att tycka att det är vackert med smala människor, då hade det ju inte varit ett ideal, eller hur?
Men du har knappast missat att dina läsare provoceras av din blogg?
–Det är ju svårt att missa. Jag tar emot mängder av hot varje dag, via mail och kommentarer. Folk har startat hatbloggar och Facebookgrupper där man kan samlas för att skriva elakheter om mig.
Du har aldrig funderat på att de kan ha en poäng?
–Nej. Jag försöker att inte läsa det som skrivs. Det är viktigt att ha distans till bloggen – de som läser känner inte mig. De ser bara Dennis M, bloggaren. Inte den riktiga Dennis. Om jag inte tänkt så hade jag aldrig vågat gå utanför dörren, jag hade inte klarat att gå till skolan.
Så när de påpekar att det inte på något sätt är sunt att svälta sig själv...?
–Jag tror att de allra flesta kan tänka själva. Det är upp till var och en att bestämma vad som är rätt för dem. De som kritiserar mig utgår ifrån att de som läser bloggen är korkade, har de ingen tilltro till mänskligheten?
Varför blir dessa människor så upprörda, då?
–De är inte öppna för andras åsikter. De håller helt enkelt inte med mig och vägrar inse att alla människor inte tycker och tänker likadant. Men saken är ju den att jag är säker på att många håller med mig, som sagt, det ideal jag tycker är vackert är ju ett ideal av en anledning.
Tycker du själv att det är ett sunt ideal du förespråkar i din blogg?
–Att vilja vara smal är tydligen förfärligt och osunt, men folk glömmer att det verkligen inte är hälsosamt att vara överviktig heller! Och om man har komplex tror jag att det är bättre att göra något åt det istället för att må dåligt psykiskt. Oavsett om man väger 100 eller 50 kilo kan man tänka att man skulle vilja ha mindre rumpa... Jag tror och hoppas att ingen tycker att de är perfekta, de människorna skulle nog i så fall vara ganska dryga.
Att väga 40 kilo och vilja ha mindre rumpa, det låter som ett klart ätstört beteende. Liksom att svälta sig själv och uppmuntra smala och normalviktiga människor att gå ner i vikt.
–Jag tycker att de som läser min blogg ska ta sig en funderare. Kan det möjligen vara så att den här killen offrar sig själv för att lyfta fram problemen i vårt samhälle? Att han skriver om det han gör för att tillföra bränsle åt en annars väldigt statisk debatt?
Vänta nu, menar du att det är det du gör?
–Jag tycker bara att alla ska fundera på det.
Text: Annika Marklund
Foto: Niclas Brunzell
