Frasse Levinsson kastar i viss mån sten i glashus.
Få saker får mig på så dåligt humör som att läsa artiklar som är skrivna av andra killar födda i början av 90-talet. Det är auror hit och auror dit. Saker är kompatibla med andra saker. Något är efternamn-skt. Vissa saker är "sedan gammalt". Det är dubbelnegationsfest. Det råder inga tvivel om att alla har Filip och Fredrik och Alex Schulman som idoler.
I dagarna laddade jag ner Horace Engdahls bok Den sista grisen i iBooks. Det var ingen pubertal reaktion mot att två av Sara Danius böcker är Adlibris mest säljande just nu, utan jag gjorde det för att förbjudet är spännande. Mellan hans ibland hisnande provocerande tankar om livet har han formulerat någonting som jag verkligen tycker är träffande på riktigt: "Den gode stilisten ger inte intryck av att eftersträva någonting, inte ens att skriva väl". Den meningen sätter fingret på det som stör mig: att skribenternas vilja att vara Filip & Fredrik ställer sig ivägen för texten.
Men jag vill inte vara en skön kille som skämtar om sköna killar i tron att han på så vis kan ställa sig utanför skön kille-epitetet. Herregud, jag flyttade till Stockholm och började jobba på Aftonbladet direkt efter universitetet eftersom det var vad Filip & Fredrik hade gjort. För min första lön köpte jag en Comme des Garcons-hoodie som var så dyr att jag mådde illa när jag gick ut från NK, efter att ha sett Fredrik Wikingsson ha en sådan i ett tv-inslag något år tidigare. Dessutom höll jag ju ett tag på med ett horoskop där det oftast gick åt helvete för alla sjärntecken, en idé omedvetet stulen från 1000apor (jag kom på att de hade gjort samma sak efter att jag hade börjat).
Men varje gång jag drabbas av impulsen att uttrycka mig som de när jag skriver så kväver jag den åtminstone. För att någon ska vilja läsa våra texter tror jag att vi måste hitta våra egna röster och uttryck. Det är som med det där Håkan Hellström-museet som ingen gick till. Varför ska man gå till ett museum över någon som lever och frodas, när man kan gå och se the real deal? (Sedan kan man argumentera för att han har velat vara Bob Dylan i hela sitt liv. Men han har ju tillfört något eget. Han är ingen coverartist) Filip och Fredrik lever och är aktiva i allra högsta grad. Om man vill konsumera Filip och Fredrik konsumerar man väl Filip och Fredrik? Varför skulle man nöja sig med en blek kopia? Därför måste vi sluta uttrycka oss som de. Så kanske någon vill härma oss en vacker dag. Annars blir vi på vår höjd Erik och Mackan.
