När jag säger att graviditet nog känns lite som att vara värddjur åt en parasit blir vissa besvärade och säger att det låter som ett citat ur en förlossningspsykos.
Därför är det en sådan lättnad att läsa Helena Granströms bok Hysteros. Berättarjaget tillbringar sin första graviditet i ett litet hus ute på en ö och drabbas av klaustrofobi när medvetandet och viljan utkonkurreras av impulser från det som växer i hennes mage. Snart är hon helt utlämnad till kroppen och allt mer beroende av sin man, vars begär till henne glider undan ju närmare graviditetens oundvikliga upplösning kommer. Det finns något freudianskt kusligt över det som växer i henne: det kommer inifrån men upplevs som en främmande makt utifrån.
Det är väl meningen att man ska känna sig mer hemma i sin natur, inte ifrågasätta den: ofta framställs den som det enda rena och oförfalskade vi har kvar. Men jag tycker inte alls att kroppen känns särskilt naturlig eller självklar utan undrar hela tiden hur allt bara kan fortsätta att fungera, att hjärtat slår och tankarna kommer och benen inte viker sig under mig. Så fort jag börjar tänka på det får jag svindel. Det är lite som att flyga: man sitter i en stålsarkofag flera tusen meter upp i luften och försöker intala sig att det är något helt naturligt, att man inte behöver bekymra sig, men det känns bara onaturligt och absurt.
Vår tid verkar ha en ambivalens inför kroppen. Ibland märker jag inte av kroppen på flera dagar, som när jag skriver och är på internet. Samtidigt lever jag i en hälsofascistisk tid då kroppen blivit en fråga om moral och konditionstest används i samband med rekryteringar inför nyanställningar (enligt DN 1012-11-22). Jag har ibland föreställt mig graviditeten som en frist: ett undantagstillstånd då man inte iakttas som ett objekt och inte längre känner sig ansvarig för att lystra till hälsobloggar med thinspiration. Då självförverkligande och framtidsplaner glider undan och det enda som betyder något är vad som känns, vad som rör sig inuti.
Trots min fixering vid kroppen känner jag knappt av den – jag fraktar den mellan platser där den ska visas upp, jag tar den till SATS och springer sammanbitet fem kilometer. När jag somnar lyssnar jag för första gången på hela dagen till blodet som susar i öronen.
Redan på 1870-talet skrev den tyska filosofen Friedrich Nietzsche om det ”asketiska idealet” som får människor att hata det sinnliga, mänskliga, djuriska och materiella. Det asketiska idealet har lett till att allt som ligger oss närmast uppfattas som något dåligt, som hur man organiserar dagen, tidpunkten för och valet av umgänge, sömn, mat och reflektion och naturupplevelser. Präster och lärare intalar oss redan som barn att andra saker är långt viktigare: själens frälsning, en tjänst i staten, vetenskapens framtid.
Kanske är det så att den religiösa asketism Nietzsche pratade om idag finns kvar i hälsofascismens form: den strävar också efter att döva begären och bemästra kroppen med drömmen om ett slutgiltigt, rent och smärtfritt tillstånd. Kanske är det därför jag både fascineras och skräms av Helena Granströms skildring av graviditeten, där berättarjaget tvingas tillbaka in i kroppen och måste lära sig leva med den på nytt.
Bäst just nu
Kricket
Per Johansson
Norstedts
Kerstin är i slutfasen av sin doktorsavhandling om Karl XII. Efter ett misslyckat sexuellt möte med sin handledare går det bara utför. Hon börjar tappa tidsuppfattningen och hemma tycks de knappt känna igen henne. Karl XII:s reträtt börjar dessutom ta allt större proportioner i hennes liv. Per Johansson har skrivit en övertygande psykologisk katastrofskildring.
Frälsningsarmén
Abdellah Taïa
Elisabeth Grates förlag.
Abdellah Taïa är född 1973 i Marocko och är den första öppet homosexuella författaren därifrån. Han lever sedan många år i Paris. Det här är hans andra bok som utgivits på svenska, en minnesvärd skildring av traditioner, religion, familj och strategier för att komma ut och ta sig vidare.
Blade Runner
Philip K. Dick
Bakhåll förlag
Nyöversättningen av Philip K. Dicks sci-fi-klassiker är ljusare än många cyberpunk-dimmiga framtidsdystopier och läsvärd även för den som tror att enda betydelsen av android är en smartphone.
