Det tidiga tvåtusentalets Stockholm var en mörk och kall plats enligt Gandalf Adelbrant – mannen bakom Kruthuset som sparkade igång hela skiten. Nu berättar han för första gången om hur han startade sin klubb och varför den nu har lagts ner.
Gandalf Adelbrant
Det går knappt en helg nuförtiden utan att jag hamnar på en fest i en fabrik på fel färg av tunnelbanelinjen och dansar långt efter att Stureplansdörr-vakterna har gått och lagt sig. Jag torterar trumhinnorna, vaskar sömnen och går in i betongväggen. När jag har blivit till en spillra av mig själv, går ut i morgonsolen och för första gången hör vad de jag har dansat bredvid en hel arbetsdag säger, känns det som en gemenskap som annars kommer efter veckor på kollo.
Festfronten frodas just nu i förorterna med flera starka aktörer. Men det var annorlunda för tio år sedan.
–När vi gjorde vår första fest hängde killar i likadana kepsar utanför skivbutiker och det fanns inga fester som tog musiken på allvar, säger Gandalf Adelbrant Vi gjorde en skräll genom att boka sådana som bara de som samlade skivor kände till.
Festen i fråga lockade några hundra personer till en ombyggd kontorslokal på Kruthusbacken i Solna någon gång 2005. Ryktet om ett ställe som spelade minimaltechno bubblade i marken. Något som inte bara var en högtalare i en källare och inte heller liknade innerstadens femställen med plasmaskärmar. Sådant som bara fanns utomlands. Sedan dess har klubben huserat vidare i ett skyddsrum, på ett skrotupplag och ute i skogen. Alltid lika hemligt till sista stund men med högsta kvalitet på bar, musik och dekor. Men det var aldrig meningen att det skulle bli fester överhuvudtaget. Stockholms mest konceptuella klubb de senaste åren anser sig vara ett allkonstverk.
Måns Danielsson
–Det var ju meningen att det skulle bli en konsthall för att skapa någonting, berättar medarrangören Måns Danielsson. Fröet var inte alls att bedriva klubbverksamhet utan det var konsten. För att få in pengar var Solna Konstförening tvungen att ordna fester.
Allt började några år tidigare när Gandalf planerade sin examensutställning på konsthögskolan i Trondheim. Ansträngningen att bryta sig bort från uppväxtens hippiekollektiv hade tagit in honom på den akademiska banan. Men när barndoms-vännen Måns hälsade på lämnade han en skivback i present. Gandalf fick en idé och började bygga med ljud, ljus och skulpturer. Några månader senare presenterade han en technofest för förvånade lärare och glada elever.
– Den första festen fuckade konstkarriären, men det blev embryot till allt, berättar Gandalf. I södra Sverige fanns en fantastisk scen. Det var fester i Helsingborg, Malmö och Lund. Man kunde börja på tisdag och vaknade upp på måndag i Köpenhamn. I Christiania fanns lokaler där det stod 5 000 personer och svettades i galna kläder. Jag minns ingenting från de festerna i dag. När jag har sett bilder kan jag känna igen delar men det är oklart. Det jag ville göra var att återskapa mina minnen.
Denna vision har sedan dess återfunnits i rena hantverk i allt från videoverk med uppförstorade bilder, installationer som trollsländor i taket eller en fåtölj på en lastpall som bildar en skånsk stubbe. För varje fest har interiören snickrats om från scratch. Det finns en likhet mellan Gandalf och den amerikanska marschmusikern John Philip Sousa som komponerade sina verk rakt utifrån barndomsminnen och inte drog sig för att låta melodier överlöpa varandra. Likväl är Kruthuset Gandalfs egen orkester och andningshåll. Och även för gästerna som tituleras som medborgare.
–Framförallt jobbar vi med tanken på hur dansen motarbetats av kyrkan, och i dag av andra instanser. Dansen var något farligt som bönder sysslade med. I finkulturen sitter man på stolen och lyssnar på musik. Det är en bild av dans som något ondskefullt när kroppen är det enda vi äger, fortsätter han. I samhället är språket makt. Men dans är demokratiskt. Tyvärr måste man hålla på med kapitalism då det ska betalas hyra och köpas högtalarsystem. Men det hela är en antikapitalistisk hållning, berättar Gandalf som säger sig ha offrat sin ekonomi för sitt livsverk.
Men alla sagor har sitt slut. För några månader sedan gick ett brev ut att Solna Konstförenings har nått sitt mål och lägger ner. Istället har den nya Kruthusets konstförening tagit vid som nyss klubbat igenom sin första stadga. Meningen är att bygga vidare kring teman och bjuda in medborgarna till att göra något nytt tillsammans. Bakom denna vändning ligger tillgången till en egen lokal i Västbergas industriområde.
–Det är en ultimat lokal med både takhöjd och ingen takhöjd, summerar Gandalf. Det finns akustik och en känsla av en stor lada. Nu är vi inte längre en undergroundklubb. Vi är overground.
När klubben sammanfattas går åsikterna isär. Bland medarbetare, dj:s och gäster lyfts just hantverket fram. Vissa pekar på den ständigt nischningen ifrån normen. I dag när lidingöstekarna älskar minimal och det går en technofest på dussinet har Kruthuset istället bokat elektronicaartister med maskinljud som helt saknar koppling till ett dansgolv. En ljudtekniker minns hur folk vände i dörren när skivspelaren tystnade och en orgelmusiker uppträdde.
Anekdoterna är många men få vill stå bakom dem med namn. Det är många hemligheter. En av Sveriges senaste technoexporter kommer ihåg hur han som tonåring gick in i bergslokalen med meterhöga högtalare och för första gången hörde musiken från mp3-bloggarna förkroppsligas med hjärtslagen. En dj berättar om hur han spelade ett sextimmarsset på Kruthuset iklädd kalsonger och en bil stod parkerad vid baren som hoppades sönder av en galen publik. En historia handlar bara om ett videoverk som begrundats i timmar. En annan om en gäst som smög sig bakom en högtalare bara för att inse att hela dansgolvet stod vänt åt hans håll.
När jag själv tittar mig i spegeln och minns mitt nollnolltal tänker jag mest på skogsfesterna. Hur man går en stig från taxibilen i den kolsvarta natten mot en dunge med ett upplyst dansgolv i ett beduintält. Flera timmar senare och med grus i skorna klättrar man upp på berget och möts av svanar i sjön hämtade ur Nationalmuseum samlingar. Det har slagit mig att jag tagit del av något unikt. I Tyskland finns det flyghangarer, Thailand har stränder och Israel sina öknar. Men skärgårdsrejv finns bara i Sverige.
Av: Aaron Eklöf
